Söndagskrönikan: Pendeln som inte vände.

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:

Jag gillar inte den politiska uppdelningen i höger och vänster utan föredrar begreppsparet konservatism – liberalism, där konservatism står för en politik som sätter gruppens bästa framför individens och liberalism premierar individens intressen framför gruppens. I Sverige är t.ex. socialdemokratin politisk vänster och kommunisterna ännu mer vänster. Emellertid, kommunismen är inte en individens frihetsrörelse utan en utopisk konservativ rörelse. Kommunismen utlovar frihet och rättvisa men det handlar inte om individens frihet utan om att ge makten åt en totalitär och näst intill allsmäktig stat.

Konservativa är tribalister, de ser till den egna gruppens bästa. Liberaler är individualister, de ser till individens bästa. I motsats till höger/vänster är det ett begreppspar som är evolutionärt förankrat, vilket är näst intill nödvändigt. Evolutionsbiologin har under de senaste trettio åren gjort fantastiska framsteg.

I dag är det en dogm att ras och kön är ”sociala konstruktioner”. Den amerikanske evolutionsbiologen Robert Trivers ser det som bisarrt att begrepp som ”sociala konstruktioner” trumfar över de 300 miljoner åren av genetisk evolution som bland annat ledde fram till de båda könen:

När du väl tar bort biologin från människans sociala liv, vad har du då? Ord … bara ord, som utövar sina magiska krafter. Vetenskapen själv reduceras till ett av många godtyckliga tankesystem (The Folly of Fools: The logic of deceit and selfdeception in human life. 2011)

Söndagskrönika: Det vita självhatet

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:

En av de viktigaste böcker som skrivits är den tyske sociologen och filosofen Max Webers Den protestantiska etiken och kapitalismens anda (1905, svensk övers. 1978). Där visar Weber att Västerlandets kapitalism, framgång och överlägsenhet har sin grund i protestantismen, dvs. hos Martin Luther och Jean Calvin. Det som skiljer protestantismen från katolicismen är framför allt kravet på att bibeln måste vara direkt tillgänglig för de troende. Protestanter lärde sig läsa tidigare än katoliker.

Därmed bidrog Luther och Calvin i hög grad till bildandet av nationella kulturer och mäktiga, krigiska stater: Cromwells England, Gustav II Adolfs Sverige och Fredrik II:s Preussen. Protestantiska folk övertygades, på grund av det de läst i bibeln, om att de var Guds utvalda.

Västerlandets överlägsenhet har således sina rötter i Tyskland och Schweiz, även om den industriella revolutionen först ägde rum i Storbritannien, med den mest spektakulära sista fasen förlagd till USA. Lägger vi till det protestantiska och tidigt läskunniga Skandinavien har vi en karta över den mest avancerade världen under det nittonde och tjugonde århundradet.

Söndagskrönika: Självbedrägeriet

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:

Medierna kallar kriget i Ukraina för ”Rysslands fullskaliga invasionskrig”. I sak är den benämningen korrekt samtidigt som den genom sin ofullständighet gör människor rädda. Rädsla är ett plågsamt tillstånd.

Vi har med covid nyss upplevt en sådan rädsla där de som vägrade att vaccinera sig kallades för konspirationsteoretiker och oansvariga stollar. De riskerade att förlora jobbet och borde varken få flyga eller gå på restaurang. Att alla människor är lika mycket värda var ett mantra som blåste bort. På grund av rädsla för spridningen, och för att de själva eller deras nära och kära skulle drabbas, var många beredda att ge fri lejd åt maktens begränsningar av våra liv. Det störde oss inte när överheten pekade med hela handen. Vaccinfrågan förde oss snabbt mot det totalitära samhället.

Som bland andra den belgiske psykologen Mattias Desmet lyft fram kan man inte bekämpa rädsla med rationella argument. Det krävs handling, en fiende att bekämpa. Man kan bränna häxor, förfölja antivaxxare, starta eller bejaka ett krig. Genom att ansluta sig till en kamp känner människor att de är på banan igen. De upplever rentav en ny mening med livet, må det hela vara aldrig så absurt. Tvivlare och kritiker framstår som asociala när de vägrar att ansluta sig. De hotar att bryta förtrollningen, vilket om det lyckas, kastar människorna tillbaka in i rädslan.

