Våldtäkter och statistik

När våldtäkterna i ett samhälle rusar i höjden är det en stark signal om att det pågår en upplösning. Det kan handla om krig och soldater som tar sig friheter. När Röda armén våren 1945 intog Berlin våldtog soldater och officerare i stort sett alla kvinnor de kunde hitta. Ofta misshandlades, torterades och avrättades kvinnorna. Men ryssarna var inte ensamma:

De allierades ockupation av Tyskland efter andra kriget har ofta generaliserats i folkmun som att ryssarna var våldtäktsmän och amerikanerna befriare. I dag visar nya undersökningar att en hel del av de hundratusentals våldtäkterna efter kriget begicks av amerikanska och franska soldater. Sexuellt våld stod på dagordningen i hela landet under de första ockupationsveckorna i maj 1945. Forskarna uppskattar att upp till 15 000 kvinnor kan ha våldtagits i den amerikanska ockupationszonen.

Våldtäkterna är segrarnas ”belöning”. De är väl medvetna om att det inte finns något rättssamhälle som straffar dem. Det kan också handla om våldtäkter som ett vapen, avsett att sätta skräck i fienden. Nedanstående citat gäller Isis och nutid.

Och nu får vi höra rapporter om massvåldtäkter. Rapporter om att kvinnor förblöder på grund av de skador som åsamkas dem. Gruppvåldtäkter och jakt på ”vackra” unga kvinnor att tillfångata. Än en gång används kvinnor som redskap och deras kroppar blir ett medel för att demoralisera fienden. /…/ Isis våldtar dem för att därefter släppa dem på befallning att kvinnorna berättar för andra hur de behandlats. Det är skrämseltaktik och det är barbari.

Förflyttar vi oss till Sverige så kan vi konstatera att män som kommer från muslimska samhällen till Sverige bland annat byter sexuella samspelsregler. Muslimska könsroller säger – enkelt uttryckt – till männen att ”ni får ta för er”. Balansen i hemländerna sköts på så sätt att kvinnorna vaktas rigoröst av sina familjer och släktingar. De ska inte klä sig så att de väcker lust hos männen eller signalerar lättsinne, de ska aldrig vara ensamma med andra män än sina närstående. Utomhus är transportsträckor mellan säkra ”rum”. Muslimska kvinnor ska idealt sett tillbringa sina liv inomhus. I många muslimska länder bygger man också husen så att männen på gatan inte ska ha någon möjlighet att se in på kvinnorna. Kvinnorna är manlig egendom och anses inte själva kunna kontrollera sina sexuella lustar eftersom de är enklare varelser än männen (se där en kvinnosyn som borde uppröra svenska feminister).

I Sverige har vi andra könsroller. Det förväntas att såväl män som kvinnor klarar att behärska sina lustar. Vi har dessutom en lagstiftning som ger kvinnor (och i och för sig även männen) rätt att ångra sig och säga nej till och med när de just tänker genomföra ett samlag. Lättsinnig klädsel må vara lockande och en stark erotisk signal men det ger den attraherade motparten inga som helst sexuella rättigheter. En man får naturligtvis inte heller förgripa sig på en berusad kvinna. I ett sådant samhälle som Sverige behövs därför ingen ”yttre” bevakning av det slag som genomsyrar muslimska samhällen.

Emellertid, för män som kommer med den muslimska modellen för sexuellt samspel till Sverige, så öppnar den svenska friheten nya sexuella möjligheter. Underbart, men svenska flickors kläder och fria umgängesregler är samtidigt föraktliga. Det är ju så som slampor beter sig och mot slampor kan män ta sig friheter. Det är inte sådana kvinnor som man inleder fasta förbindelser med.

Det skapas med andra ord en ”scen” för sexuella övergrepp. Med ett muslimskt perspektiv är det svenska samhället svagt och antagligen befinner det sig i upplösning eftersom det inte klarar att skydda kvinnorna och sätta upp samspelsregler som förhindrar sexuella övergrepp. Det är den troliga huvudförklaringen till att våldtäkterna i Sverige rusat i höjden, i takt med att landet importerar lågutbildade muslimer från dysfunktionella stater. I en studie från år 2010 jämförs elva EU-länder. Där konstateras:

I Sverige anmäls 46 våldtäkter per 100.000 invånare. Det är dubbelt så många som i England och Wales, fyra gånger fler än i de övriga nordiska länderna, Tyskland och Frankrike och upp till 20 gånger fler än vissa länder i Syd- och Östeuropa. /…/

