När den svenska underklassen blev osynlig

Publicerat den av

Det här är en text som Marika Formgren och jag har hållit på med sedan i våras. Vi är journalister från två olika generationer och har båda sett hur den svenska underklassen, som den svenska journalistkåren förr slutit till sitt bröst, blivit osynlig i media till förmån för en ”rasifierad” journalistik. Här försöker vi förklara varför.
Marika var tidigare ledarskribent på Corren och Barometern, men slutade sedan hon fått skrivförbud på Corren vad gäller invandring, feminism och familjefrågor. Därför lämnade hon journalistiken. Hon utbildar sig numera till dataingenjör. Hennes blogg hittar ni här: http://www.marikaformgren.se/#home
Gunnar Sandelin

svd_600

Fyra dagar före riksdagsvalet 2010 publicerar Emelie Holmquist på sin blogg ett inlägg med rubriken ”Sveket”. Texten handlar om att Emelies mor, Annica Holmquist, som är sjuk i akromegali, har blivit utförsäkrad från sjukförsäkringen och uppmanats av socialförvaltningen att sälja sin bostadsrätt för att få pengar till mat.

Blogginlägget är välskrivet och gripande. Emelie Holmquist har inte bara en viktig personlig berättelse att förmedla, som politiskt engagerad på vänstersidan är hon också starkt kritisk till den sittande alliansregeringens förändringar av sjukförsäkringen. Genomslaget blir enormt. Samtliga riksmedier hakar på och gör reportage om Annica Holmquist, och i den direktsända slutdebatten kvällen före valet får de borgerliga partiledarna många tuffa frågor om sjukförsäkringen och Annica Holmquist.

Alliansen vinner valet, men förlorar den riksdagsmajoritet man vunnit fyra år tidigare. Socialdemokraternas interna mätningar visar att partiet ökade sitt opinionsstöd från 28 procent till valresultatet 30,7 procent under de allra sista dagarna före valet. Flera opinionsanalytiker spekulerar i om de rödgröna skulle ha vunnit valet ifall blogginlägget hade publicerats ett par veckor tidigare.

Forskare som intresserar sig för samspelet sociala medier – politik har redan fördjupat sig i Emelie Holmquists blogginlägg och dess betydelse för valutgången 2010. Vi vill ställa en annan fråga. Förr i tiden gjorde medierna den här typen av socialreportage på eget initiativ, utan att en bloggare först visade var storyn fanns och hur den skulle berättas. Hur ofta dagens medier än kallar sig ”agendasättande” är det uppenbart att den som satte agendan för slutspurten i valrörelsen 2010 var Emelie Holmquist, inte någon av chefredaktörerna och ansvariga utgivarna på våra rikstäckande medier. Vad var det som hände när svenska medier gav upp socialjournalistiken, varför hände det och hur gick det till?

Vi har inte det fullständiga svaret på dessa frågor, men som journalister från två olika generationer har vi tillsammans erfarenheter av såväl socialt arbete som socialjournalistik under en tidsperiod som sträcker sig från mitten av 70-talet fram till realtid och vi har sett en påtaglig scenförändring under det tidsspannet.

Vi menar att den svenska socialjournalistiken har blivit ”rasifierad”. När de breda medierna (dagspress, radio och tv) nuförtiden rapporterar om orättvisor och utsatta och marginaliserade människor så är det i princip aldrig infödda svenskar som skildras. Den som följer Sverige genom våra stora medier får bilden av ett land där inga olyckor eller orättvisor någonsin drabbar de infödda med svensk bakgrund, men där däremot asylsökande, tiggare på mer eller mindre tillfälligt besök samt andra invandrare dagligen utsätts för orättvis och förnedrande behandling från både myndigheter och privatpersoner.

Vi anser att det är en olycklig utveckling att orättvisor som drabbar infödda svenskar i de lägsta socialgrupperna blir osynliggjorda. Vi ska återkomma till varför, men först vill vi gå igenom våra idéer om när, hur och varför som den svenska socialjournalistiken blev ”rasifierad”. Det finns fem spår, som delvis griper in i och påverkar varandra, som man kan följa för att förstå utvecklingen. Dessa är:

  • Journalistrollen och medieetiken
  • Utvecklingen av asyl- och anhöriginvandring till Sverige
  • Allmänhetens förändrade syn på fusk och utnyttjande av socialförsäkringarna
  • Den svenska politiska vänsterns förvandling
  • Journalistikens utveckling från samhällskritik till kommersialism

Journalistrollen och medieetiken

Som journalister utbildade under tidigt 1980- respektive sent 1990-tal fick vi båda lära oss yrkeskoden att ”ställa sig på den lille mannens sida”, bland annat i bemärkelsen att göra gripande reportage när någon marginaliserad person inte får ett samhällsstöd som hon borde få. Journalisternas uppgift hade ju sedan slutet av 60-talet varit att mer eller mindre uttalat stå på den inhemska underklassens sida. Solidaritet med dem som befinner sig på välfärdssamhällets skuggsida var närmast en förutsättning för den som ville bli reporter inom public service eller på en större tidning. Som en röd tråd i medieetiken löpte att journalisten vid våra public-servicekanaler i etern och i daglig press skulle vara ombud för dem som inte hade någon röst i samhället.

