De som skickar kommentarer till Gunnars och min blogg är antingen berömmande och stödjande eller, om de har invändningar, mycket noga med att inte formulera sig förolämpande. Nu tror jag inte alls att det beror på att texterna är invändningsfria utan det är ett uttryck för segregationen på nätet. De som ogillar vårt synsätt läser helt enkelt inte det vi skriver, antingen det nu beror på att de inte vill eller att de inte känner till bloggens existens. Jag har till exempel svårt att tro att Thomas Hammarberg, Soraya Post och Erland Kaldaras någonsin kommer att läsa följande mail:
Jag har själv kommit hem till min 87-åriga mamma och hittat henne liggande på sängen (förmodligen drogad av juice som hon blivit bjuden på) medan två romska kvinnor stod och gick igenom hennes byrå. När jag kom in genom dörren och gav till en svordom blev jag nedslagen och de försvann ut med min mors vigselringar samt några andra ringar. Den ena pratade bra svenska utan brytning (annars hade nog min mor blivit mer på sin vakt trots att hon sa sig komma från socialtjänsten). En vecka senare kom en man (talade dålig svenska) och propsade på att få komma in och visa bilder, men min mor stod på sig och han fick inte komma in. När jag fick höra detta kollade jag med grannarna, personer i medelåldern men där hade han inte ringt på men när jag kontaktade mors vänner, 86 och 90 år, på samma gata så hade han varit där.
Numera vågar vi varken ha rullator eller rullstol utanför dörren, inget som visar att det bor en äldre funktionshindrad person där. Mor vågar inte ha något av värde hemma utan har placerat allt i bankfacket, så nu kan hon inte längre använda några av de smycken hon alltid tidigare använde när hon skulle vara ”fin”. Vi har installerat larm och är ständigt oroliga för att det skall komma någon mer och försöka ta sig in.
Om samhället tog dessa brott på största allvar och bekämpade dem med kraft skulle jag inte vara så förbannad, men nu tycks man nonchalera dem totalt. Så är det inte någon stor fråga i gammelmedia heller och då förvandlas det till en ickefråga direkt.
Våra politiker tycks styras huvudsakligen från de större mediaredaktionerna och visar inget större intresse för oss ”vanliga människor” förutom när vi får veta vilka rasistiska, fördomsfulla, okunniga, latmaskar vi är som inte har bidragit på minsta vis till det här samhällets uppbyggnad. Sedan har man mage att förvänta sig skattevilja, solidaritet och respekt tillbaka! Det är otroligt!I dagens politiska klimat växer sig känslan att det gäller att se om sitt eget hus och att det gemensamma är ett överspelat kapitel allt starkare.
Det finns också en särskild kategori förtvivlade kommentarer som gör att jag inte lägger av med att skriva om invandringspolitiken (i varje fall inte ännu) trots att det känns helt meningslöst att år efter år attackera etablissemanget. Ett mail som fungerar på det sättet kom häromdagen:
Jag vill bara tacka för dina kloka och insiktsfulla inlägg! De gör mig övertygad om att det inte är jag som håller på att bli tokig tillsammans med ett ”gäng galna rasister”, utan att det faktiskt är verkligheten som är ”lite” tokig.
Det är som om en stor del av samhället drabbats av galenskap eller masspsykos, och jag förstår det helt enkelt inte. Jag är inte mer rasistisk än de flesta andra, och jag har aldrig sett mig som vare sig smartare eller dummare, godare eller ondare än genomsnittet. Jag älskar/älskade Sverige för demokratin, åsiktsfriheten och välfärden, men nu är jag mest rädd att jag ska säga för mycket, bli av med mitt jobb eller förlora mina ”vänner”. Jag vill inte bo någon annanstans. Jag är svensk. Men ibland blir jag så rädd för framtiden och för mina barns framtid att jag gråter.
Jag får också länkar som går åt alla möjliga håll på nätet. De flesta är på ett eller annat sätt menings- eller värdefulla. Samtidigt, det är där jag emellanåt möter det så kallade näthatet. Häromdagen fick jag en länk till en blogg med många kvalificerade inlägg.
Det är skrivkonst på hög nivå. Flera av inläggen är koncentrerade och mättade som buljongtärningar – en formuleringstalang helt överlägsen den man till vardags möter i gammelmedia. Exempelvis kan man i ett alldeles färskt inlägg läsa följande om Margot Wallströms deklaration av Sveriges utrikespolitik i en riksdagsdebatt:
Det är alltid lika intressant när socialistiska förbudsfundamentalister och lagstiftningsextremister använder ord som demokrati, jämlikhet och frihet som vore de verkliga. Alla vet att det enda som är liktydigt och kompatibelt med svensk statssocialism är förbud, tvång, övervakning, åsiktskontroll och hot.
En av de käcka uppdateringar som denna deklaration innehöll var bland annat att utrikespolitiken numera är feministisk. Öh, jaha, det måste väl vara den lilla ynkliga rest av utrikespolitiken som fortfarande ligger under svensk jurisdiktion, enär utrikes angelägenheter och säkerhetspolitik till 99,9% är en EU-angelägenhet. Därav den synnerligen omfångs- och ordrika deklaration som innehöll allt utom utrikespolitik. Den pinsamma deklarationen påminde om en tioårings skoluppsats med drömmar om en rättvis, snäll och fredlig värld.
