I den svenska debatten, om man nu kan kalla det för en debatt när bara ett slags åsikter släpps fram, görs en rad misstag. Det första misstaget är att man behöver inget veta om romer, annat än att de är diskriminerade och lider svår nöd. Klichén ser ut så här: Vi svenskar har genom vårt eget välstånd en skuld till romerna, såväl i Sverige som i Europa. Det är orättvist att vi ska ha det så bra när nu romerna har det så dåligt. Det är visserligen provocerande men framför allt sorgligt att de nu tvingas sitta och tigga lite varstans i svenska städer. På något sätt måste vi därför hjälpa dem till ett bättre liv. Alla människor är ju lika mycket värda! Romerna är inomeuropeiska flyktingar och vi bör ta upp frågan dels med regeringarna och relevanta myndigheter i de länder de kommer ifrån, dels på EU-nivå. Romernas misär kan inte fortgå, den måste lösas. Romerna ska inte behöva ha det så dåligt att de tvingas till att tigga.
Ovanstående ”förståelsefilter” är allmänt spritt i Sverige, i synnerhet inom makt- och kultureliten. Jag har invändningar som etnolog och forskare om romer, som jag var under en period längre tillbaka i mitt liv. I mitt språkbruk är detta ett etnocentriskt synsätt, baserat inte bara på okunnighet utan också på kunskapsfientlighet. Skulle jag använda mig av makt- och kulturelitens moraliserande språkbruk så är det dessutom djupt rasistiskt. Det målar nämligen upp romerna som offer. Om det handlar om offer, så måste det finnas förövare och förövarna är givetvis vi. Kanske inte precis och exakt du och jag och inte heller vi svenskar, men vi tillhör ett västerländskt folk som förtrycker och diskriminerar romer. Vi får således en bild där vi är där uppe (segrarna) och romerna där nere (förlorarna). Vi är bättre och dom är sämre. Grundtanken i rasism är just att vi som västerlänningar och svenskar är överlägsna (smartare) och romerna underlägsna (dummare). Om denna tankemodell med förövare och offer inte är rasistisk, så vet jag inte vad. Det kan tilläggas att bland romer är bilden spegelvänd. De betraktar sig själva som överlägsna och smarta medan gadjo (icke-zigenare) är dumma, godtrogna och lättlurade.
Om man nu ska granska den svenska godhetsdogmen kan man börja med frågan om tiggeriet. Svaret är att det finns inget samband mellan fattigdom och tiggeri, utan tiggeri är en absolut nödlösning. Krig skapar tiggare. Hungersnöd skapar tiggare. Farsoter skapar tiggare. Familjetragedier skapar tiggare. Den som tigger har hamnat i en situation där man gör vad som helst för att överleva. Priset är högt: förlusten av all mänsklig värdighet.
Men låt mig säga det en gång till: fattigdom skapar inte tiggare. Det är lätt att få detta klart för sig genom att lyfta blicken och bekanta sig med hur de fattigas liv runt om i världen fungerar. Således: romer tigger inte därför att de är fattiga. Med våra kriterier på välfärd och existensminimum lever de i en permanent misär men det är inte detsamma som en akut nödsituation, i varje fall inte för romer som folk. Vore det så, skulle de också tigga från varandra. Det gör de inte, lika lite som vi etniska svenskar gör det. Dessutom, när det gäller en eventuell svensk skuld gentemot romer så tigger varken svenska eller finska romer på gatorna. De har heller inte gjort det längre tillbaka.
