I ett tidigare inlägg på bloggen, med rubriken ”Visst är vi olika”, tog jag upp den Word Values Survey-karta som visar att Sverige är ett land med extrem individualism.
Individualism och kollektivism är ju motställda begrepp. Om Sverige är extremt individualistiskt borde det betyda att Sverige är ett land med en kakafoni av röster, ett land där det är svårt att urskilja mönster i vad människor tycker om saker och ting, därför att de flesta verkar fungera efter sin egen skalle istället för att ansluta sig till det svenska kollektivet.
Men så är det ju inte alls. Tvärtom är svenskarna, i synnerhet de som har tillträde till offentligheten, extremt lika varandra i sina åsikter och sitt agerande. Så här skriver till exempel Roland Huntford, som var korrespondent för den anrika brittiska tidningen Observer. Huntford var stationerad i Stockholm och gav 1971 ut en förbisedd bok om Sverige, ”The New Totalitarians”:
Hela den svenska maffian av massinformatorer, kommentatorer, vägledare och uppfostrare uppträder som en kollektiv enhet och följer ögonblickets tendenser. De är konformister till övermått och önskar bara befordra det allmänna samförståndet – en tradition som förstärks av skolutbildningen. Partiideologerna säger att det nya skolsystemet har konditionerat den uppväxande generationen att tänka som ideologerna vill att de ska tänka. Indoktrineringen i skolorna har ständigt avancerat sedan 1950-talet, och systemets produkter dominerar nu medierna.
Och så här skriver författaren Karl-Ove Knausgård i del 2 av Min kamp:
Exakt hur konformt landet är går inte att beskriva. Också för att konformiteten visar sig som en frånvaro; det finns faktiskt inga andra åsikter i offentligheten än de förhärskande. Det tar tid att upptäcka sådana saker.
Om svenskarna är så extremt konformistiska reser det frågan vad det är för slags individualism som Word Values Survey egentligen visar. Svaret är att det handlar om statsindividualism. För den som undrar vad nu det är för något ger svenska Wikipedia en alldeles utmärkt definition:
Statsindividualism är en ideologi grundad i en allians mellan staten å ena sidan och en fri individ å den andra sidan. Den statsindividualistiska principen växte sig stark i Sverige under 1960- och 1970-talen genom reformer som införandet av särbeskattningen, uppbyggandet av daghem och förskolor, allmänt studiestödssystem, förändrad familjelagstiftning och en radikaliserad familjepolitik. Relationen mellan stat och individ inom ideologin förutsätter och förstärker dels en stark individualism och en stark stat, som leder till att medborgarna har en starkare relation till staten för sin frihet och sin försörjning, vård och omsorg än vad hon har till den egna familjens förutsättningar eller civilsamhället. Enligt idéhistorikern Peter Antman är få välfärdsstater lika konsekvent uppbyggda kring idén om individuell autonomi som Sverige. Nästan alla våra välfärdssystem är kopplade till den enskilda personen, inte till familjen eller till arbetet som är så vanligt i andra västländer.
För åtta år sedan gav historikerna Henrik Berggren och Erik Trädgårdh ut en bok med den lockande men – eftersom det är en rätt tråkig bok – lite vilseledande titeln ”Är svensken människa”? En av deras teser är att den svenska statsindividualismen har odlats under åtminstone ett par hundra år. Berömda namn paraderar förbi. Det är Geijer, Almqvist, Strindberg, Ellen Key, Rudolf Kjellén, Sundbärg. Heidenstam, Per Albin, makarna Myrdal och ytterligare några storheter. En enda alldeles vanlig person citeras på s. 299 ”Kerstin, 30 år, hemma med tre barn”.
Att via utpräglat intellektuella svenskar med välvuxna egon slå fast att svensken gillar statsindividualism är rent metodiskt sett inte den bästa av idéer. Ändå tror jag att författarna har helt rätt. Några egna exempel:
Det första är ett TV-inslag för en tid sedan, där det redogjordes för hur tyskar hade ansvar för sina föräldrar när de blev gamla och skraltiga och behövde utökad service och vård. Då fick barnen lov att slanta upp, om de hade pengar. Det ansågs självklart i Tyskland. Här i Sverige är det som bekant inte så, utan det är samhället som träder in och tar över. Staten bryr sig inte ens om att pröva om familjen alternativt släkten kan rycka in utan hanterar oss alla som individer. Ett annat exempel är när en friskola i Umeå lät en sjuårig muslimsk flicka välja, antingen fick hon ta av sig slöjan i skolan eller också fick hon välja en annan skola. Både Skolverket och Diskrimineringsombudsmannen tog skolledningen i örat. Detta handlade ju om individens rätt att själv välja och få sina religiösa symboler erkända. Vad Skolverket och DO inte verkar ha diskuterat var att den sjuåriga flickan inte gjorde detta val individuellt. Det var förmodligen hennes föräldrar som gjorde valet. I en mening var det också hennes religion som gjorde valet. Slöjan är ett mycket komplext problem men i den svenska statens ögon framstod det som en individuell frihetsfråga. Ett tredje exempel är polisuniformen och rätten att bära turban, kippa eller huvudduk. Den som vill det, har rätt att bära en sådan till uniformen. Alltså, staten låter den individuella religiösa identiteten göra ett intrång på den kollektiva yrkesidentitetens symbolområde.
