En debattör vid namn Behrang Kianzad har skrivit en lång artikel i tidskriften Ordfront 6/2014, där han redovisar statistik och kritiserar kritiken av invandringspolitiken.
När jag läst den skickligt hopkomna och desinformativa texten infinner sig ett antal frågor:
1. Vad har Behrang Kianzad för utbildning?
2. Eftersom hans utbildning inte inger förtroende, vem är han?
3. Vad påstår han och hur väl håller det?
4. Vad Kianzad inte säger
5. Varför släpps han fram i media (Sveriges Radio, Ordfront, Expressen)?
Vad har han för utbildning?
Behrang Kianzad har skrivit en text som utger sig för att vara vetenskapligt grundad men har ingen vetenskaplig utbildning. Han studerar journalistik. Det sägs också att han är DJ och har pluggat juridik, dock utan att ha avlagt någon examen. Wikipedia ger följande uppgifter. Av utförligheten och detaljrikedomen att döma verkar de komma från honom själv:
Behrang Kianzad, född 1979, är en svensk-iransk frilansjournalist, författare och debattör. Sedan 2000 har han frilansat någorlunda regelbundet på Expressens, Sydsvenska Dagbladets, Dagens Nyheter och Kvällspostens kultursidor. Han har medverkat i bland annat i tidskrifterna Arena, Re:Public Service, gatutidningen Aluma och Röda Korsets ungdomsförbunds tidskrift Megafon samt varit aktiv som redaktör för nättidningen Yelah. Behrang Kianzad brukar ofta i olika sammanhang debattera frågor som rör bland annat migrationspolitik, integration, medier och mångkultur. Han har varit medieansvarig för Ungdom mot rasism. Han har även arbetat på Sveriges Radio P1 och P3, Sveriges Television Rapport & Aktuellt redaktionerna samt uppdrag granskning. Som student har han varit ledamot av Samhällsvetarkåren och LUS Ting samt vice ordförande för Juridiska Fakultetens Immaterialrättsförening och arbetat för Radio AF. /…/ Tidigare har han varit aktiv i Vänsterpartiet. Kianzad är bosatt i Malmö och verksam som lärare vid journalistutbildningen Fojo på Högskolan i Kalmar. Han har bevakat svensk politik samt Julian Assange för Time Magazine i olika omgångar.
Eftersom hans utbildning inte inger förtroende, vem är han?
Det är uppenbart att Behrang Kianzad har mediernas öra. Det är inte bara en utan många dörrar som öppnats för honom. Observera att trots att han inte är utbildad journalist, så är han lärare vid FOJO, som vidareutbildar journalister i Kalmar. Kianzad är idag 35 år och har varit verksam i medierna sedan har var 21. Den fråga som infinner sig är vad det är för budskap han levererar, eftersom han har så pass stora mediala framgångar – trots att han är ung och outbildad.
Jag googlar Kianzad och finner en ivrig antirasist och förespråkare för det mångkulturella samhället, ja mer än så: en aktivist. Sverige beskriver han som ett trångsynt, rasistiskt och bakåtsträvande land, i behov av en lagstiftning gentemot mångkulturens kritiker. Mats Dagerlind skrev för några år sedan:
Kianzad avvisar också nationstanken som idé för statsbildning. Han kallar Sverigedemokrater och den Sverigevänliga folkrörelsen för “brunhöger” samtidigt som han hyllar de brittiska sharia-domstolar som numera kan räknas i hundratal.
I september år 2011 hade Gunnar Sandelin, Ingrid Carlqvist och Behrang Kianzad ett meningsutbyte på Facebook. Kianzad skilde tydligt ut sig genom sin oförmåga att hålla en respektfull ton. Så här tilltalade han sina motdebattörer:
Ditt förvirrade sinne i kombination med din paranoida, vänsterhatande hjärna förblindar dig än en gång.
Som sagt, tänk gärna länge innan du öppnar mun i min närhet så jag slipper klä av dig naken på den bara bruna huden.
Allvarligt talat Ingrid, är du inte trött på att vara en bitter, okunnig och hatisk rasist som förgäves försöker klä sig rollen som ”sanningskapten”? För övrigt det epitet jag förlänade Gunnar i Expressen, och förresten, så är dina tankar bruna Gunnar, riktigt stinkande bruna.
