I Dagens Nyheter kunde man den 26 september läsa att s-märkta Susanne Eberstein möjligen kan bli riksdagens talman. Nu visar det sig emellertid att hon 1999, alltså för femton år sedan, sa något olämpligt i en intervju som Expressen gjorde med henne och där frågan om homoadoptioner kom upp. Det är DN som tar åt sig äran av att ha grävt fram citatet:
Man kan inte chansa. Det är som att släppa ut ett nytt lösningsmedel och säga: Det är ingen som vet om det här är livsfarligt. Men vi släpper ut det och ser vad som händer.
Det var väl inte världens mest lyckade metafor, men alla säger ju inte alltid det rätta och det goda. Om hon på något sätt påverkade regeringens hantering av adoptionsfrågor framgår inte. Emellertid, detta att hon för femton år sedan i ett uttalande speglade en tveksamhet som troligvis omfattades av en majoritet av Sveriges medborgare, räcker för att Vänsterpartiet nu ska ifrågasätta hennes lämplighet som talman. Hon har visserligen bett om ursäkt för uttalandet men det räcker inte. Västerpartiets Hans Linde säger ”Jag tycker fortfarande att Susanne Eberstein har en del att förklara”.
Den första kommentaren man kan ge till denna pseudohändelse är att viktigast av allt i svensk politik verkar det vara att man håller tungan rätt i mun. Politik kommer alltmer att handla om språk, om att tala vackert istället för att tillvarata svenska medborgares intressen.
Observera att Susanne Eberstein inte burit sig oetiskt åt på något sätt och heller inte ljugit. Hon har bara fällt en kommentar i en kontroversiell fråga. Är det så att denna inte passar samman med den för demokratin skadliga konsensus, som riksdagen av någon anledning är så ivrig att uppnå, kan det stoppa hennes politiska karriär. Hade hon istället sagt att hon fann det angeläget att också homosexuella fick adoptera, då hade hon uttalat sig i ideologisk medvind. Samme Hans Linde som nu sätter henne ifråga för posten som talman hade förmodligen applåderat henne.
Rätt åsikter och fel åsikter, tillåtna ord och förbjudna ord, det är komponenterna i språkspel som alltför många politiker och journalister finner viktigast av allt.
Man skulle annars kunna tro att den viktigaste gränsen gick mellan sanning och lögn. Politiker som bevisligen ljuger för Sveriges medborgare borde rimligen bli utkastade med skallen före, men så fungerar det inte. Exempelvis har Reinfeldt och Ullenhag blåljugit för svenska folket, när de påstått att invandringen är en lönsam historia. Ett enda exempel: Vid världsekonomiskt forum i Schweiz i januari 2014 hävdade Reinfeldt att invandringen till Sverige ”is giving us the resources to be able to uphold our welfare ambitions”. Det är en mycket allvarlig lögn eftersom den handlar om vad skattemedel används till. Det finns inga svenska nationalekonomer eller andra relevanta forskare som stöder detta påstående om att invandringen är lönsam. Inte heller Reinfeldt gör det sedan en dryg månad tillbaka.
Emellertid, när politiker ljuger i ideologisk medvind får de applåder från andra politiker (utom SD förstås). Inga journalister ställer vassa frågor. Inget konstitutionsutskott kallar in dem och ställer dem till svars.
Hur såväl ekonomiskt som socialt belönande det är att uttala sig korrekt i ideologiska frågor framgår av det intresse som den svenska makt- och medieeliten visat den engelske ekonomen och journalisten Philipp Legrain. Det gjorde för övrigt också EU-presidenten Barroso genom att inrangera honom i sitt stall av rådgivare.
