Dick Harrison gillar att sticka ut näsan och ta en och annan strid med okunniga och åsiktsstinna debattörer, den sort Sverige har gott om. Den här gången har emellertid herr historieprofessorn stuckit ut näsan för långt. Det är dags att vrida om den. Som professorskollega tycker jag det är ett djävla sätt (klartext!) av honom att utnyttja sin position för att bedriva politisk propaganda. Men det är så det går till i Sverige.
Dick Harrison är en av Sveriges mer kända akademiska profiler. Som historieprofessor är han såväl bred som djup i sina kunskaper. På nyårsafton attackerar han Sverigedemokraterna i Svenska Dagbladet, under rubriken ”Invandrarna en vinst för Sverige”. Han menar att Sverigedemokraterna är historiskt okunniga, vilket antagligen är sant, men han underlåter att tala om att det gäller för samtliga politiska partier i riksdagen. De är nämligen helt uppslukade av det politiska rävspelet och varken intresserade av historien eller vad framtiden bär i sitt sköte. Den enda skillnaden är att Sverigedemokraterna faktiskt vill veta mer om Sveriges historia. För detta förtjänar de inte bannor utan beröm, i varje fall från en historieprofessor.
Jag påminner mig det som Huntford konstaterade i sin hårda Sverigekritik: ”Akademisk frihet har aldrig förekommit i Sverige: oberoende universitet skulle ha förhindrat tankekontrollen och var därför inte önskvärda.” Eller som det heter i ett kommentatorsfält (nr 14), där en annan ohederlig artikel om invandringsdebatten utsätts för ett lustmord:
Det är denna typ av desinformation som är förödande för invandringsdebatten. Att Dick Harrison undviker med kirurgisk precision somaliska analfabeter eller fundamentalistiska muslimer är motbjudande och direkt bedrägligt.
På vilket sätt analfabeter eller religiösa fundamentalister 2014 i Sverige inte är en tillbakagång är fullständigt ofattbart. Att som Harrison jämställa invandrade tyska bankirer på 1800-talet med dagens somaliska analfabeter är hårresande och enbart politiskt korrekt och ohederligt.
Det mest närliggande hade varit att skicka in den här kommentaren till Svenska Dagbladet. Kanske hade den publicerats, kanske inte. Emellertid, det känns som att hamna i fel sällskap. En redaktion som har så dåligt omdöme att de publicerar Dick Harrisons text tänker jag inte gynna. Jag föredrar att skriva på Gunnars och min blogg. Om Dick Harrison skulle råka läsa den och ha lust att skriva ett genmäle är han välkommen. Det är inte i den multikultipropagandistiska dagspressen utan på webben som den seriösa debatten förs om invandringen och dess konsekvenser.
Efter dessa inledande piruetter kör vi igång med Dick Harrisons påstående att historiskt sett är invandring alltid en nettovinst. Han skriver:
Paradexemplet är USA. Det finns inte ett enda historiskt exempel på att invandring på sikt har varit negativ för mottagarlandet. På denna punkt är vår historiska erfarenhet glasklar – den enda form av immigration som har varit, och är, direkt skadlig är den som utgörs av krigiska invasioner.
Här kommer den första tomaten flygande från en häpen akademisk kollega: invandring till fördel för vem? För USAs del handlar historien inte om invandring utan om kolonisation. Den mottagande och numera näst intill utrotade ursprungliga befolkningen är ett antal indianstammar – såväl i Nord- som Sydamerika. Dick Harrison kan väl knappast mena att kolonisationen var till gagn för dem och deras livsformer? I populärkritiken av svensk invandringspolitik brukar just det anföras: titta hur det gick för Nordamerikas indianer! För att bara ge ett exempel: Över hälften av Huronindianerna dog i smittkoppor åren 1634-40, sedan fransmännen kommit till området runt Eriesjön i Nordamerika. Jag har väldigt svårt att tro att indianerna applåderade invandringen.
Man kan i stort sett göra nedslag var som helst och hitta exempel på att Dick Harrison har fel, eftersom han inte preciserar vad han menar med invandring. Ta Sydamerika där invandringen ledde till att många miljoner indianer dog i smittkoppor, mässling, pest, kolera, tyfus, difteri, scharlakansfeber och gula febern.