Kianzad anser sig helt överlägsen sina meddebattörer (ursäkta den undermåliga svenskan men det är så här han skriver):
Saken är Ingrid, att jag de facto är en auktoritet på dessa frågor, helt enkelt då jag jobbat med dessa frågor i över tio år, rapporterat för samtliga medier det finns i detta land och beyond, skrivit en bok, föreläser och kör som en ångvält över sådana pöbelfasoner som du och dina följare ger uttryck för …
Du vet inte ens vad totalitär innebär, så snälla sluta svänga dig med begrepp du inte förstår! Inte heller förstår du demokrati, som ju bygger på alla människors lika värde … såna debatter med likar som dig sköter jag med vänsterhanden, så banal nivå du och dina gelikar befinner er på!
Men jag talar till bönder på bönders vis, jag tror inte något annat hjälper, eller är rättvist i sammanhanget.
… jag undervisar i journalistik och får studenter att gråta och tvivla över sina yrkesval när jag visar hur rasistiskt Sverige är. Snacka du på med dina förvirrade tomtar som vänner, så förändrar jag en hel generation.
Vad påstår han och hur väl håller det?
Det finns några markeringar i Kianzads artikel som visar på hur han tänker. Han redovisar invandringsstatistik på sitt eget sätt – något som jag ska återkomma till – och skriver: ”Det pågår alltså ingen massinvandring till Sverige, och har inte heller gjort det i modern tid.”
Man kan emellertid inte koppla samman statistikredovisning – som handlar om exakta tal och sanning – med ett opreciserat mängdbegrepp på det sättet. Det blir till en retorisk figur och absolut inte den objektiva och sakliga redovisning som Kianzad gör anspråk på att föra fram. Även om de siffror som Kianzad redovisar vore korrekta och fullständiga – vilket de på flera håll inte är – varken styrker eller motbevisar de påståendet att en massinvandring har ägt rum till Sverige. Det finns inte någon definition på massinvandring som kan kopplas till ett statistiskt resonemang.
Det Kianzad borde ha talat om för läsarna är att begreppet massinvandring i Sverige är tabuerat bland mångkulturens förespråkare. Det är en beteckning som bara de som kritiserar invandringspolitiken använder. För Kianzad är frågan om Sverige är utsatt för massinvandring därför inte möjlig att besvara förutsättningslöst, i varje fall inte för honom.
Om han efter sin statistiska genomgång skulle ha kommit fram till att den enda rimliga slutsatsen är att Sverige blivit och blir utsatt för massinvandring hade det satt stopp för hans nuvarande karriär, som förutsätter att han är en aktiv förespråkare för det mångkulturella samhället. Den prövning har utger sig för att genomföra blir därmed ohederlig redan i sin ansats.
Konstaterandet att Kianzad inte är intresserad av hur verklighet och retorik hänger samman styrks också av att han i ett annat sammanhang sagt att han garanterat skulle vinna över Jimmie Åkesson i en debatt om invandring.
Kianzad förstår inte varför Åkesson anses vinna i debatterna med andra partiföreträdare. Det beror inte på att Åkesson är den skickligaste retorikern (som Kianzad minsann kan slå bara han fick chansen) utan på att Åkesson har verkligheten på sin sida. Ett par kommentarer som man kan läsa på nätet:
Mycket olyckligt att Reinfeldt ställer sig bakom en så otroligt korkad invandringspolitik när han är fullkomligt briljant annars.
Jag väljer en invandringskritisk Reinfeldt framför en invandringskritisk Åkesson. Vår statsminister är otroligt vass men han ser dum ut med sina argument mot Åkesson om invandring. Det är som ateister vs religiösa människor. Man ser klart och tydligt vem som har rätt och vem som är idioten.
När Kianzad påstår att han kan vinna över Åkesson, har han begränsat sig till frågan vem av de båda som kan argumentera skickligast. Det är något helt annat än vem som har de bästa argumenten. Han liknar den skicklige försäljaren som påstår att han kan sälja vad som helst och därmed markerar att han inte bryr sig om vad det är han lurar på sina kunder.