Den filosofiskt orienterade författaren Lena Andersson skrev på den tiden i Svenska Dagbladet och recenserade ”Är svensken människa”. Bland annat skrev hon:
Det är detta skattekverulanterna och kärnfamiljskramarna aldrig har förstått. Anledningen till att motståndet mot skatterna är så mycket mindre än borgerligheten önskar är inte att svensken är solidarisk, utan att folk vet att skatterna är priset för oberoendet. Svensken har haft nog av brukspatroner, präster, fäder och andra patriarker som styrt och kuvat henne i den lilla världen, i civilsamhället.
Lena Andersson glömde att nämna att ett nytt beroende uppstod: Beroendet av staten. Staten har genom sitt värdegrundsarbete och sina opinionsbildande myndigheter trängt mycket långt in i medborgarnas liv. Priset för en stark statsindividualism är ett svagt civilsamhälle.
Journalisten och f.d. ledarskribenten Marika Formgren är den som jag tycker har skrivit överlägset klokast om statsindividualismen. Hon konstaterar att under den demokratiska ytan är det staten som bestämmer och sätter normerna. Denna vänsterpolitik menar hon att liberalerna ställer upp på. Marika Formgren skriver:
Att bevara och stärka civilsamhället innebär ju att sätta gränser för politikens verkansområde, så att familjer, föreningar och församlingar får sköta sig själva utan politisk inblandning. Och där är jag väldigt besviken på liberaler i Sverige. Från vänstern väntar jag mig inget annat än att de ska vilja in och tafsa i familjeangelägenheter, så har det varit sedan makarna Myrdal. Men faktum är att liberaler i Sverige är lika pigga som vänstern på att kvotera föräldraförsäkringen, införa genuspedagogik i förskolor och skolor, förbjuda hemskolning, försvåra för familjer som själva vill ta hand om barnen i stället för att lämna dem på förskola och så vidare./…/
Men vad är då allt liberalt familjetafsande och genusindoktrinerande om inte ett försök att skapa en ny människa, en uppdaterad version av homo sovjeticus?! De svenska liberalerna, och dit räknar jag numera alla de fyra allianspartierna, för det finns inte mer än spår av konservatism hos något av dem, är uppenbart missnöjda med hur svenska folket väljer att leva familjeliv, uppfostra barn och uttrycka könsroller, annars skulle de inte försöka att förändra oss genom politiska reformer.
Anledningen till att jag tar upp statsindividualismen är att jag funderar på vad för slags medborgare vårt samhälle fostrar. Kanske är statsindividualismen förklaringen till att svenskar, till skillnad från exempelvis fransmän, har ett sådant förtroende för staten? Vi är alla statens barn och man kritiserar helst inte sina föräldrar. Det är ju de som utgör tryggheten i livet. Kan det också vara förklaringen till att det inte växer upp något öppet motstånd mot den vettlösa invandringspolitiken? Vi svenskar är inte vana att själva ta initiativ i frågor som vi definierar som politiska. Det är statens domän. Vidare, kan det rentav, som Lena Andersson påstår, vara förklaringen till att svenskar gillar höga skatter? För en månad sedan valde vi ett skattehöjarparti framför ett som vill sänka skatten.Varför? Kanske för att höga skatter garanterar tryggheten. Svenskarna öppnar gärna sina plånböcker för ett system där staten skyddar individen.
Här kommer också begreppet trygghet in. För svenskar är trygghet ett renodlat positivt begrepp. Den svenska staten garanterar individens trygghet. Hela välfärdssystemet syftar till att skapa trygghet. Trygghet är bra!
Men är det så enkelt? Trygghet är något som föräldrar ger sina barn. Brukspatronen garanterar bruksarbetarna trygghet. Statens kaka är liten men säker: trygghet. Tryggheten är något som en man kan erbjuda en kvinna i ett äktenskap med traditionella könsroller. Men annars, trygghet är väl ingen kvalitet som vuxna människor använder för att väcka varandras intresse och åtrå. Kärlek, pengar, äventyr men knappast trygghet. Trygghetens pris är naturligtvis beroendet. För att spetsa till det: den optimala tryggheten gör livet till en rätt trist transportsträcka mellan födelse och död. Överläkaren i psykiatri, David Eberhard., var så störd av detta att han 2007 gav ut boken som blev en bestseller, ”I trygghetsnarkomanernas land”. I en presentation i DN förklarade han:
Detta är inom psykiatrin ett patologiskt tillstånd, men dessvärre tycks exakt samma fenomen på nationell nivå i stället för att klassas som sjukt utgöra grunden för nästan alla beslut. Ingenting får vara farligt eller otryggt. Under de senaste decennierna har vi översköljts av dekret och påbud som ska göra våra liv enkla, trygga och ofarliga. Vi är påtvingade bälte i bil även om det knappast skadar någon annan än oss själva om vi låter bli det. Våra barn måste ha cykelhjälm till och med på cykelbanor och hemma på gården. Vi importerar lagstiftning mot minsta rökpuff på krogen och anställningsskyddslagar gör det i princip omöjligt att ens avskeda personer som gravt missköter sig på jobbet. Det är inget fel i att man försöker värna om medborgarna. Problemet är proportionerna och de effekter som uppkommer när man tappar känslan för det rimliga.