Legrain är född 1973 och har en kosmopolitisk bakgrund. Hans far är fransman och hans mamma kommer från Estland. Själv är han bosatt och verksam i London, där han är född. Han har skrivit flera hyllade och uppmärksammade böcker. Den skrift som hjälpt honom till en karriär i migrationsfrågor har titeln ”Immigrants: Your Country Needs Them”. År 2007 fanns den med i nomineringarna till Financial Times och Goldman Sachs ”Business Book of the Year Award”. Han har också en hel hög med andra meriter, som försäkrar den som inte är kapabel att göra egna bedömningar att här är en man som vet vad han talar (och skriver) om. Och det han påstår är att invandringen är lönsam. Underbart! Precis vad svenska politiker vill höra (andra politiker onämnda).
Hur står det då till med den lönsamhet som Legrain lyfter fram och blir så hyllad för? Enkelt uttryckt så är det ett flygperspektiv. Han skriver inte om någon specifik tid och heller inte om något särskilt land utan han gör ett smörgåsbord med utvald empiri. Som det heter i en presentation:
In our open world, more people will inevitably move across borders, Legrain says – and we should generally welcome them. They do the jobs we can’t or won’t do – and their diversity enriches us all. Left and Right, free marketeers and campaigners for global justice, enlightened patriots – all should rally behind the cause of freer migration, because They need Us and We need Them.
Och så här ser några tunga omdömen ut:
Mr. Legrain performs an invaluable service; he makes a good case for the unpopular cause of free flows of people. The book is a superb combination of direct reportage with detailed analysis of the evidence.”—Martin Wolf, Financial Times
Mr. Legrain has assembled powerful evidence to undermine the economic arguments against immigration.”—Economist
In all important respects Legrain is right on target. In the context of the fearful chatter that surrounds the subject, sense as good as this needs cherishing.”—Guardian
Detta är bakgrunden till att den dåvarande svenska regeringen tryckte Legrain till sitt politiska hjärta. På regeringens hemsida kan man från år 2008 ladda ner hans skrift: ” Is free migration compatible with a European-style welfare state? De som ligger bakom är Globaliseringsrådet och Utbildningsdepartementet. Gissa vilket svar Legrain ger! Så här ser den svenska regeringens presentation ut:
Fri invandring uppfattas ofta som inkompatibelt med en välfärdsstat. Denna rapport analyserar, med Sverige som exempel, i vilken utsträckning rika välfärdsstater lockar till sig migranter från fattigare länder. Rapporten visar att denna syn är för enkel. Tittar man snävt på effekterna på statens finanser missar man de bredare ekonomiska fördelarna som i själva verket bidrar till att finansiera välfärdsstaten. Migration ska ses som en möjlighet – inte ett hot. Det är lika mycket en fråga om mänskliga rättigheter och om internationell solidaritet som egoism. Författaren menar därför att prioriteringarna borde vara självklara: stöd åtgärder för att motverka diskriminering och arbeta för jämlika livschanser; gör arbetsmarknadsreformer som bättre kombinerar trygghet med omställningsbarhet, anställningsbarhet och möjligheter; vidta välfärdsreformer som ger stöd utan att samtidigt försvaga incitamenten till arbete.
Men kära nån, det där ju bara påståenden. Så där kan vem som helst uttala sig. Märk väl uppmaningen att migration SKA ses som enmöjlighet. Ingen empiri där, men gud vad det låter bra, men något recept för att komma till rätta med Sveriges djupt problematiska invandringspolitik och misslyckade integration ger inte Legrain. Han säger det vackra och det rätta, och det tycks vara tillräckligt för Sveriges regering.