Sverige har inte bara flest anmälda våldtäkter i Europa utan ligger dessutom illa till när det gäller att klara upp våldtäktsbrott. Går vi något år framåt i tiden är bilden fortfarande mörk:

2011 polisanmäldes 6 509 våldtäkter i Sverige – men bara 392 i Danmark som har ungefär hälften av Sveriges befolkning. I Sverige gör myndigheterna allt för att dölja våldtäktsmännens ursprung, men siffror från Danmarks Statistik visar att mer än hälften av de dömda våldtäktsmännen 2010 hade invandrarbakgrund. Under sju år visade det sig att mer än var tredje våldtäktsmän var en invandrare eller en invandrares barn: 156 av 450 dömda hade invandrarbakgrund, trots att invandrare endast utgör cirka 10 procent av befolkningen. Särskilt vanligt förekommande bland de dömda våldtäktsmännen var irakier, iranier, turkar och somalier.

BRÅ har nyligen offentliggjort sexualbrottsstatistiken för år 2014. 19.700 sexualbrott anmäldes, varav 6.620 rubricerades som våldtäkt. Senast dessförinnan en BRÅ-undersökning gjordes (år 2005) var utrikes födda överrepresenterade fem gånger i förhållande till inrikes födda och ”invandrares barn” hade en dubbelt så stor överrepresentation. Sedan dess har BRÅ inte vågat göra en liknande mätning igen (än mindre med inriktning på förövarens nationella härkomst). Som oftast är fallet med BRÅ:s statistik är den inte helt lättolkad. Tack och lov finns Affes statistikblogg, där den intresserade kan få vägledning.

1975 anmäldes 762 våldtäkter. Av dem var 341 våldtäktsförsök och 421 fullbordade våldtäkter. 39 år senare anmäldes 403 våldtäktsförsök. En ökning med 18 procent sedan 1975. Fullbordade våldtäkter har en något annorlunda trend. Ökningen sedan 1975 är hela 1395 procent.

I ett mail ger Affe också följande kommenterar:

Våldtäktsstatistiken är bedräglig. När man talar om anmälda ”våldtäkter” antar nog de flesta att det handlar om fullbordade våldtäkter. Ett våldtäktsförsök är, vågar jag påstå, ingen våldtäkt i det allmänna medvetandet. Ett våldtäktsbrott möjligen, men inte en våldtäkt.

Våldtäktsförsöken ingår i kategorin: ”våldtäkt inkl. grovt”, och detta hade inte varit något problem om det inte hade varit för den extremt annorlunda trenden för våldtäktsförsök jämfört med fullbordade våldtäkter.

Till exempel: Anmälda våldtäkter (där både fullbordade och försök ingår) har sedan 1975 ökat med 772 procent. Delar man upp det i våldtäktsförsök och fullbordade våldtäkter blir det en ganska annorlunda bild.

Anmälda våldtäktsförsök har ökat med 18 procent sedan 1975.
Fullbordade våldtäkter har ökat med 1395 procent sedan 1975.

Även i kortare tidsperspektiv blir det, på grund av de olika trenderna, missvisande när man som Brå gör redovisar våldtäktsförsök och fullbordade våldtäkter tillsammans. Brå:s siffror gällande ökningen av anmälningar:

2013-2014 = 11 procent
2007-2014 = 40 procent
2004-2014 = 77 procent

blir för fullbordade våldtäkter:

2013-2014 = 12 procent
2007-2014 = 47 procent
2004-2014 = 89 procent

Man kan med fog säga att våldtäktsförsöken friserar statistiken för ”våldtäkter”. De borde på grund av de olika trenderna aldrig redovisas tillsammans som Brå gör. Någon förklaring till de märkligt olika trenderna för våldtäktsförsök och fullbordade har jag aldrig sett från Brå.

Statsminister Löfven säger att regeringen värnar om de svagaste i samhället. Mors! Finns det något mer utsatt än ett våldtäktsoffer? Ett samhälle som inte klarar att skydda kvinnorna är absolut inget folkhem och heller inget välfärdssamhälle. Lägger man till att det handlar om ett samhälle som helst vill mörka eller åtminstone tiga om de höga och stigande våldtäktstalen, då har vi ett samhälle som ljuger grovt om sig självt, när det gör anspråk på att vara en humanitär stormakt. Om man sedan toppar med en kvinnorörelse som föredrar att ägna sig åt antirasistiskt tungomålstalande, ja … kan det gå mera fel?

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version