Miljöpartiets bedrägliga charm

Det är alltid intressant att diskutera språk i förhållande till verklighet och vice versa. Vad är det som får sägas och vad måste man hålla tyst om? Vad är det som bara görs utan att människor säger något särskilt om det? Och som ytterligare en nivå nedanför språket, det ämne som var poppis på nittiotalet: tyst kunskap. Vad är det man kan, gör och förstår utan att det ens är möjligt att språkligt beskriva? Det senare blev inte minst intressant när det gällde att programmera datorer. Hur lär man en dator att behärska det som de flesta människor tycker är svårt, exempelvis avancerad matematik? Det är en lätt uppgift. Hur programmerar man en dator till att kliva på en buss, något som de flesta människor bara gör utan att ens resa frågan om det kan vara svårt. Oerhört krävande och kanske omöjligt, i varje fall om kravet är att datorn ska göra det med samma rörelsemönster som en människa.

Ytterligare en fråga om språk och verklighet handlar om var problem skall lösas. Antropologer har ibland intresserat sig för hur olika kulturer kommer till korta när det gäller vardagsproblem. Den amerikanska antropologen Sherry B. Ortner gjorde på 1970-talet fältarbete bland sherpas, en tibetansk folkgrupp i Nepal, välkänd bland bergsbestigare runt om i världen för sin förmåga att arbeta på höga höjder (Sherpas through their rituals. Cambridge 1978). Allmänt sägs om sherpas att det är ett harmoniskt folk, med ett öppet och fredligt socialt liv. Emellertid, allt eftersom Ortners fältarbete fortskred upptäckte hon att de hade avsevärda svårigheter att hantera ilska och inbördes konflikter. När en konflikt uppstår misstänker en sherpa så gott som alltid att det är han eller hon som har gjort fel. Det är således inte den andre som är skuld till konflikten. Sherpas är med andra ord inte särskilt bra på att vare sig förstå sig på konflikter eller att lösa dem genom inbördes överenskommelser. Ortners huvudfråga är varför detta problem finns kvar bland sherpas. Om nu konflikter är problematiska, vilket de är, varför lär sig inte Sherpas att hantera dem?

Ortner söker svaret på denna fråga inom ett helt annat område än det vardagliga sociala livet: religionen. I likhet med andra nepalesiska folkgrupper har Sherpas en imponerande och månghövdad gudavärld, som ständigt är närvarande i deras vardag. Ortners ambition är emellertid inte att visa att sherpas släpper taget om vardagskonflikter och istället söker sin tillflykt till en andlig värld utan det hon vill visa är hur konflikter förs över till en av sherpas religiösa ritualer och löses där.

För att övertyga läsarna av hennes avhandling (men knappast sherpas) förklarar hon hur den omedvetna nivån i en av ritualerna fungerar. Hennes etnografiska beskrivning är exakt och detaljerad och handlar om varför sherpas ger mat till gudarna. Hon frågar: vad är det för poäng med att sätta fram små skålar med mat åt gudarna? Gudarna har ju uppnått det högsta stadiet, de har befriats från alla begär och önskar ingenting. De bara finns där med sin fullkomlighet och sin lycka. Gudarna varken frågar efter, behöver eller vill ha någon mat från sherpas. Detta till trots ger sherpas dem mat. De gör det för att väcka deras uppmärksamhet, få kontakt med dem och därmed också få hjälp. Symboliskt tackar gudarna ja och deltar i måltiden. Efteråt måste de betala för detta genom att exempelvis jaga iväg demoner.

Varför går det att locka gudarna, göra dem beroende av gåvans logik, genom att förse dem med mat som de inte behöver? Det anses inte ens att gudarna har kroppar. När Ortner frågar sherpas varför de skänker mat åt gudarna så kan de inte ge någon förklaring. Så ska man göra, det bara är så.