Kianzad gillar begreppet sanning, men han är varken skolad i eller intresserad av något sanningssökande. Därmed ansluter han sig till just det som skrämmer mig hos den svenska offentlighetens debattörer, nämligen att de ägnar sig åt en retorik som inte längre har kontakt med den svenska verkligheten – alternativt har de aldrig haft någon sådan. För dem är huvudsaken inte att begripa samhället och vad som händer där, utan att ha rätt ideologisk värdegrund. Därför beskriver han till exempel sin hemstad Malmö på följande sätt:
Jag älskar Malmö, och det var inte bättre förr. Det var tråkigt. Händelselöst. Likriktat. Otryggt. Arbetslöst. Men idag representerar Malmö, med alla sina skavanker, trasighet och fransar, just den framtid och förändring som kännetecknar vår turbulenta men ack så spännande tid.
En sliten arbetarstad har växt till att bli en modern, kunskapsorienterad, klubb- och kulturtät och samtidigt sexig stad, som bevisligen lockar många smålänningar, göteborgare och stockholmare.
Ja, för unga vinnare som ideologiskt flyter medströms är det en spännande tid och det är fullt möjligt att detta gäller för Malmö. Kianzad var tidigare medlem i Vänsterpartiet men uppenbarligen har han ingenting lärt sig om solidaritet med dem som inte lyckas lika bra som han. För att jämföra så intervjuade jag svenska företagare i Manilla för några decennier sedan. De tyckte ungefär likadant. Manilla var en fantastisk stad. Detta trots att majoriteten levde i misär.
Kianzad rör sig i fantasiernas värld när han skriver att ”invandringskritikernas« slutsatser frontalkrockar med den seriösa forskningens: deras ovetenskapliga fantasier bygger på antagandet att invandrare är tärande …” För Kianzad är det såväl rasistiskt som felaktigt att påstå att massinvandringen kostar Sverige enorma summor pengar.
Så här skriver Tino Sanandaji i en krönika:
Malmö hamnar i botten oavsett vilket mått på socialt välmående vi studerar. Bland de i arbetsför ålder förvärvsarbetar ungefär 80 procent i Sverige. I Malmö däremot arbetar färre än 70 procent av de i arbetsför ålder, inklusive gränspendlare. Av stadens invandrarbefolkning saknar nästan hälften arbete. Malmö är rankad som 281 av 290 kommuner i termer av andelen elever som lämnar grundskolan med för få godkända betyg för att vara behörig för gymnasiestudier. Den öppna arbetslösheten ligger på 15 procent, tredje högst bland landets kommuner.
Sydsvenskan skrev i november 2013 att andelen socialbidragstagare i Malmö var dubbelt så stor som i övriga Sverige. Vad Sydsvenskan inte skrev var att det finns en anledning till dessa dystra siffror: massinvandring. Att andelen socialbidragstagare är dubbelt så stor som riksgenomsnittet korrelerar väl med andelen utrikes födda, som också är dubbelt så stor. Man kunde naturligtvis ha valt andra kommuner med omfattande invandring och en hög andel av invandrare, exempelvis Södertälje och Botkyrka kommun utanför Stockholm. Tror ni att resultatet hade blivit mer uppmuntrande? Svaret är nej. Den typ av massinvandring som gäller för Sverige producerar fattigdom. Fattiga svenskar och fattiga invandrare.
För den som vill veta hur det egentligen står till med det mångkulturella slagskeppet Malmö så är det en sorglig historia. Malmö är Sveriges fattigaste stad och ingen vändning är i sikte. Jag har skrivit rätt utförligt om detta i ett tidigare blogginlägg, Om ideologisk med- och motvind, språket och verkligheten.
Det finns naturligtvis mer att säga, det finns det alltid. Den här gången kan vi ta avspark i det nyss timade sprängdådet utanför Rättscentrum och ge en översiktlig bild av brottsligheten. På svenska Wikipedia kan man läsa följande om kriminaliteten i Malmö:
Malmö är en av Sveriges mest brottsdrabbade kommuner. Det anmäldes över 59.000 brott i Malmö kommun år 2006. Det utfördes 21.382 brott per hundra tusen invånare år 2009 vilket gjorde Malmö till den näst mest brottsdrabbade kommunen räknat i anmälda brott per invånare efter Stockholm. De organiserade kriminella gäng som funnits har på senare år splittrats på grund av systematiskt arbete från polis och sociala myndigheter. Norra Grängesbergsgatan i Malmö har blivit ett inofficiellt centrum för svarthandel och kriminalitet. Gatan huserar flera svartklubbar och skottlossningar har förekommit. Gatan har också i medierna utpekats vara centrum för Malmös svarttaxiverksamhet. I juni 2011 vidtog Malmöpolisen åtgärden att helt stänga gatan för trafik nattetid. Polisen hoppas på så vis få stopp på kriminaliteten på Norra Grängesbergsgatan.