2013 kom hans bok ut i svensk översättning med titeln: ”Invandrare: vi behöver dem”. Svenska Dagbladets politiske chefredaktör Tove Lifvendal skrev en introduktion och ekonomidebattören Johan Norberg berömde: ”Den här faktaspäckade och extremt övertygande boken visar att migration kan gynna såväl migranterna, som landet de lämnar och landet de flyttar till.” Extremt övertygande? För de troende givetvis, men knappast för oss andra. Legrain får själv presentera sin bok i Dagens Nyheter där han bland annat i november 2013 skriver följande under rubriken ”Migrationen har större kraft än ett järnrör”:
Den viktigaste ekonomiska fördelen med all denna rörlighet är också den som gör detta så kontroversiellt: det faktum att de inflyttade är annorlunda. De kan vara mer benägna att utföra arbeten som de flesta i lokalbefolkningen inte längre är intresserade av, som att plocka bär i norra Sverige eller vårda de äldre. De kan ha kunskaper som inte tillräckligt många infödda besitter, som medicinsk utbildning eller förmågan att tala flytande mandarin och känna till den kinesiska marknaden. När de väl har flyttat en gång så brukar de vara mer benägna att flytta igen, vilket gör att arbetsmarknaden bättre kan anpassa sig till förändringar. /…/
Det största bekymret är uppgången för Sverigedemokraterna – och hur de etablerade partierna kan komma att reagera på dem. De bör inte nonchaleras. Men inte heller bör respektabla politiker ge stöd åt deras främlingsfientliga åsikter och falska lösningar. I stället måste de skingra myterna om invandrare medan de försöker lösa verkliga, underliggande problem såsom långtidsarbetslöshet och skeva välfärdsnormer. Framför allt måste de vörda en av det moderna Sveriges största tillgångar: dess befolknings mångfald.
Men Gud vad det låter bra! Det är bara ett ”Hallelujah!” som fattas. Det låter så bra att Legrain efter riksdagsvalet får föra fram sina åsikter igen. Skit samma vad kritiska svenska nationalekonomer säger, skit samma att Reinfeldt strax före sin avgång varnar för att asylhanteringen kommer att bli ytterst kostsam. Kort sagt, skit samma med verkligheten. Språkspelet är så oändligt mycket viktigare! Torsdagen den 25 september hade Svenska Dagbladet en op-ed-artikel med rubriken ”Sluta betrakta flyktingar som välgörenhetsfall”. Legrain skriver:
Det är beundransvärt att Sverige så generöst tar emot många människor på flykt från krisen i Syrien och andra håll. Men de som får asyl i Sverige är fullt kapabla att betala tillbaka den generositeten genom att bidra till samhället – det är faktiskt precis vad de vill. Så ös inte bara vänlighet över flyktingar; hjälp dem att komma i arbete.
Den här typen av välvilligt blaj är Legrain specialist på. Jag undrar: Har stora tidningar som Svenska Dagbladet inga faktagranskare längre? Ett sista citat varefter jag ska berätta lite om hur bra det har gått för Malmö som en av Sveriges mest mångkulturella städer. Så här skriver Legrain som avslutning:
Etablerade partier erbjuder ofta tråkiga, teknokratiska versioner av status quo. Hur vore det att försöka inspirera väljarna med en djärv och tydlig idé om framtiden?
Visst, det finns många förebilder i historien på djärva och tydliga idéer om framtiden. Vad sägs om Lenins eller kanske Stalins visioner för Sovjetunionen, Hitlers om det tusenåriga riket, Maos kulturrevolution, Khmers Rouges landsbygdssamhälle och ISIS´ Kalifat? Jag kan inte på rak arm erinra mig ett enda samhälle som lyckats med ”en djärv och tydlig idé om framtiden”. Det gäller också för Sveriges djärva och tydliga idé om ett mångkulturellt samhälle som, annat bekymmersamt onämnt, producerat ett åsiktsförtryck som vi aldrig tidigare skådat i Sverige.
Här följer nu den mindre uppbyggliga berättelsen om Malmö, Sveriges mest internationellt uppmärksammade mångkulturella stad. Det är en typ av prosa som Legrain aldrig skulle drömma om att skriva och som heller inte inbringar några som helst applåder från makt- och medieeliten. Men det är hard facts.
Malmö
Malmö är den svenska arbetarrörelsens vagga. Landets första socialistiska fackförening bildades där år 1882. Malmö har fortsatt att vara rött och de rödgröna har styrt staden i två decennier. År 2013 höll Stefan Löfven sitt förstamajtal i Malmö och sa:
Staden är ung. Staden är global. På bara några år har ni i Malmö klivit fram och visat att det här är en stad i kulturens och utvecklingens framkant. Och jag tror att det är känslan av framtidstro som gör att staden växer.