Den som vill avvisa detta inlägg som högerretorik kan balansera det med följande kommentar på samma blogg:
Neoliberalers livselixir är samhällen som är fulla av motsättningar, folk som kör armbågar i ögat på varandra, går över lik, säljer sin morsas löständer, pratar vinstmaximering och i övrigt ägnar sig åt samhälleliga raseringsarbeten.
Det är dräpande och roligt. Man skulle önska att det lät så här när politiska meningsmotståndare utmanade varandra i riksdagen, men det gör det ju inte. Det här är ett tonläge och en debattkultur som skulle kunna rensa upp i såväl riksdagens som regeringens fraseologi, men …
Ytterligare ett klipp, ett snäpp elakare – antagligen har det i gammelmediajournalisternas ögon passerat anständighetsgränsen och uppfyller kriterierna för det så kallade näthatet. Ämnet som avhandlas är SAP:s avtal om militärt samarbete och omfattande vapenexport till Saudi, något som passar sällsynt illa samman med den humanitära stormaktsambitionen, eller som det heter i Margot Wallströms ovan nämnda tal till riksdagen (av bloggskribenten klassificerat som pompöst dravel): ”Det är regeringens fasta vilja att Sverige, i en orolig tid, ska ta globalt ansvar genom att vara en stark röst i världen.”
Bloggskribenten anser att Löfven är skicklig i att tillämpa socialistisk retorik: ”prata, men säg för fan ingenting!” Om Margot Wallström jämförs med en uppsatsskrivande tioåring, så får Löfven en släng av samma slev när han jämförs med en kissnödig skolpojke som helst vill räcka upp handen och be talmannen om lov att få gå på toaletten, när det kommer besvärande frågor från vänsterpartiets Jonas Sjöstedt:
I går hölls löjliga timmen i riksdagen, eller som det officiellt heter: statsministerns frågestund i riksdagen. Och jodå, han var sannerligen patetisk vår bleke och stammande trainee till statsminister, Stefan Löfven, och särskilt imbecill var han när han ordbajsade i syfte att svara utan att svara.
Det går att tagga upp ytterligare. Det finns ett antal ständigt råförbannade kommentatorer och aktivister. En av dem är Kenneth Sandberg som skickar ut en ström av mail om vad som händer i Sverige. Ett av de senaste handlar om en vansinneskörning i Malmö. Fyra inte fullt samhällslojala unga män med rötter i en annan kultur än den svenska (där fick jag väl till det!) försöker i en bil smita undan polisen, som tar upp en jakt. De kör på två kvinnor, den ena en småbarnsmamma med sin bebis i barnvagn. Skadorna för mamman och bebisen är livshotande. I sitt utskick citerar Kenneth Sandberg i sin helhet ett mail till Malmös politiker från malmöbon Sandor Herold. Han har sett bilder på nätet där en kvinna ligger med vad som ser ut som ett avkapat högerben och bredvid henne ligger en omkullvält barnvagn.
Jag kan inte annat än kalla er för ynkliga kräk!!!!! Efter allt som dom mångkulturella vildarna har ställt till med under årens lopp i vår stad med allt från skjutande, brännande, sprängande, rånande, misshandlande och ihjälkörande mm mm, så vore det väl inte för mycket begärt att ni någon gång kunde presentera ett avståndstagande och fördömande. Eller har det gått så långt i ert sjuka hyllande av allt som är mångkulturellt och osvenskt att ni inte ens bryr er om era egna landsmäns situation och allt vad dom utsätts för, tack vare er politik?
Även om jag inte formulerar mig som Kenneth Sandberg eller Sandor Herold – andra mycket upprörda bloggare att förtiga – så vill jag försvara dem. Ja, de går ofta över gränsen för inte bara en anständig utan också meningsfull dialog, men de gör det därför att de har koll och därför att de är upprörda över vad som händer i och med Sverige. Detta är inte hatets utan förtvivlans och vanmaktens språk. Även om jag håller igen i mitt språkbruk så reser sig också min ragg när jag tar del av den svåruthärdliga kombinationen av överlägsenhet, floskelglädje och kunskapsresistens, som utmärker den svenska makteliten.
Det som är viktigt är inte i första hand att tala vackert utan sakfrågan, den förödande invandringspolitiken. Den som lockas att stänga till öronen och skräpmarkera så kallade hatmail bör minnas att dessa ”näthatare” har det gemensamt att de bryr sig om Sverige, mer än de politiker de riktar sig till. Som det heter på den ovan nämnda bloggen:
De politiska kreaturen spelar taskig amatörteater och önskar de grundläggande fri- och rättigheterna åt helvete. Media försvarar enbart pressfriheten och ser gärna, som vi vet, att yttrandefriheten stryps helt.
Det bästa sättet att få de upprörda nätdebattörerna att lugna ner sig, att bli mindre förtvivlade och mindre aggressiva, är att normalisera invandringspolitiken. Som jag tidigare nämnt är det emellertid inte på det sättet som regeringen vill hantera vad de rubricerar som ett problematiskt näthat. De vill bara få tyst bland medborgarna, förhoppningsvis genom lagstiftning.
Jag tror att det finns ett direkt samband mellan tonläget i den enda fria debatt som finns i Sverige – den som äger rum på nätet – och den förda politiken. De som har makten och tillgång till svenska medier står för en oanständig invandringspolitik. Den upprör medborgare som förstår vad som sker. Kort sagt, det är inte medborgarna det är fel på. Det är politiken.
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 