Ortners egen förklaring är att ritualen inte alls handlar om att jaga iväg demoner. Istället handlar det om att föra över konflikter från vardagsvärlden till andevärlden och lösa dem där. Ortner menar att sherpas själva är blinda för denna process men det förklarar varför sherpas fortsätter att vara oförmögna att hantera sociala konflikter. De löser dem därför att konflikter måste lösas, men de löser dem med sin religiösa ritual, genom att ge gudarna mat så att dessa tvingas ingripa. Hon säger också – och där är hon enligt mitt förmenande trovärdig – att ritualer handlar om att lösa problem, men om man var på det klara med hur det fungerade, då hade man inte behövt ritualerna.

Sherpas form av konfliktlösning är en pseudohantering, som de visserligen kan leva med, men som gör att de får fortsatta problem med sin konflikthantering. Denna typ av hantering är därför värre än dysfunktionell. Genom att de bär sig åt på det sättet blockerar de andra vägar att lösa konflikterna. De tror ju att de med gudarnas hjälp har löst dem! De skulle behöva få vägledning av en svensk psykolog – de behöver lära sig att inte vända sig till gudarna utan stanna kvar i sin vardagsverklighet och där komma till klarhet över vad de själva och deras medmänniskor har för motiv för sitt agerande.

Kära bloggläsare, syns det vart jag vill komma? Tanken är att när det gäller invandringspolitiken får man inte röra vid frågorna i verkligheten utan man försöker lösa dem i språket. Vi har visserligen ingen andevärld att ta till men vi har en språklig värld där vi kan ägna oss åt problemen. Vi kan se till att äldre böcker och skriftligt material inte innehåller något fult språk (läs rasism). Vi kan fostra varandra (läs gårdagens text om Mönstersvensson). Problemet med dessa ”lösningar” är att de – och här är likheten slående med hur sherpas bär sig åt – inte bara är pseudolösningar utan värre än så, de tillåter problem att stanna kvar. Vi har hamnat i ett språkrepressivt samhälle som håller på att förlorar sina kvalitéer som välfärdssamhälle, därför att vi inte kan införa restriktioner och bättre kontroll i asylhanteringen. Och sämst i klassen är Miljöpartiet.

Efter denna utflykt till Himalaya och funderingar kring den svenska språkrepressionen vill jag fortsätta med bilden av språk som yta och verkligheten som botten. Vi använder den tankemodellen när vi kritiserar olika uppfattningar och påståenden som ytliga, samtidigt som vi anser att det är viktigt att gå till botten med viktiga frågor, att bottna i verkligheten etc.

I svensk politisk debatt, och då i synnerhet när det gäller invandringspolitiken, finns det en ovilja och oförmåga att gå till botten. Politiker och opinionsbildare stannar kvar på ytan, dvs. de påstår att det förhåller sig på ett visst sätt, inte därför att det är sant utan därför att det låter bra. Om det sedan är käpprätt åt helvete, det kommer tyvärr i sinom tid att visa sig, men det är en senare fråga. Det verkar ju räcka med att säga det goda och det rätta för att få applåder och framgång.

För att ta ett övertydligt exempel så förefaller antalet personer som söker asyl under 2014 att hamn mellan 80.000 och 100.000. Lägger vi till anhöriginvandringen så verkar siffran bli 150.000 som vill bli nya medborgare i Sverige. 59 procent av dem som söker asyl har hittills fått det i år. Dessa ska ha bostäder som inte finns, jobb som inte finns, till deras samhällsservice ska avsättas kommunala skattemedel som inte finns, ta bara mantrat: vård, skola, omsorg. Detta är hard facts, det är en absolut solid stenbotten, om vi använder oss av metaforerna yta – botten. Men där vill inte politikerna hålla till. De vill bara simma runt på ytan. De säger att vi måste vara generösa och öppna våra plånböcker, de säger att invandringen är berikande, de svarar dem som vill veta vad det kommer att kosta att humanism aldrig får räknas i pengar och … ja vad finns det inte mer för struntprat. Jo, om du framhärdar i att ställa besvärliga frågor så blir du med språkets hjälp utstämplad som rasist och främlingsfientlig. Om du verkligen är rasist och främlingsfientlig i ordens egentliga mening, det är inte relevant. Nu handlar det om språk och yta, inte om verklighet och botten.