Det är uppenbart att det i vissa stadsdelar växt fram ett parallellsamhälle där invånarna överhuvudtaget inte vill eller vågar blanda in rättsstaten. På Norra Grängesbergsgatan fanns hösten 2012 ett femtiotal svartklubbar som huvudsakligen distribuerade droger och sysslade med illegalt spel. De gick under täckmanteln ”etniska föreningar” och det skulle inte alls förvåna om en eller flera av dem fick kommunala bidrag (något som jag dock inte vet). Två kommentarer på nätet:
Bussarna, med öppen försäljning av smuggelgods från bl.a. Polen, har nu flyttat från Mobilia till Norra Grängesbergsgatan och har fått sälja smuggelgods i princip ostört i mer än 20 år. Varför? De dyker upp så regelbundet på samma tid och samma plats att de inte ens behöver annonsera. Alla vet om det. Polisen gör ingenting. Varför?
Som nyligt inflyttad Malmöbo så blev jag chockad över att se hur öppet undre världen kan röra sig och göra sina affärer, vem som helst som öppnar sina ögon kan se det dagligen, med till exempel leveranser av smuggelcigg, illegala spelklubbar m.m. Vad tror ni det beror på att den undre världen är så öppen just i Malmö förutom ev. resursbrister/taktik hos polisen? (På Newsmill, finns inte kvar på nätet).
Den kriminalitet som fått mest uppmärksamhet i riksmedierna är inte svartsprit och illegala spelklubbar utan dels hur judar har trakasserats av i första hand stadens unga muslimer med rötter i Mellanöstern, dels dödsskjutningar på öppen gata. Om vi håller oss till det senare temat så hade Malmö under 2010 mer än 70 skottlossningar, i vilka en dödades och 34 personer skadades. 2011 var antalet skottlossningar 50 med sex dödade och 14 skadade. 2013 larmades polisen 109 gånger om skottlossningar. Den 30 oktober i år rapporterade Ekot att det skjutits vid 90 olika tillfällen i Malmö med flera döda som följd, trots att man i början på året startade satsningen ”Operation Olivia” för att få bukt med våldet.
I en undersökning år 2012 svarade 15 procent av de tillfrågade malmöborna att de kände otrygghet vid utevistelse sen kväll. Fem procent svarade att de överhuvudtaget inte går ut sen kväll på grund av otrygghet. 21 procent kände stor oro över brottsligheten i samhället. 25 procent oroade sig mycket eller ganska ofta över att en närstående skall drabbas av brott.
Det är ingen slump att tryggheten är betydligt mindre och oron över brottslighet betydligt större i Malmö än in landet i övrigt. Då BRÅ gjorde en speciell undersökning år 2012 om brottslighet och trygghet i Stockholm, Göteborg och Malmö visade det sig att motsvarande siffror för Malmö var betydligt högre än i Stockholm och Göteborg.
Kianzad utgår från att 1,7 miljoner uppehållstillstånd har beviljats under 33 år och genom olika räkningsmanövrar som bara har ett enda syfte, nämligen att komma fram till ett så lågt tal som möjligt, anser han sig kunna ”bevisa” att det är fel att tala om massinvandring. Han säger till exempel att i den siffran ingår 20 procent av återinvandrade svenskar. Hur han kommer fram till den siffran redovisas inte. Att invandringen till stor del skulle utgöras av återinvandrade svenskar är fel, eftersom en betydligt större del svenska medborgare utvandrar och vi där har ett årligt minus i nettoinvandringen (invandring minus utvandring) på knappt 6.000 personer. Detta placerar enligt SCB svenska medborgare sist bland alla länders medborgare som invandrar hit. Ha då också i åtanke att en inte obetydlig del av de återinvandrande svenska medborgarna från början hade andra medborgarskap, innan de blev svenskar. Detta har vi presenterat i översiktstabeller i våra böcker, om Kianzad skulle vara intresserad att närmare bekanta sig med fakta. Sedan: av de 714.000 anhöriginvandrare som beviljades uppehållstillstånd skriver han att endast 156.000 var anhöriga till invandrare. Inte heller har han tagit rättelse från en upplysning han fick av Gunnar Sandelin redan år 2008:
Kianzads resonemang att bara en femtedel av anhöriginvandringen består av anhöriga till flyktingar stämmer inte. Om han hade kontaktat ansvariga på Migrationsverket hade han fått veta att tabellen som gäller just flyktinganhöriga inte bygger på relevanta data och är felaktigt rubricerad.