Under 70- och 80-talet var det dessutom inte ovanligt att journalister hade praktisk erfarenhet av någon form av socialt arbete innan de gick vidare till de dåvarande journalisthögskolorna. Det var inte någon redaktör som höjde på ögonbrynet om journalistpraktikanten berättade att han eller hon var lite äldre och exempelvis också var socionom i botten. Samhället skulle ju förändras underifrån! Långt innan begrepp som rasifiering, papperslösa, båtflyktingar eller EU-migranter var kända hoppades många inom journalistkåren på att kunna medverka till ett mer socialistiskt orienterat folkhem. Därför slöt de gärna den inhemska arbetarklassen och lägre medelklassen till sitt bröst. I denna grupp som var föremål för medias välvilja fanns både svenskar och invandrare som bidragit till att bygga upp välfärden i samhället.

En av oss, Gunnar Sandelin, arbetade som nyhets- och samhällsreporter/producent på SVT från mitten av åttiotalet till början av nittiotalet. Under den tiden gjorde han, liksom många andra reportrar, reportage om utsattheten och orättvisorna som drabbade människor i de lägre samhällsskikten. Listan kan göras lång, men här är några exempel på hans produktion från den tiden från programmen Aktuellt, 20:00 och Norra Magasinet (föregångare till dagens Uppdrag Granskning):

  • Familjer som drabbades av arbetslöshet i glesbygd när exempelvis gruvor, fabriker och sjukhus lades ned.
  • Situationen för psykiskt sjuka eller funktionshindrade som skrevs ut i samband med psykiatrireformen som innebar nedläggning av institutioner.
  • Arbetsskador på bland annat andningsorgan som drabbade exempelvis skogsarbetare och asbestsanerare
  • Missförhållanden inom fosterhemsvården när den privatiserades, ibland utanför socialtjänstens kontroll
  • Ensamma gamla och sjukas behov av empati i hemtjänsten.

Många gånger följdes sådana inslag upp med studiodiskussioner med berörda parter. Denna hantering var representativ för det dåvarande programutbudet, detta var också i brytpunkten innan arbetsmarknadsreportage byttes ut mot ekonominyheter.

Utvecklingen av asyl- och anhöriginvandring till Sverige

Fram till slutet av 1960-talet dominerades invandringen till Sverige av arbetskraftsinvandrare. Dessa blev, beroende av yrke, en del av den svenska arbetarklassen, tjänstemannaklassen eller akademikerklassen. Utifrån ett socialjournalistiskt perspektiv kan man anta att dessa invandrare sågs som företrädare för sin samhällsklass, snarare än som företrädare för kollektivet ”invandrare”.
När invandringen till Sverige från 1970-talet alltmer kom att präglas av asyl- och anhöriginvandring förändrades den bilden. Dels för att asylinvandrare, till skillnad från arbetskraftsinvandrare, ur ett journalistperspektiv kan förväntas sitta på en berättelse om krig och/eller politiskt förtryck. Dels för att asylinvandrarna och deras anhöriga kommit att utgöra en allt större andel av det som nya Moderaterna kallar ”utanförskapet”, det vill säga människor som står utanför arbetsmarknaden.
När ”utanförskapet” växer är det inte längre arbetarklassen som är de mest utsatta och marginaliserade i samhället, utan människorna i utanförskap. På så vis är det naturligt att socialjournalistiken i dag ofta handlar om personer med utländsk bakgrund. Men: det finns också infödda svenskar i utanförskap, och det finns fortfarande orättvisor och elände som drabbar arbetarklassen.

Vi ser alltså ett direkt samband mellan att den inhemska underklassen förlorade sin mediala status som samhällets olycksbarn, och den kraftiga ökningen av asyl- och anhöriginvandringen, som tidigare bara var en bråkdel av vad den är idag. Därför fanns det förr ett klart mindre fokus på flyktingfrågan. Invandring hade inte hunnit bli någon större medial fråga, exempelvis lyste Dagens Nyheter internt i mitten av 80-talet ut en tjänst som invandrarreporter, men ingen anmälde intresse, så man fick helt enkelt övertala en medarbetare. (Inte heller idag sköts denna rapportering av reportrar med specialkompetens, det är mestadels ledarskribenter med ideologisk inriktning, krönikörer och allmänreportrar med begränsad kunskap om den komplicerade asylhanteringen som står för informationen till allmänheten, där kändisar av olika slag får uttala sig om vad de anser vara främlingsfientlighet, inskränkthet och rasism).