Söndagskrönika: Vem bryr sig om nationen?

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:

I en tidigare krönika kritiserade jag det politiska statsskick som inte får kritiseras, den västliga liberala demokratin. Anledningen var alla de konstiga föreställningar och destruktiva politiska beslut som vi finner i västliga demokratier, men inte i resten av världen. Är det ytterst det demokratiska statsskicket som fört oss dit? En av de frågor som jag snuddade vid men inte utvecklade, därför att jag inte gillar svaret, var om ett av demokratins stora misstag var att släppa fram kvinnorna till valurnorna.

Några dagar efter att jag skrivit den krönikan redovisade SVT en statistisk rapport som visade en växande politisk klyfta mellan unga kvinnor och män (18-29 år).

Killarna drar åt höger och tjejerna åt vänster. I synnerhet skiljer de sig åt när det gäller Sverigedemokraterna. SVT tolkade skillnaden som att unga kvinnor tycker att frågor om jämställdhet, skola och sjukvård är viktigast medan för unga män är lag och ordning samt migration viktigast.

Söndagskrönika: Krigshetsen

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:

Neocons är beteckningen på den grupp som styr Washingtonregimen och fortfarande förhindrar fredsförhandlingar mellan Ukraina och Ryssland. I en tidigare krönika har jag lite motvilligt översatt beteckningen neocons till nykonservativa. Motvilligt, därför att de inte är konservativa i ordets egentliga mening. Förenklat är missuppfattningen densamma som i svensk politik: eftersom de är mot vänster så är de höger.

Neocons ”ideologi” svarar rätt bra samman med en passus i inledningen av en bok som den politiske manipulatören och finansmannen George Soros skrev och gav ut år 2004: The Bubble of American Supremacy:

Efter det kalla krigets slut är USA utan tvekan den dominerande makten i världen. Landet har därför kapacitet att påtvinga världen sina åsikter, intressen och värderingar. Världen skulle tjäna på att anamma amerikanska värderingar, eftersom den amerikanska modellen har visat sin överlägsenhet. Under de tidigare administrationerna misslyckades dock USA med att utnyttja sin makts fulla potential. Detta måste korrigeras. USA måste hävda sin överlägsenhet (supremacy) i världen.

Neocons anser att det pågår en kamp mellan ont och gott av kosmiska dimensioner. Det onda i världen kan bara utrotas om USA utan att tveka använder sin militära överlägsenhet. USA har en moralisk skyldighet att sprida demokrati i världen, med vapenmakt.

När Ronald Reagan var president (1981-1989) ansåg hans administration att förhandlingar och diplomati med Sovjetunionen var meningslöst. Sovjetledarna styrdes helt av sin ideologi. De gick därför bara att påverka med militär och ekonomisk makt. När Reagan tog kontakt med Sovjets ledare Michail Gorbatjov, så ansåg den tidens neocons att det var både meningslöst och oseriöst. När det visade sig att han hade framgång med att bromsa den militära upprustningen, påstods det att han på grund av ålder inte klarade att visa upp den nödvändiga hårdheten. När Reagans diplomati faktiskt visade sig fungera och han lyckades avsluta det kalla kriget, tvärvände dessa neocons och hävdade att Reagan följt deras råd, trots att det var tvärtom.

Under George W. Bush (2001 – 2009) stärkte neocons kontrollen över utrikespolitiken. Bristen på diplomati resulterade i den felaktiga uppfattningen att Saddam Husein hade massförstörelsevapen och det var huvudorsaken till USA:s invasion i Irak. Flyttar vi fram till nutid var USA:s första reaktion på Hamas besinningslösa mordorgier på försvarslösa israeler inte att nu måste en medling ske, utan att sända mer vapen till redan välförsedda Israel.

Att diplomatin för USA är överspelad syns tydligast i Ukraina. I december 2021, efter sju års inbördeskrig i Donbass och mer än 14 000 döda, försökte Putin att få kontakt med USA:s nyvalde president Joe Biden för att förhandla fram ett stopp för Natos expansion. Biden vände ryggen till. USA, Nato och för den delen också Israel förhandlar inte. De vill vinna krig.