Detta beror på att Migrationsverkets uppgifter om flyktinganhöriga bara speglar de anhöriga som kommit inom de två år som det statliga bidragen utgår till den kommun där anknytningspersonen placerats. De som kommit senare ingår inte i redovisningen. Därutöver utgörs cirka 70 procent av all anhöriginvandring av vad som kallas för ”nyetablerade relationer”, vilka är personer som inte alls fanns med i anhörigbilden när den asylsökande fick sitt permanenta uppehållstillstånd här. Det handlar nästan uteslutande om att ta hem en ny partner från det forna hemlandet. Alla dessa anhörigfall räknas inte enligt Migrationsverket in under rubriken ”flyktinganhöriga”. Det är visserligen inte Kianzads fel att Migrationsverket redovisar sin anhörigstatistik så ofullkomligt att det inte går att reda ut på ett tillfredställande sätt, men hade han haft en mer professionell hållning och inte varit den aktivist han är, så hade han tagit reda på fullkomliga uppgifter istället för att bedriva propaganda.
Kianzad kommer fram till att flyktingarna (i hans värld är alla flyktingar) och deras anhöriga sammanlagt blir 600.000, vilket gör 18.000 beviljade uppehållstillstånd per år, vilket Kianzad inte anser är massinvandring.
Eftersom Kianzad varken redovisar källor tillfredsställande eller hanterar siffror på ett övertygande sätt rekommenderar jag honom att kolla upp massinvandringen på andra sätt. Han kan t.ex. ta reda på hur många i Malmö, Södertälje och Botkyrka som är invandrare. Eller varför inte, hälsa på i Stockholm och ta en tur till Alby eller Tensta med tunnelbanan. Hur många är svenskar (råttfärgat hår), hur många talar svenska med varandra och i sina telefoner?
Kianzad skriver:
OECD:s studie International Migration Outlook kom 2013 fram till att immigranter ger mer till det offentliga än de tar. Svenska »invandringskritiker« menade att rapporten inte tog hänsyn till ökade kostnader för exempelvis rättsväsendet.
Så enkelt var det nu inte alls. Nationalekonomen Tino Sanandaji, som till skillnad från Kianzad vet vad vetenskap är för något och kan tolka statistik, gör en genomgång på sin blogg och konstaterar att OECD-rapporten inte alls visar att invandring är en vinst utan en förlust för svenska staten på 0.57 % av BNP. 2013 var Sveriges BNP 3.775 miljarder vilket alltså gör ett minus på nästan 19 miljarder kronor. Observera att Tino Sanandaji inte själv säger något om invandringens kostnader i övrigt. Det han visar på är en inkompetens i själva tolkningen av rapporten. Han riktar sig mot DN men kritiken kan med precis samma fog läggas Kianzad till last. Tino Sanandajis kritik av OECD-rapporten har fått stor spridning varför jag håller för troligt att Kianzad valt att bortse från den. Tino Sanandajis kritik krockar med det han vill säga:
Problemet med denna kalkyl är att endast ca 60% av de offentliga utgifterna inkluderas för OECD överlag. Kostnader för infrastruktur, näringspolitik, rättsväsende etc., som totalt motsvarar ca 40 % av de offentliga utgifterna ignoreras i beräkningen. Orsaken att OECD inte tar med dessa är att det är oklart exakt hur mycket invandring påverkar kostnaderna för exempel infrastruktur eller rättsväsende. Eftersom en stor del av de offentliga kostnaderna helt enkelt inte tas med så ser invandring ut att vara en knapp vinst. /…/ Det är även viktigt att komma ihåg att alla dessa studier slår ihop arbetskraftsinvandring från Norden och Västeuropa (mycket lönsam) med flykting- och anhöriginvandringen från tredje världen (ej lönsam). Vinsterna från den förstnämnda döljer delvis kostnaderna från det senare när man slår ihop grupperna.