Tryggheten i form av ett socialt skyddsnät kan ha ett högt pris. Författaren Theodor Kallifatides berättade på ett seminarium, att de av hans kamrater från hemorten i Grekland som begav sig till England under juntatiden med tiden blev miljonärer. De som hamnade i Sverige blev förtidspensionärer. Detta är naturligtvis anekdotiskt men ändå tänkvärt. Intresserar vi oss för hur det gick för de chilenare som sökte sig till Sverige efter att Pinochet tagit makten, så möttes de i Sverige av såväl social som ekonomisk välvilja. Detta ledde till att många i mitten av nittiotalet förblivit arbetslösa eller förtidspensionerats. De som hade arbete var vanligen okvalificerade. Inte heller deras barn lyckades särskilt väl. I USA gick det betydligt bättre. Där var de ofta egna företagare eller hade industriarbeten som förutsatte hög kompetens. Deras barn klarade sig bra och fortsatte ofta med universitetsstudier.
Den kanadensiske författaren John A. Livingston gav 1994 ut boken ” Rogue Primate. An exploration of human domestication.” Han inleder med att förklara vad som händer när djur domesticeras. Människor parar djuren med varandra med bestämda syften och som ett resultat förlorar de sin plats i naturen, sin ekologiska nisch. Om vi tar kor som exempel så har vi inte längre fjällkor och låglandsraser annat än som en historisk rest. Istället finns det ett antal korsningar som konkurrerar med avkastningen som ledstjärna. De flesta av dem lever merparten av sina liv inomhus. För bönderna må det handla om vinster men för djuren är det onekligen ett nerköp.
Vilda djur är ekologiskt bundna till sina geografiska platser och anpassar sig, med resultatet att de dels får platsbundna kompetenser, dels utvecklar sin egenart. De som inte klarar detta försvinner. Denna ekologiska relation menar Livingston att moderna urbana människor förlorat. Modern teknologi har befriat oss från platsen, men det pris vi betalar är inte bara ett beroende utan också att vi alla blir likadana. Domesticerade, helt beroende av att leva i moderna avancerade miljöer. Vi har konstgjort ljus, våra hem har ett optimalt klimat och maten, ja den varken odlar eller jagar vi utan den köper vi i affären. Det är ett beroende som inte bara skulle göra oss rätt hjälplösa om vi släpptes ut ur modernitetskuvösen, men dessutom: vi blir lika varandra. Kosmopolitiska urbana människodjur, lika och utbytbara – ungefär så långt från individualism som man kan komma.
Här kan man hänga på ett socialt perspektiv. I vår tids Sverige går mycket social energi åt för att förneka skillnader. För i synnerhet unga urbana medborgare finns det inga negrer, inga zigenare, inga raser etc. Jämlikhet är oerhört viktigt därför att ojämlikhet är orättvist. Det är nätt och jämt det finns kön. Det finns genus, vilket är något socialt konstruerat. Det blir något som man kan välja att ändra på. Människans seger över naturen. Huffameg, som Elin Ørjasæter skulle ha sagt.
Nå, i detta resonemang, vart tar den betydelse vägen som vi lägger in i begreppet individualism? Sanningen att säga är det empiriskt sett ett problematiskt begrepp. Om man säger att den som bejakar individualism struntar i kollektivet och går sin egen väg, var går gränsen för att vara begriplig för sin omgivning? Och, eftersom vi är delar av ett kollektiv, var går gränsen för livsduglighet? En negativ definition av individualism landar i att det är en destruktiv avvikelse, i synnerhet för individualisten själv. En positiv definition utsäger att individualisten är förnyaren, den som vitaliserar, som står för nödvändiga förändringar, framsteget. Ett samhälle utan individualister går under.
Och vad betyder individualismen politiskt? Supermakten USA är absolut inte statsindividualistiskt orienterad men anses vara extremt individualistisk, på statens bekostnad. Privat välmåga och offentligt förfall kännetecknar USA (J.K. Galbraith) medan Europa och i synnerhet kanske ett land som Sverige har en korrelation mellan samhällelig välmåga och privat utarmning. Sverige får omvärldens beröm för välskötta finanser men landets fattigpensionärer växer explosivt. Jag läser på webben ett inlägg där en kvinna på Gotland som arbetat i vården i 25 år upptäcker att hon efter pensioneringen får 6.100 kronor i månaden, efter att skatten är dragen. Det är vad en kompis till mig som bor i Stockholms innerstad betalar för sin garageplats. Huffameg!
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 