Nu skriver Dick Harrison inte Amerika utan USA och då kanske han vill bortse från invånarna. Ja, om vi skiter i indianerna, visst gick det bra för USA. Men så är det över hela linjen. Sydafrika fick det också bättre under Apartheid. Det är djupt oetiskt att tala om framsteg utan att relatera till de olika ländernas invånare. Men även om vi accepterar utgångspunkten att det handlar om länder så återstår den svårbesvarade frågan hur Sverige ska bli ett bättre land genom att massimportera och under mycket lång tid försörja arbetslösa och lågutbildade eritreaner, somalier, afghaner och syrier. Det är nämligen dessa grupperingar som nu dominerar bland dem som söker och beviljas asyl i Sverige.
Och hur är det med invandringen till Sameland? Med ett storsvenskt perspektiv av samma slag som Dick Harrison anlägger på USA kan man naturligtvis säga att Sverige fått stor glädje av gruvor, vattenkraft och skogsnäring. Är utgångspunkten möjligen ”Skit samma med samerna”, på samma sätt som det skit samma med Nord- och Sydamerikas indianer – andra grupper onämnda. Vad Big Daddy gör är av godo, så länge det resulterar i välstånd och framsteg för Big Daddy. Eller? Dick Harrison påstår:
Kort sagt, Sverige har tjänat på immigrationen. /…/ Inte vid ett enda tillfälle har immigrationen varit till långsiktig skada. Inte ens invandringen av tyska fogdar under senmedeltiden var negativ för den svenska bondebefolkningen
Om vi fortsätter att vara ”definitionsgenerösa” men ändå gör den nödvändiga precisering som Dick Harrison underlåter att göra, nämligen att invandring antingen betyder att människor självmant söker sig till ett annat land därför att de tror sig hitta en bättre framtid där, alternativt att landet i fråga ”importerar” nya invånare från andra länder, så säger det sig självt att detta historiskt sett är positivt. Dick Harrison egna exempel är följande:
Att Sverige utvecklades till en modern nationalstat med västerländsk kultur berodde till stor del på impulser från kontinenten, ofta förmedlade i form av präster, militärer, godsägare, industrimän, bankirer, arbetare och intellektuella som lämnade sina egna länder och flyttade hit.
Stora delar av västra Sverige förvandlades från ödemark till kulturbygd tack vare inflyttningen av finnar på 1600-talet.
Under 1950- och 1960-talen, när arbetskraftsinvandringen var som störst, tog det moderna välfärdssamhället form.
Att Sverige hade glädje av de industrimän, bankirer och entreprenörer som flyttade hit är självklart. Likaså är det självklart att Sverige hade glädje av de savolaxare som i utbyte mot bland annat en tidsmässigt avgränsad skattefrihet lockades från den östra över till den västra rikshalvan av Sverige. Det handlade inte om att den svenska överheten kände för deras svåra förhållanden på hemmaplan och ville vara god. Det handlade inte heller om någon längtan efter att få försörja dem. Det handlade om att få skogarna uppodlade och dessa finnar var svedjebrukare.
Frånsett en liten grupp flyktingar efter andra världskriget hanteras alla grupperingar som före 1970-talet kommer till Sverige – valloner och judar, likaväl som femtio- och sextiotalets arbetsinvandrare – med ett lönsamhetsperspektiv. När Dick Harrison säger att denna invandring är lönsam så är det således ett skäligen trivialt påstående. Frånsett romerna så släpptes inga andra grupper in i Sverige än de lönsamma. För de senare gäller att de var oönskade, men samtidigt att de var tvungna att försörja sig själva, vilket de gjorde – huvudsakligen genom förtenning och hästhandel, kompletterat med en del oönskade försörjningsnischer (för att formulera sig akademiskt). Försörjningskravet gällde givetvis också för de många estländare som kom till Sverige i slutet av andra världskriget.
Nu går vi vidare till det vetenskapligt sett mest fatala i Dick Harrisons text, nämligen att han jämför storheter som inte alls är av samma slag och därför inte jämförbara. Den invandring till Sverige som nu äger rum saknar historiska motsvarigheter. För att ge historieprofessorn en snabblektion i Sveriges moderna invandringspolitiska historia, så arbetade den svenska invandringsutredningen i sex år, mellan 1968 och 1974 (SOU 1974:69). Slutbetänkandet, ”Invandrarna och minoriteterna”, lade grunden för den mångkulturella ideologin. En enhällig riksdag antog året därpå den invandrarpolitik som i allt väsentligt fortfarande gäller. I regeringens proposition heter det att ”invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten”.