Den debatt om migrationspolitik som finns gäller dock inte högtutbildade nordbor, utan den invandring som är socioekonomiskt problematisk, det vill säga flykting- och anhöriginvandring från tredje världen. För att kunna uttala sig om de ekonomiska effekterna av lågkvalificerad invandring från tredje världen måste vi studera just lågkvalificerad invandring från Tredje världen, inte invandring av utbildade från Norge eller Irland.
DN borde redogjort att OECD bekräftat att invandring är en statsfinansiell kostnad när alla kostnadsposter inkluderas. Det finns idag högljudda krafter som i stället för att fixa problemen med dagens invandring lägger sin energi på att förneka problemen och förvirra allmänheten om vad studierna egentligen säger.
Tino Sanandaji skriver också i ett senare blogginlägg:
Det mest häpnadsväckande är att OECD-rapporten i sin analys av invandringens kostnader till och med exkluderar Migrationsverkets miljardbudget för flyktingmottagning! I en fotnot får man läsa: ”The baseline analysis also does not account for expenditures in the asylum system, also because asylum seekers are not migrants but candidates for migration.”
OECD-rapportens argument är att migrationsverkets kostnader inte är kostnader för invandring, utan kostnader för asylsökande flyktingar. Detta är dock lek med ord, kostnader för asylsökande är en del av migrationspolitiken och borde ha tagit med. Här börjar vi förstå vad OECD-rapporten i praktiken har gjort för att producera en plussiffra, nämligen utesluta stora invandringsrelaterade kostnadsposter.
Vi går vidare. Kianzad skriver:
I Sverige 2013 var sysselsättningsgraden för inrikes födda 78,4 procent och för utrikes födda 63,4 procent. Båda gruppernas sysselsättningsgrad har ökat de senaste 10 åren, utrikes föddas snabbare än inrikes föddas.
Det framgår inte vad för statistik som denna uppgift baseras på. Såsom bland andra Tino Sanandaji rapporterat om har SCB en relativt ny databas som redovisar olika slags invandrare år 2011. Den visar att antalet förvärvsarbetade svenskfödda är 82 procent och att motsvarande siffra för flykting- och anhöriginvandrare är 54 procent. Liknande siffror har Gunnar Sandelin och jag med stöd från SCB presenterat i våra böcker. Siffran för dem som var arbetslösa eller befann sig i arbetsmarknadspolitiska program var 7,5 procent för de svenskfödda medan den för flykting- och anhöriginvandrare var 23,1 procent. Med tanke på vilka som invandrat till Sverige under de tre år som gått sedan dess är det direkt orealistiskt att tro att dessa siffror förbättrats. SCBs statistik visar att i april år 2013 var arbetslösheten 70 procent högre för utrikes födda ungdomar än för inrikes födda i samma åldersgrupp. Mats Hammarstedt, professor vid Linnéuniversitetet i Växjö, som forskat om invandring och arbetsmarknad kommenterade:
Ja, och hela tiden kommer nya ungdomar, många utan tillräckliga kunskaper för att komma in på en arbetsmarknad där de enkla jobben för lågutbildade är på väg bort.
Nu går vi vidare till brottsligheten. Kianzad skriver:
BRÅ-rapporten Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet« från 2005, visar att brott begångna av immigranter utgör en liten del av rikets totala antal brott. Immigranter är överrepresenterade i vissa brottskategorier, men 93 procent av dem som ingår i gruppen begår aldrig något brott (96 procent för infödda.) Kategorin »Brottsbelastade utlänningar« innefattar förstås också EU-medborgare och turister. De mest brottsbelastade utlänningarna är finnar, danskar och norrmän.