Malmö är en av Sveriges mest mångkulturella städer. År 2014 är det dessutom den stad där invandrarna och deras barn numera är i absolut majoritet.
Om Legrain hade rätt skulle det betyda att Malmö var Sveriges mest välmående och välbärgade stad – eller åtminstone att utvecklingen gick i den riktningen. Så är emellertid inte fallet. Tvärtom är Malmö Sveriges fattigaste stad och ingen vändning är i sikte. Det finns därutöver en mängd problem, som muslimsk förföljelse av judar – vilket var en så internationellt spridd nyhet att Obama vid sitt Sverigebesök i augusti 2013 besökte Stockholms synagoga, dels för att hedra Raoul Wallenberg men också som ett svar på att judar i Malmö trakasserats:
För lite drygt ett år sedan tog det amerikanska sändebudet Hannah Rosenthal Malmös dåvarande kommunalråd Ilmar Reepalu i örat för den tilltagande antisemitismen i staden. Nu förlägger den amerikanske presidenten, som utan tvekan prioriterar sina möten, ett besök i Stockholms judiska synagoga. Detta kan inte tolkas på annat sätt än som ett tydligt stöd till judarna i vårt land. Situationen, inte minst den i Malmö, är nämligen alls icke okänd i Vita huset.
Malmö är också en stad med alarmerande hög brottslighet. Problemen är så många att skohandlaren Suat Cicek i Malmö i ett debattinlägg i Aftonbladet redan hösten 2004 krävde ett tillsvidarestopp för all invandring. Bakgrunden var arbetslösheten, kriminaliteten och utanförskapet i Rosengård.
Det finns enorma problem här, det finns det, men som man bäddar får man ligga: detta är resultatet av den politik som har bedrivits. Det är viktigt att komma ihåg att situationen här på Rosengård inte bara är Rosengårds problem, det är hela Sveriges problem. Utan den flyktingpolitik som bedrivits skulle man inte ha haft den situation som vi har – varken på Rosengård, i Rinkeby eller i andra tungt belastade bostadsområden. Trots att Sverige inte har resurser att ta hand om alla som kommer hit, fortsätter vi att fylla på med nyanlända flyktingar. Det är som om Sverige försökte visa hela världen att vi är duktigast av alla. Vi brukar skryta med att vår flyktingpolitik är ”generös”, men i slutändan menar jag att den politiken är ett svek, både mot dem som ska bygga ett nytt liv och mot det svenska samhället.
För den som vill frossa i elände finns det mycket att både säga och skriva om Malmö. Det är emellertid inte syftet med denna genomgång. Jag begränsar mig till att visa att Legrains påstående om den lönsamma invandringen är felaktigt. Detta vet naturligtvis pålästa svenska politiker, men av någon anledning är deras längtan efter att det mångkulturella projektet ska fungera så intensiv, att de faller för snart sagt vilken bondfångare som helst.
1991 fanns i Rosengård i Malmö sju gånger så många fattiga barn som i Torslanda, Göteborg. Som fattiga räknas barn som lever i familjer där inkomsterna inte räcker för att täcka skäliga levnadsomkostnader, alternativt att familjen har försörjningsstöd. År 2005 hade skillnaden mellan Malmö och Torslanda blivit nästan tjugo gånger så stor. År 2012 rapporterade Sydsvenskan att Malmö hade flest fattiga barn i landet, närmare bestämt 18.744 stycken. Det placerade Malmö på 290:e och sista plats bland Sveriges kommuner. I Malmö finns också Sveriges fattigaste stadsdel, Rosengård. Där räknas 64,3 procent av barnen som fattiga.