Vår slutsats är att paradigmskiftet där vita svenskar på samhällspyramidens botten i journalisternas ögon förvandlades från klassamhällets offer till SD-anstruket ”white trash” började successivt någon gång i slutet av det individuellt orienterade 80-talet. Vi har tittat igenom en del av SVT:s nyhetssändningar från senare delen av 80-talet fram till de första åren in på 90-talet. Där kan vi se att nyhetsrapporteringen alltmer började innehålla inslag om ökade strömmar av asylsökande och attentat mot flyktingförläggningar utförda av skinnskallar och liknande grupper. Just dessa attentat är en markör. Här börjar ordet rasism för första gången användas på ett mer frekvent sätt i nyhetsrapporteringen.

En bit in på 90-talet blev förändringen av vilka som enligt medierna är samhällets offer än skarpare, vilket berodde på den ökade asylinvandringen till följd av oroligheterna på Balkan. När inbördeskriget i det forna Jugoslavien bröt ut med full kraft, kulminerade strömmarna av asylsökande under 1993-94 för att sedan sjunka dramatiskt igen till bara en bråkdel av volymerna.

Sverige ligger nu sedan många år i topp vad gäller asylmottagande per capita inom EU. 2013 beviljade vi också flest uppehållstillstånd totalt sett och passerade därmed Tyskland, som har åtta gånger fler invånare än Sverige. 2014 utfärdades sammanlagt 111 000 uppehållstillstånd. 36 000 personer av dessa fick asyl, vilket är tre gånger fler än vad övriga nordiska länder beviljade tillsammans. Asylinvandringen fördubblas över tid med den efterföljande anhöriginvandringen.

Vi vill hävda att detta enorma inflöde och den demografiska förändring som blir följden i grunden har förändrat den svenska socialjournalistiken. Det förekommer i dag i svenska medier i princip bara undantagsvis rapportering om ”marginaliserade” eller ”förtryckta” människor som är etniska svenskar. Kanske också för att det är så laddat att ens försöka definiera begreppets innebörd.

Allmänhetens förändrade syn på fusk och utnyttjande av socialförsäkringarna

En annan faktor som sannolikt har påverkat socialjournalistikens utveckling är att allmänhetens syn på fusk och utnyttjande av socialförsäkringarna förändrades. För att förklara vad som hände får vi backa till valrörelsen 2006, fyra år före Emelie Holmquists blogginlägg och när Göran Persson fortfarande regerade.

Några år tidigare hade Alf Svensson talat om ”fusk” och ”överutnyttjande” av sjukförsäkringen, och kritiserats starkt för att han var en hjärtlös man som inte respekterade sjuka. 2006 var tongångarna plötsligt annorlunda. Reinfeldt talade om ”arbetslinjen” och att ”det ska löna sig att arbeta”, och alla som brydde sig om att läsa allianspartiernas program (eller lyssna på deras politiska motståndare) insåg att det – utöver jobbskatteavdragen – handlade om att strama åt a-kassa och sjukförsäkring så att sjukskrivna och arbetslösa skulle få mindre pengar. Det är logik på förskolenivå: Det finns bara två sätt att göra det mer lönsamt att arbeta. Det ena är sänkta skatter för de arbetande (jobbskatteavdrag). Det andra är sänkta ersättningar till dem som inte arbetar (sänkt a-kassa och sjukpenning, eller – vilket var lättare att genomföra i Sverige just då – hårdare trösklar och regler för både a-kassa och sjukpenning).

Uppenbarligen var Reinfeldts timing rätt. När Alf Svensson några år tidigare andades om fusk var det tabubelagt, när Reinfeldt lade fram en politik som i praktiken handlade om att göra livet surt för fuskare så vann han val. Något hade hänt under de där åren. Ser vi till våra personliga erfarenheter så var det då bekanta och kollegor av skilda politiska valörer plötsligt började muttra om grannen som var långtidssjukskriven för utbrändhet samtidigt som hon hade länets mest pedantskötta trädgård. Det var då som även LO-lojalister började svära om att a-kassa faktiskt inte är till för ungdomar som snorklar i Thailand eller jobbar svart i Norge. Det var då kollegor började förtala den där arbetskamraten som alltid jobbat deltid – och dessutom vabbat en hel del – men som plötsligt gick upp till heltid: ”Jaha, hon planerar att bli sjukskriven och få full valuta”. Inte sällan fick de rätt, när kollegan påpassligt blev sjukskriven för stressyndrom när hon precis arbetat heltid tillräckligt länge för att få ersättning för heltidsarbete.