Här har Kianzad använt sig av BRÅs rapport ”Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet” (2005:17). Det är visserligen korrekt att rapporten påstår att finnar, danskar och norrmän är de mest brottsbelastade men BRÅ drar en felaktig slutsats utifrån sitt eget material (såvida de inte medvetet ljuger förstås). Överrepresentationen för utrikes födda från ”Norden utom Sverige” ligger på 1.7. ”Västasien” ligger på 3.8 och ”Övriga Afrika” på 5.3 (s. 63). ”Övriga Afrika” har med andra ord en mer än tre gånger så hög brottslighet som ”Norden utom Sverige”. Inte ens om man skulle räkna på antalet registrerade brott istället för överrepresentation – vilket är ett sämre sätt att räkna – så låg Norden med 13.120 registrerade brott i topp. Det gjorde ”Övriga Europa inklusive Turkiet” med 14.891 registrerade brott. Den här typen av granskning är emellertid ingenting som Kianzad ägnar sig åt. Om det beror på bristande förmåga till kritisk läsning av statistik eller om han bara är intresserad av uppgifter som styrker hans påståenden är svårt att avgöra.
För att få svar på frågan om invandrares brottslighet är det bättre att undersöka fördelningen bland dem som sitter i fängelse. Brottsförebyggande Rådet har gjort det och uppgett att 27 procent av de intagna under 2002 och 2003 var utländska medborgare. Det är en hög siffra men den ger ändå inte ett rättvisade svar på frågan, eftersom dessa bara utgör en liten del av den totala befolkningen i landet. Den lämnar medborgare med invandrarbakgrund utanför, alltså utrikes födda eller inrikes födda med två föräldrar som är födda utomlands.
Brottsförebyggande rådet har gjort två stora undersökningar angående våldtäkt och invandrare. Den första från 1996 offentliggjordes men den andra från år 2005 gömdes undan. Orsaken var överrepresentationen bland invandrare. Om denna blev känd så bedömdes det som explosivt. När det gäller anmälan för sexualbrott var utrikes födda överrepresenterade fem gånger i förhållande till inrikes födda.
Inför valet 2010 presenterade riksdagspartiet Sverigedemokraterna rapporten ”Låt oss prata allvar om våldtäkterna” (finns inte kvar på Sverigedemokraternas hemsida) Till skillnad från ovan nämnda BRÅ-rapporter, som ju baserades på dem som var misstänkta för brott och inte dem som är dömda, redovisas här en granskning av samtliga tingsrättsdomar där dom avkunnats under 2009 och där offren var vuxna och huvudrubriceringen och domslutet var våldtäkt.
Rapporten konstaterar att Sverige i relation till befolkningens storlek har flest anmälda våldtäkter i Europa. Gruppen utrikes födda utgjorde 14 procent av befolkningen 2009, men 48 procent av de dömda för våldtäkt och 64 procent av de dömda för grov våldtäkt. De utrikesföddas överrepresentation för våldtäkt ligger på 470 procent jämfört med svenskfödda. På samma sätt får man fram överrisken för grov våldtäkt till 10,9 det vill säga en överrepresentation på 990 procent.
Rapporten blev naturligtvis hårt kritiserad i massmedia – det hade den blivit oavsett hur den varit utformad eller vilka resultat den kommit fram till, eftersom det var Sverigedemokraterna som tagit fram den.
I november 2012 släppte Rikskriminalpolisen en rapport kallad ”Polisens lägesbild av grov organiserad brottslighet 2012″. Det är en skrämmande och nedslående läsning om hur Sverige gradvis faller ned i en avgrund av kriminella strukturer. Man konstaterar att ”allt fler och olika typer av kriminella nätverk upptäcks och att återväxten verkar vara god.” Den organiserade brottsligheten delas in i tre olika strukturer som är baserade på medlemskap, gemensam etnicitet eller släktskap respektive gemensam uppväxt eller bostadsområde.
I Sverige finns det idag otaliga kriminella nätverk vars huvudsakliga sammanhållande faktor är den gemensamma etniciteten eller släktskapet. Inom den gemensamma etniciteten finns det även släkter som en ytterligare sammanhållande faktor för nätverket. Det som karaktäriserar dessa nätverk är att de är mycket slutna och att lojaliteten mellan individerna är hög.
De etniska nätverken inom den organiserade brottsligheten samt territoriella nätverk bedöms utgöra ett allvarligt samhällshot. Bedömningen grundar sig på det allt större inflytande nätverken har i samhället på flera olika plan: tryggheten i bostadsområdena påverkas negativt, de använder sig av sitt kända våldskapital i möten med allmänheten och olika samhällsfunktioner och barn som växer upp i dessa miljöer riskerar att involveras i kriminalitet.