Ser vi till det ekonomiska biståndet (socialhjälpen) så är de utrikes föddas kraftigt överrepresenterade, vilket i bistånd mellan åren 1998 och 2011 orsakat en sammanlagd merkostnad på över 7 miljarder. 2012 landade den årliga bidragssumman på rekordhöga 900 miljoner kronor, fördelade på ungefär 9 000 hushåll. I februari 2013 skrev Expressen att Malmö var på väg att slå igenom miljardvallen för utbetalda försörjningsstöd. Malmös totala budget låg på cirka 14 miljarder kronor. Situationen räddades på så sätt att Malmö 2013 fick över fyra miljarder kronor i kommunalt utjämningsbidrag, vilket var mest att alla kommuner i Sverige.
Malmös arbetslöshet var i december 2012 14,5 procent. För utrikes födda var siffran 28 procent. Den sammanlagda ungdomsarbetslösheten i Malmö var 23,3 procent. Bland utrikes födda ungdomar var siffran 37,6 procent. Det betyder att antalet närmade sig Greklands och Spaniens skrämmande siffror. Så här skriver Tino Sanandaji i en krönika:
Malmö hamnar i botten oavsett vilket mått på socialt välmående vi studerar. Bland de i arbetsför ålder förvärvsarbetar ungefär 80 procent i Sverige. I Malmö däremot arbetar färre än 70 procent av de i arbetsför ålder, inklusive gränspendlare. Av stadens invandrarbefolkning saknar nästan hälften arbete. Malmö är rankad som 281 av 290 kommuner i termer av andelen elever som lämnar grundskolan med för få godkända betyg för att vara behörig för gymnasiestudier. Den öppna arbetslösheten ligger på 15 procent, tredje högst bland landets kommuner.
Enligt statistik från SCB för perioden 1999 – 2011 ökade inkomstskillnaderna snabbt. 1999 hade 11 procent av Malmös befolkning en inkomst som låg under EUs fattigdomsgräns. 2011 var antalet under fattigdomsgränsen i Malmö hela 19 procent av befolkningen, det vill säga nästan en fördubbling. Enligt uppgifter i BRÅ-rapporten ”Brottslighet och trygghet i Malmö, Stockholm och Göteborg” varken förvärvsarbetade eller studerade drygt tre av tio invånare mellan 20 och 64 år i Malmö år 2010.
Sydsvenskan skrev i november 2013 att andelen socialbidragstagare i Malmö var dubbelt så stor som i övriga Sverige. Vad Sydsvenskan inte skrev var att det finns en anledning till dessa dystra siffror: massinvandring. Att andelen socialbidragstagare är dubbelt så stor som riksgenomsnittet korrelerar väl med andelen utrikes födda, som också är dubbelt så stor.
Man kunde naturligtvis ha valt andra kommuner med massinvandring och en hög andel av invandrare, exempelvis Södertälje och Botkyrka kommun utanför Stockholm. Tror ni att resultatet hade blivit mer uppmuntrande? Svaret är nej. Den typ av massinvandring som gäller för Sverige producerar fattigdom. Fattiga svenskar och fattiga invandrare. Det är vad Philipp Legrain borde ha talat om för den svenska regeringen. Men då hade de förstås inte lyssnat.
Signifikativt för hela det svenska etablissemanget av invandringsförespråkare är att de närmar sig företeelsen invandring med den redan bestämda uppfattningen att invandring är bra. Därefter försöker de förklara skeenden utifrån den grundinställningen. I andra sammanhang uppfattar vi människor som tänker och resonerar på det sättet som idioter, fanatiker och extremister. En rationell logisk varelse som närmare vill granska ett samhällsfenomen väger in för- och nackdelar för att komma fram till en uppfattning om företeelsen är bra eller dålig. Men så gör inte det svenska maktetablissemanget. Deras ”lösningar” utgår alltid från att invandring är bra. I deras värld kan invandringen som sådan aldrig vara negativ. Det är då ytterst märkligt att de söker så intensivt efter ”lösningar”. Sådant som alltid är bra borde ju sällan eller aldrig behöva några lösningar. De kommer aldrig att hitta ”lösningarna” på invandringsproblemen i Sverige, eftersom dessa alltid kombineras med fortsatt massinvandring av lågutbildade från icke västerländska stater som antingen aldrig fungerat eller helt enkelt brutit samman.
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 