För att förstå romernas gatutiggeri så måste man vara på det klara med att det sker över en skarp etnisk gräns. Romer uppfattar sig inte som underlägsna eller sämre än gadjo. De är stolta över sin överlevnadsförmåga hur svår situationen än är. I deras självförståelse finns bilden att romer kan man till och med släppa ner i öknen och de kommer att överleva. Som forskare finner jag deras självbild trovärdig. Romer är överlevnadskonstnärer och långt bättre rustade för att klara svåra förhållanden än motsvarande ”välfärdsfördärvade” genomsnittssvenskar. De rumänska och bulgariska romerna har tagit sig till Sverige därför att det är lättare för dem att försörja sig här än i sina hemländer. Det handlar inte om nöd utan bakom finns en rationell ekonomisk kalkyl. Transporterna liksom tiggeriet är organiserade och de som ligger bakom lever inte i misär, inte ens uppfattat med svenska ögon. Dessutom är tiggeriet bara en av komponenterna i denna försörjningsnisch. Det som vanligen kommer fram i medias rapportering är möjligen burksamlandet men inte all kompletterande småbrottslighet. Det är ju liksom inte meningen att den ska synas och relateras till romer. Till och med polisen har svårt att skaffa sig en överblicksbild eftersom etnisk registrering inte får kopplas till brottslighet i Sverige. Det hindrar inte att många av oss har egna eller närståendes exempel på hur de blivit lurade. En ung kvinna som jag känner berättade för någon vecka sedan hur en romsk kvinna kom fram med en karta till henne när hon satt utomhus på en caféservering. När hon fått svar på sin fråga tackade den romska kvinnan och gick. Borta var också den mobiltelefon som låg på bordet. En polis med rumänskt ursprung och som följt polisens arbete i Rumänien förklarar:
”Det finns oerhört många grupperingar från vanliga tiggare och de som säljer något enkelt eller spelar musik, till ligor som sysslar med åldringsbrott och inbrott. Rumäner är även världsledande på skimming. Det handlar om villainbrott och däck-, maskin- och skrotstölder.
– Ett skitgöra, men de får ihop några kronor på det. Det är väldigt komplext och har ökat de senaste åren.
Han påpekar att en liga, som nyligen togs i Malmö, hade fått ihop guld för tre miljoner kronor.
– De hade hyrt hus i några veckor och gjort 50-100 inbrott, även från vårt område. Det finns någon i bakgrunden som säger ungefär hur de ska jobba, som har kollat upp vilka villaägare som inte är hemma.”
Tiggeriet är således endast en av komponenterna i en försörjningsmix. Många människor vet detta, eller har det åtminstone på känn, vilket gör att de blir på sin vakt när de vet att det finns romer på deras hemmaplan. De aktar sig och håller koll på sina ägodelar. Det är inte rasism utan vanligt bondförnuft.
Nästa fråga som kan vara rimligt att besvara är om man ska ge dessa tiggare allmosor, för att i någon mån lindra deras misär. Att den är alldeles äkta behöver man inte betvivla. Emellertid, också misären bör förstås över ett kulturellt gränsperspektiv. Vad är normalitet i olika kulturer? För att säga det cyniskt men inte desto mindre sant: misären är en normalitet bland dessa romer. Det är så här de lever, det är inget särskilt med det. Frågar man dem, så talar de givetvis om för oss hur desperat situationen är – det finns ett antal reportage om det – men det är basic knowledge bland romer när det gäller att relatera till gadjo. Inbördes sitter man inte och klagar, varken för varandra eller unisont över livets elände. Romer har ett fatalistiskt förhållningssätt. På romani finns ett mycket vanligt ord som uttrycker detta: mischto, ”så är det” med undertexten ”och det är inte så mycket vi kan göra åt det”. Romerna vet naturligtvis också att när deras egen normalitet blir skrämmande tydlig som misär för gadjo, så leder det till att plånböcker öppnas. Och inte nog med det, många av välfärdssamhällets funktionärer rusar också dit och vill med skattemedel förbättra romernas situation.
Vad man hjälper romerna med, när man lämnar sitt bidrag i deras framsträckta pappmuggar, är att vidmakthålla en situation som vi inte finner människovärdig. Det har stark likhet med att pinka på sig därför att man fryser. Det värmer lite, men löser bara för stunden problemet med att frysa. Pinkar man på sig tillräckligt ofta blir det dessutom ett ”normalt” sätt att lösa frysandet på. Ja, jag vet att jag går ett steg för långt med denna metafor, men ungefär så fungerar det bland romer. De ändrar sitt ekonomiska försörjningsmönster först när det är absolut nödvändigt. Enkelt uttryckt: lönar sig tiggeriet blir de kvar i misären. Att ge en slant bidrar till en lösning på den mindre frågan: den akuta förbättringen. Samtidigt bidrar den till att permanenta den stora frågan: misären. Den som vill bidra till att romerna fortsätter att leva i misär skänker av sina småslantar. Det hjälper inte romerna men man har chansen att känna sig som en god människa.