Efter denna långa inledning (jag är lite förvånad över att den råkade bli så lång) kommer jag fram till ämnet för dagens betraktelse: Miljöpartiet. Detta parti har lagt sig på ytan i svensk politisk debatt och älskas därför i synnerhet av journalister. Vad som är såväl förvånande som chockerande är att inte ens det gamla solida bottenrotande socialdemokratiska partiet ser detta utan friar, med tanken att efter valet ingå äktenskap. Kära sossar, Miljöpartiet is the devil in disguise!

Det är inte ett särskilt avancerat antagande att de som röstar på Miljöpartiets gör det därför att de betraktar miljöfrågor som viktigare än alla andra frågor. De vill ta ansvar för sina barns framtid. Emellertid, omsorgen om miljön är underordnad Miljöpartiets kamp mot rasismen. Ta som exempel en riksdagsmotion från förra året där Miljöpartiet föreslår en lagstiftning om allas rätt till en bostad:

Staten ska ta ett tydligare ansvar. Det är hög tid att de åtaganden som finns i de mänskliga rättigheterna och regeringsformen omsätts till en konkret lagstiftning och en myndighetsutövning som garanterar allas rätt till en bostad.

Detta är ju inte ett särskilt provocerande önskemål. En av välfärdssamhällets mest angelägna uppgifter är naturligtvis att ta hand om sina svagaste medborgare och Sverige är ett vinterland där bostaden är en grundförutsättning för överlevandet. Motionen fortsätter emellertid med att innefatta också så kallade papperslösa (läs illegala invandrare). Miljöpartisterna nämner EU-migranter (vanligtvis romska tiggare) och skriver:

Faktorer som diskriminering, förföljelse och ekonomisk utsatthet gör att människor söker sig från länder i södra Europa för att hitta arbete i norra Europa. Den fria rörligheten i Europa måste omfatta alla och ska aldrig inskränkas. Att ha möjlighet att själv bestämma var man ska bo och leva är en viktig aspekt av mänsklig frihet.

Om vi plockar ner den här texten från den språkliga ytan till verklighetens botten så kräver Miljöpartiet att svenska kommuner, också glesbygdskommuner med få invånare och ett vikande skatteunderlag, ska vara tvungna att förse rumänska romer, om det anländer en släktgrupp av sådana, med bostäder. Vilken annan välfärd – utöver äldreomsorgen – ska kommunen dra in på för att klara att förse dessa främlingar med bostäder? Skolan, hälsovården, skoltandvården?

Detta med rätten till bostad gäller inte på samma sätt för svenska medborgare. Frågan är om kanske Miljöpartiet vill utsträcka sin generositet också här? Roland Ludwichowski ställde följande fråga till samtliga riksdagspartier:

Kan du lova att den gamling som tycker att hon eller han ej klarar av att bo hemma får en plats på ett äldreboende

Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet svarade aldrig. Kristdemokraterna svarade ja, resten nej. Så här formulerade sig Miljöpartiet:

Nej tyvärr Roland. Som det ser ut nu så görs en behovsbedömning av omsorgens biståndshandläggare. Det är den äldres behov av hjälp som styr om man får plats på äldreboendet i dagsläget.

Med andra ord, en EU-migrant bör, om Miljöpartiet får sin vilja fram, ha större rättigheter än en svensk pensionär.

Bakgrunden till denna omvända rättighetssituation är att Miljöpartiet fått kampen mot rasismen och sin längtan efter fri invandring på hjärnan. Börjar man granska vad de faktiskt säger så saluför Miljöpartiet sin extrema invandringspolitik utan att ens fundera närmare över miljökonsekvenserna. Därmed bedrar de sina väljare, som ju röstar på dem därför att de värnar om miljön. Följande tankekedja borde prövas av miljöpartister som sätter miljön i första rummet (inte bara säger att de gör det):

Ett samhälle som värnar om miljön kan inte ha en alltför stor kategori fattiga invånare av den enkla anledningen att miljöarbete är dyrt. Fattiga människor åker omkring i dåliga fordon som spyr ut sin skit i miljön. De köper den billigaste maten, vilket är liktydigt med industriellt framställd och giftbesprutad mat. De hårdexploaterar sin miljö, vilket betyder att de drar upp fisken och skjuter de vilda djuren för att få mat och inkomster. Detta gör de inte därför att de är onda utan därför att de prioriterar överlevandet framför miljöarbetet.