För USA handlar det ytterst om att inte förlora sitt världsherravälde, att vara den enda supermakten. För att upprätthålla den krigsindustri som ger världsherraväldet legitimitet måste USA, om nödvändigt, till och med uppfinna sina fiender. I den meningen kom Putin med det allt starkare Ryssland som en skänk från ovan. Det är av samma skäl spänningarna ökar mellan USA och Kina.

Söndagskrönika: Ukrainsk nationalism

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:

När påven den 10 mars i år sa att Ukraina för att spara människoliv borde ha modet att hissa vit flagg och förhandla fylldes ukrainska sociala medier av upprörda protester. En rektor i Kiev frågade om påven bara var okunnig eller en cynisk kuppmakare. Zelensky tackade ukrainska militärpräster för att de bistår armén med både böner och konkreta handlingar. Ukraina kämpar tappert för sin överlevnad och har stöd av hela västvärlden. I kampen mellan David och Goliat får Goliat inte vinna.

I mediernas propaganda framstår Ukraina som ett land som visserligen ännu inte riktigt når upp till de krav som Nato och EU ställer på sina medlemmar, men som var på god väg, när Ryssland för drygt två år sedan invaderade landet. Kriget målas upp som en kamp mellan Ukraina, som vill bli ett modernt europeiskt land, och ett imperialistiskt Ryssland som hellre förstör Ukraina än släpper landet till EU och Nato.

Jag vill berätta en annan historia om Ukraina, med stöd i den franske antropologen och historikern Emmanuel Todds pinfärska bok ”La défaite de L’occident” (Västerlandets nederlag, tack Ingvar för översättningen till svenska!). Han ser kriget i Ukraina som följden av en misslyckad ukrainsk nationalisering.

För tjugo år sedan kunde vi läsa en av Todds böcker på svenska: Låtsasimperiet. Om det amerikanska systemets sönderfall. Där driver han tesen att USA istället för att vara en global förebild iscensätter en teatralisk militarism, som ska skrämma världen till lydnad. Även om han inte tidsfäster den, så förutsäger han i den boken också USAs finanskris år 2008.

Men nu handlar det om Ukraina. Antagligen borde jag börja år 1917 då en kortlivad Ukrainska folkets republik bildades, men bara fem år därefter blev landet en sovjetisk republik.

Söndagskrönika: Socialdemokratin och makten

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:

Att folket inte styr den svenska demokratin kan vi framför allt se på det bedrövliga tillstånd som Sverige befinner sig i idag. Inte fan ville de ännu för femtio år sedan totalt dominerande etniska svenskarna att bortåt en miljon muslimer skulle bosätta sig i landet, lika lite som de ville ha en betydande folkökning från länder som Syrien, Afghanistan, Somalia och Eritrea. Det är svårt att tro att de längtade efter att det skulle sitta rumänska och bulgariska tiggare utanför var och varannan livsmedelsaffär. De röstade inte för gängbrottslighet eller rent allmänt för en explosiv ökning av kriminaliteten, där en majoritet av förövarna är invandrare. De ville inte få sämre skolor, usla vägar, större bostadsbrist och längre köer till sjukhusvård. Inte heller ville de ha en så markant polisbrist att merparten av småstölder och andra mängdbrott helt enkelt måste läggas ner. Så där skulle man kunna fortsätta och räkna upp alla misslyckanden som staten bär huvudansvaret för.

Söndagskrönika: Var Rysslands invasion i Ukraina oprovocerad?

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:

Jack Matlock Jr var USA:s ambassadör i Sovjetunionen 1987- 91. Dessförinnan var han senior chef för europeiska och sovjetiska frågor i Ronald Reagans nationella säkerhetsrådsstab och åren 1981-1983 USA:s ambassadör i Tjeckoslovakien. Han talar inte bara flytande ryska utan också ukrainska, georgiska och tjeckiska. Vid 83 års ålder doktorerade han i slaviska språk vid Columbia University.