Vad Kianzad inte säger
Det som troligtvis läsare av den här bloggen redan vet är att Sverige under 2014 beviljat mellan tre och fyra gånger så många permanenta uppehållstillstånd (PUT) till asylsökande som övriga nordiska länder tillsammans. Ett annat sätt att räkna: Vi ger också fler PUT än vad England, Frankrike, Spanien och övriga nordiska länder gör tillsammans Till och med oktober 2014 ser det för Norden ut så här med antalet positiva asylbeslut/ beviljade permanenta uppehållstillstånd till asylsökande (september för Finland och Danmark):
Finland: 978
Norge: 4.100
Danmark: 4.221
Sverige: 29.861
Sverige är nu det land inom EU i vilket flest asylsökande får stanna, såväl per capita som totalt sett. Därtill kommer en uppskattningsvis lika stor anhöriginvandring. Försörjningsplikt gäller för dem som tar hit dem. Emellertid är undantagen från denna regel så många att över nittio procent går direkt in i bidragsförsörjning.
Med en prognos på mer än 80.000 asylsökande i år är mottagandet utom kontroll. Majoriteten av flyktingarna är muslimer och kommer från failed states som Somalia, Eritrea, Syrien, Afghanistan och Irak. Enligt Arbetsförmedlingen har ungefär sextio procent av de asylsökande ingen eller endast kortare skolgång, d.v.s. de är faktiska eller praktiska analfabeter. Detta skall föras samman med att Sverige har OECD:s sämsta integration och att bara 2.5 procent av jobben i Sverige är till för helt outbildad arbetskraft. OECD-snittet ligger på ungefär 17 procent.
Varför släpps han fram i media (Sveriges Radio, Ordfront, Expressen)?
Ordfronts presentationssida innehåller inte bara Kianzads artikel utan där kan man också ta sig vidare in på relaterade artiklar:
- Musiker mot rasism – och förhandsteaser om artikel som mosar massinvandringsmyten
- Massinvandringsmyten massakrerad och motståndsteater
- Krönika: Sara Abdollahi. Ser ni inte rasisterna
För drygt ett år sedan lyckades vi få in en helsidesannons i DN. Med hjälp av ett litet antal statistiskt säkrade och helt okommenterade uppgifter gjorde Debattförlaget reklam för första delen av ”Invandring och mörkläggning”. Det blev ett jäkla liv i mediavärlden. Den som vill kan läsa mer utförligt om annonsen här.
Gunnar och jag kontrollerade annonsens påståenden inte en utan många gånger, tills vi var bergsäkra på att våra uppgifter höll. Också DN kollade annonsen mycket noga innan de motvilligt förde in den. Så måste man göra om man inte, som Kianzad, flyter medströms.
Jag undrar vilka kontroller Ordfront genomförde av Kianzads artikel och misstänker starkt att svaret är: inga alls. Det viktiga var förmodligen att det verkade bra och övertygande, inte att argumenteringen höll. Ordfront befinner sig i ett sällskap som inte är gott men väl så gott som heltäckande i det svenska medielandskapet. Som forskare (utbildad sanningssökare) vill jag ha sagt att ni är demagoger. Jag betraktar er som intellektuella, det vill säga ni har kapacitet att välja. Ni väljer medvetet lögnen framför sanningssökandet och för detta förtjänar ni inte något annat än förakt. Tino Sanandaji får sista ordet. Grundat på egen erfarenhet är jag helt ense med honom:
Idag belönas de som säger positiva saker om invandring (oavsett om det är sant) socialt och karriärmässigt. De som lyfter fram negativa fakta bestraffas tvärtom socialt och karriärmässigt (särskilt om det de säger är sant). Eliten är ideologiskt överväldigande positiv till invandringspolitiken.
Det leder till att hundratals högutbildade människor med stora megafoner jobbar på att sprida myter, missförstånd, och halvsanningar och rena lögner om hur bra invandring är för ekonomin, medan en handfull människor (ofta på sin fritid, som jag) jobbar med att rätta till allt strunt som de lyckas producera. Det leder till att det finns systematisk missinformation om invandringens positiva effekter.
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 