Invandringsutredningen var inte någon viktig utredning. Beslutet att anta en mångkulturell politik var inte heller viktigt. Sverige hade en bra årlig tillväxt, en försumbar arbetslöshet, låg inflation och de som satt vid rodret var övertygade om att Sveriges tätplacering i världen, när det gällde avancerad teknik, utbildning och arbetsmoral, skulle fortsätta. Ännu hade inte Asien börjat konkurrera. Den nationella självkänslan svällde, även om den var klädsamt återhållsam när det gällde yttre åthävor. Sveriges framtid tedde sig minst sagt löftesrik.
Ser man på invandringen, så var den i det närmaste lika oproblematisk. Grundantagandet var att migrationen skulle fortsätta, precis som högkonjunkturen. De som sökte sig till Sverige hade sin försörjning säkrad redan vid ankomsten, eftersom det fanns gott om jobb. Dessutom räknade man med att invandrarna främst skulle komma från Skandinavien, i synnerhet Finland. I övrigt handlade det självklart om Europa. Politikerna räknade med cirka tiotusen invandrare per år. Det skulle Sverige lätt klara av.
Med riksdagsbeslutet 1975 blev inte Sverige men väl den svenska politiken mångkulturell. Denna invandringspolitik med slagorden jämlikhet, valfrihet och samverkan hade emellertid inte dagens globala ambitioner och flyktingfrågan stod inte heller den i fokus. Merparten av invandrarna var nordbor; närmare hälften av dem som kom i början av 1970-talet var finländare. Andra grupper kom från Sydeuropa d.v.s. från Italien, Grekland och Jugoslavien.
När invandrarutredningen presenterade det som skulle bli fundamentet för den svenska invandrings- och invandrarpolitiken hade Sverige gått in i en lågkonjunktur och de jobb som hade lockat fanns inte längre. Med 1970-talet som uppfartssträcka kom 1980-talet att domineras av flykting- och anhöriginvandring, medan invandringen från de övriga nordiska länderna fortsatte att vara låg. Man kan säga att Sveriges mångkulturella invandringspolitik, trots att den var först i Europa, var föråldrad redan när den sjösattes. Den relaterade väsentligen till den nordiska och europeiska arbetskraftsinvandring, som i stort sett upphört.
Den totala uppslutningen bland svenska politiker kring det mångkulturella projektet baserades därför på felaktiga premisser. Att acceptera och stödja en invandrad befolkning som bidrog till att bygga upp den svenska välfärden tedde sig inte problematiskt. Dessutom var politikerna ännu 1970 överens om att invandringen var en lönsam affär. Sådant kan man naturligtvis inte veta men jag är personligen övertygad om att den tidens svenska politiker hade satt sig på bakhasorna om de hade fått kännedom om vilken typ av invandring som deras politiska beslut skulle resultera i.
Att det fanns en inbyggd konflikt mellan mångkultur och välfärd diskuterades inte ens som en möjlighet. Lojaliteten och den solidariska uppslutningen kring högskattesamhället och dess fördelningsprinciper var självklar. Varför skulle invandrare avvika i det avseendet? De hade ju förmånen att få bli medborgare i det underbara Sverige?
Som samhällsdebattör kan jag säga att okey, det vore jättebra med ett mångkulturellt och välintegrerat världssamhälle, på samma sätt som man kan säga att det vore bra med ett klasslöst samhälle, eller ett samhälle där människor aldrig blev sjuka. Det handlar om ett utopiskt mål, längtan efter att människor skall vara ”oändligt sams” och sätta jämlikheten framför andra värden. Det finns visserligen olikheter, men dessa olikheter får inte strö något grus i det sociala maskineriet.
Men i samma andetag som vi säger detta finns det en fråga som måste besvaras. Är det alls möjligt att skapa ett sådant samhälle? Att mångkultur är liktydigt med betydande samhällsproblem och ett hot mot den samhälleliga solidaritet som måste till för att ett samhälle alls ska kunna fungera, är en vetenskapligt bättre underbyggd hypotes än uppfattningen att mångkultur leder till samhällsintegration.
Under rubriken ”Ekonomins kris är också demokratins” skriver filosofen och konstskribenten Lars O. Ericsson i januari 2014 en understreckare i SvD om en nyutkommen bok av den gamle 68-ledaren och miljöpartisten Daniel Cohn-Bendit, ”Pour supprimer les partis politiques”. Där finns följande verklighetsgrundade beskrivning av vad som händer i Europa:
Integrationspolitiken har misslyckats i stort sett överallt. Från de invandrartäta förorterna runt storstäderna i Europa pågår ”en vit flykt”. Att ösa förakt över populismens främlingsfientlighet imponerar knappast på människor som i sin vardag hela tiden konfronteras med integrationsproblem som politikerna, vilka själva sällan berörs av dem, inte förmått lösa. Att sätta in tungt beväpnad polis, när bilbränning och vandalism bryter ut i problemförorter som Clichy-sous-Bois, Grigny eller Husby, bidrar knappast till att minska frustrationen hos människorna som bor i dessa förorter. Politikernas bristande verklighetskontakt gör att de, i stället för att satsa på grundläggande välfärd, ofta satsar på megalomana skrytprojekt, säger Cohn-Bendit.