I år fyller Jack Matlock 95 och ser lite darrig ut men till skillnad från den 13 år yngre Joe Biden är han kristallklar och fortfarande en aktiv analytiker av USA:s utrikespolitik. Jag har med stor behållning läst en bok som han gav ut 2010: “Superpower Illusions: How myths and false ideologies led America astray—and how to return to reality.” Där finns underlaget för min krönika. Den är inte precis smickrande för amerikansk utrikespolitik. Däremot förstärks min uppfattning att ryssarna kan tacka sin lyckliga stjärna för att landet leds av Vladimir Putin. Hans största misstag var att alltför länge tro att det gick att lita på USA. Det gör han inte längre. Som statsvetaren John Mearsheimer varnar:

Som jag ser det är USA en hänsynslös stormakt. Ryssarna borde aldrig litat på USA. Inget land på den här planeten borde lita på amerikanerna /…/ Eftersom Putin inte var så stenhård som amerikanerna förväntade sig trodde de att de kunde köra med honom (push him around).

Söndagskrönika: Ryskt och amerikanskt, en kulturkrock.

Från och med i dag kan du också välja att lyssna till mina krönikor.

Vi brukar beskriva Rysslands invasion i Ukraina för två år sedan som ett överfall. Ibland påstås det vara oprovocerat vilket är en grov lögn. Men det går inte att förneka att det var Ryssland som invaderade Ukraina och att invasionen ganska snart växte till ett fullskaligt krig. Ukraina försvarar sig.

Det ryska perspektivet är ett annat. De ser invasionen som Rysslands försvar mot en attack från västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet. Kriget inleddes egentligen inte 2022 utan långt tidigare, med att Georgien år 2008 ville bli medlemmar i Nato. Av säkerhetsskäl var det lika oantagbart för Ryssland som ryska missiler på Kuba var för USA år 1962. Med ett blixtkrig invaderade de Georgien, för att dra sig tillbaka när risken för Nato-medlemskap var undanröjd.

Nästa nivå på den konflikt som ledde till den ryska invasionen i Ukraina var den så kallade Maidanrevolten i Kiev 2014, iscensatt av USA. Ukrainas demokratiskt tillsatte ryskorienterade president Viktor Janukovytj avsattes. Den nya ledningen var splittrad i sina politiska mål och saknade länge en tydlig ledare, men kristallklart var det en oantagbar provokation mot Ryssland, som svarade med att annektera halvön Krim och staden Sevastopol. De anordnade en folkomröstning där en majoritet av befolkningen röstade för att tillhöra Ryssland. Inte så konstigt, de var ju ryssar.

Inbördeskrig följde, där västliga Ukraina attackerade östliga Ukraina, med dess ryska befolkning. Vladimir Zelensky vann valet 2019 och blev president. När han ville ansöka om medlemskap i både Nato och EU, var snart måttet rågat. I februari 2022 inledde ryssarna den speciella operation som de trodde snabbt skulle få Kiev-regimen på andra tankar. De misstog sig.

Med USA och Nato bakom ryggen var Ukraina övertygade om att de kunde vinna över Ryssland. De fredsförhandlingar, som en månad efter Rysslands invasion inleddes i Istanbul, nobbades av Väst, men framför allt var Ukraina ointresserat. De ville ha krig. Nu djävlars skulle ryssarna kastas ut!

Hela västvärlden ställde upp på Ukrainas sida, som bekant också Sverige som skickat vapen till ett värde av mer än 22 miljarder. Nu planerar Sverige att sända mer militärt material och annat stöd, för motsvarande 7,1 miljarder kronor. Det är småpengar i jämförelse med de drygt 74,2 miljarder kronor som Norge lovat Ukraina i långsiktigt stöd. Samtidigt har EU utlovat 50 miljarder euro.

Söndagskrönika: Alla dessa enfaldiga skribenter

DN har en sagolikt korkad och klimatreligiös kulturchef, Björn Wiman. Jag läser honom aldrig men jag ser ju rubrikerna. En söndag: ”Med en regering som denna väntar fula vintrar utan snö”. Det kanske är något vitsigt men jag tänker inte kolla. Så kollar jag i alla fall. Det var ingen vits, utan tokskallen tror på allvar att den svenska regeringens klimatpolitik spelar roll för hur snöfattiga vintrar vi får. Med tanke på att Kristerssons regering ju suttit över denna hårda och snörika vinter, var har han sin tajming?