Om romerna ville förbättra sin situation, om de absolut inte stod ut med att leva i denna misär, så gjorde de någonting åt det. Det har andra folkgrupper gjort. EU är ingen försörjningsinrättning och Europa har ingen försörjningsplikt gentemot de kanske 15 miljoner romer som finns här. Åttio procent av romerna lönearbetar inte. Om det beror på att romerna är outbildade och därför inte får jobb, så får de väl börja utbilda sig. Det är deras ansvar, ingen annans. Om det beror på att de inte gillar att ta arbete åt gadjo därför att det placerar dem i en ofri och underlägsen situation (det är nämligen vad de flesta romer anser) så får de väl ändra inställning. Om de vill förbättra sitt rykte så får de väl designa om sin i dag parasitära försörjningsnisch. När jag skriver ”parasitär” så är det inget moraliskt ställningstagande utan ett sakligt/ekonomiskt konstaterande. Den som tycker att den karakteristiken är felaktig bör förklara felet för mig. Jag lyssnar gärna. Ovanstående är enkla men hårda regler som gäller för alla Europas invånare. Men sådant får absolut inte sägas i svensk debatt.
Det som utlöser ovanstående reflektioner är ett ledarstick i Dagens Nyheter en dag i början av augusti 2014, en av alla dessa sanslöst okunniga och missvisande artiklar om romer som DN inte bara frossar i utan också belönas med journalistiska priser för. Det är Elsa Kugelberg som med anledning av sjuttioårsminnet av den så kallade Zigenarnatten, då många romer gasades ihjäl i Auschwitz och Birkenau skriver att ”inte minnas historien är att glömma de levande”. Den omedelbara frågan är naturligtvis ”vems historia?” Detta är ingen svensk händelse och om svenskarna har en moralisk skyldighet att minnas just detta vedervärdiga folkmord så bör Elsa Kugelberg förklara varför. Det anser hon sig emellertid inte behöva, därför att det ingår i det skuld-och-förövar-tänkande som inleder denna text. Varför ska vi minnas just detta och sortera bort andra för romer mindre smickrande minnen? Är det kanske för att vi ska vänja oss och acceptera att många romer väljer Sverige som försörjningsbas. ”EU-migranterna” blir delaktiga av den svenska normaliteten och en form av flyktingar som vi bör ta ansvar för? Klichétänkandet sticker återigen fram sin fagra nuna: ”Vi kan väl inte bygga skyddsmurar mot resten av världen!” Att svenskarna lyckats bli av med den egna misär, som ännu på trettiotalet var en realitet, är inte relevant i sammanhanget. Samma krav kan man naturligtvis inte ställa på dessa förtryckta romer/EU-migranter/flyktingar.
Elsa Kugelberg avslutar med att skriva ”Det var länge sedan det var politiskt korrekt att tala om rasers olika karaktärer, men just vad gäller romer finns en obehaglig acceptans för rasistiska åsikter. Det är skamligt och pinsamt historielöst.”
Elsa Kugelberg är en ung kvinnlig ledarskribent som tillhör en känd och framstående borgerlig släkt. Det finns ingenting som tyder på att hon har några som helst kunskaper eller erfarenheter av romer. Men hon har det som räcker så väl i dagens Sverige: rätt åsikter och rätt moralisk infallsvinkel. Hon är en av alla dem som gör att jag tycker dagens Sverige är ett svårt land att leva i. Skulle jag skicka in ovanstående kommentar till DN och mot alla odds få den publicerad skulle hon förmodligen vara en av de första som anklagade mig för rasism. I Sverige får makt- och kultureliten nämligen vilseleda eller till och med ljuga för medborgarna utan att förlora jobbet, om deras lögner står på rätt värdegrund. Däremot, den som säger sanningar och på så sätt uppfattas ha fel värdegrund, den bör räkna med att hamna i kylan. Den värmande lägerelden är bara till för den egna gemenskapen. Mischto, som romerna skulle säga.
Karl-Olov Arnstberg
Utskriftsvänlig versionAlla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 