Och nu kommer motfrågan: kan Dick Harrison visa på ett enda samhälle där den typ av invandring som nu gäller för Sverige är positiv för det mottagande landet? Kanada och Australien, som var förebilder när den mångkulturella politiken lades fast i Sveriges riksdag är båda länder som helt övergivit det mångkulturella experimentet. De förstod det som Sveriges makthavare vägrar att ta till sig, nämligen att det mångkulturella samhället är en ideologisk fantasi.
Det gäller att hitta andra jämförbara länder och då är det övriga skandinaviska länder, Belgien och Nederländerna som gäller. USA går inte att jämföra med eftersom de bara ger tre månaders garantistöd till dem som beviljats asyl i landet. Därefter förväntas de klara sig själva genom eget arbete eller söka stöd hos frivilligorganisationer. Liknande villkor gäller i Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Österrike, länder som alla för övrigt är mer framgångsrika än Sverige med att integrera sina invandrare i arbetslivet och i samhället i stort.
Avslutningsvis vill jag ta upp en ofta anförd retorisk figur som Dick Harrison inte håller sig för god för att anföra:
Den som pekar på att flyktinginvandringen under det senaste halvseklet endast har resulterat i ekonomiska problem bortser från de kulturpersoner med flyktingbakgrund som i dag berikar landet med sin verksamhet, de nya maträtter som vi på kort tid har lärt oss älska och den kreativa korsbefruktning med kulturer från hela jorden som vi just nu är mitt uppe i.
Berikandet har tre källor. En är televisionen och allmänt den kommunikationsteknik som öppnar Sverige för omvärlden från sextiotalet och framåt. Den andra är resandet – svenskarna är världens mest semesterresande folk. Det tredje är invandringen. Hur dessa olika källor förhåller sig till varandra är minst sagt komplicerat, men vi kan med säkerhet säga att flyktinginvandringen från 1980-talet och framåt har spelat en rätt liten roll. När det gäller mat kommer påverkan främst från Europa och då i synnerhet Italien och Frankrike samt från USA med snabbmaten. Det bildas också restaurangnischer med indisk, kinesisk och thailändsk mat. Däremot är det glest med eritreansk mat, liksom med mat från Syrien. Emellanåt går jag in på en ”invandraraffär” i Skärholmen där jag bor. Jag vill köpa lammkött eller kanske det är någon speciell krydda som spiskummin. Men i övrigt är det ett för mig rätt främmande utbud. Det mesta hittar aldrig vägen till mitt kök, där det ändå skett en del – med Dick Harrisons ordval – ”kreativ korsbefruktning”. De intressanta kulturpersonerna och musikerna har vanligen en anglosaxisk bakgrund. Av de tre källor som jag nämner ovan tror jag invandrarna kommer sist. Svalgen är helt enkelt för stora mellan den svenska mångkulturens svenska talesmän och mångkulturens medborgare, med sina rötter i helt andra och oftast muslimska kulturer.
Forskare som slätar över, vilseleder och exploaterar sin forskarprestige på det sätt som här skett gör mig ärligt talat förbannad. De sviker sitt kall och jag misstänker att Dick Harrison är medveten om det. Det är inte överord att kalla dem korrupta. Det är emellertid inte liktydigt med att den forskarroll som jag själv odlar, att lyfta fram problemen, är helt invändningsfri. Den politiskt korrekta övermakten och mediernas ständiga propaganda gör att jag ser lögn, hyckleri och bedragna människor överallt. Det gör mig ivrig med att förmedla ”sanningar”, men antagligen går jag till överdrift emellanåt och blir mer svartsynt än vad som är rimligt. Det är något jag kan ligga vaken och fundera över.
Jag har ingen aning om ifall Dick Harrison grubblar över det han förmedlar till Sveriges medborgare men det skulle inte förvåna mig om han sov den rättfärdiges goda sömn. Sammanfattningsvis är det bara en enda sak jag vill säga till Dick Harrison: vakna!
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 