Vänder blad och läser en ny rubrik ”Kulturen är kanske det enda som kan hålla förnuftet vid liv i en förvriden tid.” Nej, det är precis tvärtom, i varje fall för DN:s kultur. Är det något som är kroniskt frånvarande på den redaktionen så är det förnuftet.

Jag minns när Dagens Nyheter för sju åtta år sedan drog igång en av sina återkommande kampanjer mot nätet – rubricerad som kampen mot näthatet. Björn Wiman inledde med att attackera Facebook och andra stora nätföretag. Han ansåg att det var obegripligt att de inte ”rensar upp i träsket av sexism, rasism och grova våldshot”. Eftersom man kan hitta precis vad som helst på nätet gav han några riktigt chockerande exempel (”… hård kula i nacken, den satans pisshoran”) och skrev sedan, som om den typen av debattföring är utmärkande för nätet:

Jag ber om ursäkt om jag spolierar den goda smaken på söndagskaffet, men så ser umgängesformerna ut i dagens digitala storstuga – exemplen är nämligen inte hämtade från någon av nätets anonyma hatsajter eller avloppstunnlar, utan från vårt numera mest älskade sällskapsrum, Facebook.

Märk begreppet ”avloppstunnlar”. Det är vad en etablerad kulturjournalist anser om nätets diskussionssajter. Undrar om Björn Wiman någonsin funderat över sitt eget och sina kollegors hat? Tänk tanken att de lyckades tysta nätdebatten. Inga dissidenter, inga whistleblowers, inget X, Instagram eller Facebook, inga bloggare som ger andra perspektiv, inga alternativa nyhetssajter.

Jag ska ge två exempel. I nättidningen Kvartal har journalisten Lars Åberg och researchern Johan Frisk gjort en sammanställning som visar att under 25 år har Sverige gett över 133 miljarder (ja, du läser rätt!) i bistånd till de muslimska länder som nu kampanjar mot Sverige. Återpubliceras denna politiskt chockerande nyhet i mainstream media? Alls inte, de är självklart regeringslojala. Jag tänker att alla hårt beskattade svenska hushåll som kämpar för att få ekonomin att gå ihop, detta bör ni få veta.

Exempel nummer två är av ett lite annorlunda slag. I en intervju med Sveriges Radios Ekot säger Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg att Sveriges första uppgift som Natomedlem blir att bidra till att hindra Putin från att vinna kriget i Ukraina. Det är ett helt ok inslag men varför följer inte Sveriges Radio-journalisten upp med den självklara följdfrågan: ”Kan Natomedlemskapet innebära att vi skickar unga svenska män och kvinnor till Ukraina, som inte är med i Nato, för att slåss mot ryssarna?” I Swebbteve ställs den frågan både av förra SVT-journalisten Chris Forsne och av riksdagsledamoten Elsa Widding som sa ”För mig känns det som om vi ska vara en bricka i det här spelet mellan USA och Ryssland. Tack men nej tack.” Tydligen är Natomedlemskapet något helt annat än ett skydd om vi blir angripna.

Det är väl därför Mainstream-journalisterna är så förbannade. De vill ha tillbaka full kontroll över nyhetsflödet.

En av DN:s flitigare ledarskribenter, Isobel Hadley-Kamptz, är helt gräslig. Hon skriver i DN: ” Det är lätt att avfärda tänkandet hos en Jordan B Peterson …”

Jaha? Gör det då! Det är inte bara så att Peterson är en av världens mest uppmärksammade offentliga tänkare utan han uttalar sig också i väldigt många frågor. Jag faller inte pladask inför honom, i synnerhet inte för hans religiösa sida, men han är nästan alltid intressant. Problemet med många åsiktsmånglare är att de är för dumma för att få syn på den egna dumheten. Isobel Hadley-Kamptz är ett praktexempel.

DN:s Per Svensson är ingen dumskalle i betydelsen korkad men han vränger verkligheten, som när han skriver ”Här hos oss är vi toleranta, också mot högerextremister …” Är beteckningen högerextremist, ett av DN:s favoritbegrepp för meningsmotståndare, ett tolerant begrepp?