Idén om ett samhälle med miljömässigt hög svansföring går inte att förverkliga i ett fattigt samhälle – och ett fattigt samhälle blir Sverige om invandringen släpps fri. Det kommer landet för övrigt att bli inom en ganska snar framtid om inte invandringen från olika failed states kraftigt minskas.

Nästa resonemang:

Sveriges totala jordbruksareal är 2,6 miljoner hektar. Enligt trovärdiga beräkningar kräver livsmedelsförsörjningen 0,39 hektar per person och år.

Ser vi till landets självförsörjningsgrad ligger den på drygt 50 %, vilket enligt många källor är djupt otillfredsställande.

Ställer vi kravet att landet i händelse av krig ska vara självförsörjande så bör inte fler än 6,7 miljoner människor bo i Sverige. Som en miljöexpert skriver i ett mail till mig, samtidigt som han konstaterar att det främst är invandringen som sänkt landets självförsörjningsgrad:

Den kanske kan ökas då en del jordbruksmark blivit hästgårdar. Men om skog kalhyggs i exempelvis norra Svealand där det möjligen kan finnas lämpliga jordar så avges också en hel del växthusgaser eftersom skogar binder mycket mer koldioxid än jordbruksmark. Om det tummas på vår skogsareal för att öka livsmedelproduktionen så minskar förstås också möjligheten att använda skogen till andra ändamål. Eftersom en förutsättning för att nå siffran 0,39 ha/person också är övergödning med utsläpp till vattendrag och Östersjön som följd så är det sannolikt att det kan behövas betydligt mer än 0,39 ha för att försörja en person (helt ekologiskt).

100.000 immigranter innebär att livsmedel för ytterligare 100.000 personer måste importeras, vilket självfallet ökar koldioxidutsläppet från alla nödvändiga transporter. Intressant är att det blir mycket större skördar i sydligare länder. Det betyder att med ett ekologiskt perspektiv är det alldeles galet att flytta människor norrut. Exempelvis har länder såsom Syrien, Afghanistan, Somalia och Irak mycket större möjligheter än vad Sverige har att vara självförsörjande på livsmedel. Detsamma gäller den energiförbrukning som används i landet. En person som bor i sydligare länder förbrukar ungefär 40 % mindre energi än en person bosatt i Sverige, även om standarden i övrigt är samma. Många av dem som beviljats asyl semestrar gärna i hemländerna. Transporterna betyder att ännu mer fossila bränslen förbrukas. Också de nybyggnationer som är nödvändiga drar energi. Till detta tillkommer förstås klimatbelastande faktorer är proportionella mot invånarantalet. Exempelvis hushållsel och bensin till privatbilar.

Hade Miljöpartiet prioriterat miljöarbetet framför sin extrema invandringspolitik, så skulle de vara det parti som förespråkade de starkaste restriktionerna. Sverigedemokraterna, som inte precis gjort sig kända för sin miljöpolitik, utgör för miljöprioriterande väljare faktiskt ett bättre val än Miljöpartiet. Men för att förstå sådant måste man ner på botten och rota. Ställa frågor om konsekvenser. Miljöpartiet kan nog simma lugnt. Deras politiker tvingas inte hålla till i bottenslammet, av det enkla skälet att journalisterna så gott som aldrig granskar deras politik kritiskt. Okunnigheten hos partiets företrädare är kompakt men den goda viljan på topp. Detta i sin tur leder till att miljöengagerade medborgare inte förstår att de röstar kontraproduktivt när de röstar på Miljöpartiet.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.