Tiden var helt enkelt mogen. Tillräckligt många svenskar såg fuskande och utnyttjande av välfärdssystemen i sin direkta närhet för att välja bort de gamla trygga sossarna och välja in alliansen, som lovade att sätta dit fuskarna och göra livet lättare för alla plikttrogna som släpade sig till jobbet varje dag. Nu skulle de slippa att försörja de lättsinniga.

Exemplen ovan är bara personliga anekdoter från vår omgivning. Men vi upplevde attitydförskjutningen även som journalister. Några år in på det nya millenniet gick socialreportage enligt standardmallen plötsligt inte hem hos publiken. En text om en småbarnsfamilj som nekades ett visst bidrag kunde plötsligt ge upphov till arga reaktioner om ”snyftjournalistik”, ”helt utan granskande ambitioner”, ”utan proportioner och känsla för de fattigpensionärer som har byggt detta välfärdsland”. Andra socialreportage möttes däremot inte av samma motvilja, utan endast av den förväntade indignationen och upprördheten över samhällets orättvisor. Det framstod i våra reporterögon som att läsarna/lyssnarna/tittarna plötsligt utvecklat en kritisk inställning till socialreportagen, och gjorde sin egen bedömning från fall till fall om det handlade om någon det var synd om ”på riktigt”, eller någon som försökte lura till sig förmåner på skattebetalarnas bekostnad. Försäkringsbolagens smygfilmande av sjukskrivna men raska personer i full aktivitet lades ut i nyhetssändningarna till allmän beskådan.

Troligen upplevde fler journalister och mediechefer samma förändring i publikreaktionerna som vi gjorde, eftersom socialjournalistiken i dag ser helt annorlunda ut. Men den nya trenden är inte att försöka skilja dem som verkligen råkat illa ut från fuskare och simulanter – i stället har journalistkåren helt slutat att göra socialreportage om infödda, vita svenskar. I dag spelar det ingen roll om sjukskrivne Göran, 58, har pajat ryggen på jobbet på riktigt eller om han bara fejkar, eller om fattigpensionären Elsa, 86, verkligen lever på konserver eller om hon har en undangömd förmögenhet – ingen av dem syns i våra stora svenska medier. Och det är lika skevt åt andra hållet: när asylsökande Abu från Syrien påstår sig vara utblottad är det ingen journalist som ställer en kontrollfråga, trots att vi vet att flyktingsmugglarna som hjälper människor till Sverige kan ta 100 000 kronor i betalning och trots att så kallade miggor (anonyma beslutsfattare på Migrationsverket) på Merit Wagers blogg berättat om hur vissa asylsökande vill ha hjälp att gömma undan sina förmögenheter så att de kan få socialbidrag från svenska skattebetalare. När tiggaren från Rumänien talar ut i pressen om att svenskarna måste ge mer hjälp åt sådana som han är det bara läsarna i kommentarsfältet (som oftast blir bortplockade efter en stund) som noterar att han enligt bilden i tidningen har en bil i 200 000-kronorsklassen och alltså knappast kan vara så fattig som han utger sig för att vara.

Eftersom vi själva var med om det förstår vi att allmänhetens attitydförändring påverkade socialjournalistiken. Det svider för en journalist som tror sig ha skrivit en gripande skildring av utsatta att få mejlkorgen fylld av (ofta grovt formulerade) ifrågasättanden. Men vi menar att det var ett felslut att ”rasifiera” rapporteringen. Vi tror att läsarna/lyssnarna/tittarna vill att journalisterna gör en kritisk bedömning även av dem som anser sig vara utsatta för orättvisa – inte sorterar dem för publicering eller papperskorg utifrån hudfärg.

Den svenska politiska vänsterns förvandling

Trots att det gick nästan två decennier mellan våra respektive journalistutbildningar, och mycket hann förändras i samhället under denna tid, så minns vi båda en stark vänstertendens bland studenter och lärare på journalistutbildningen. Det är inte ett dugg förvånande. Eftersom journalistrollen i mycket handlar om att ”stå på den lille mannens sida”, och medieetiken om att ”granska makthavarna underifrån”, så är det naturligt att det är fler med vänstersympatier än högersympatier som söker sig till journalistutbildningen. Men det innebär också att när den politiska vänstern förändras, så förändras journalistiken.

Om vänstern förr såg arbetarklassen som gruppen man kämpade för och ekonomisk utjämning som målet, så slåss dagens vänster för andra underordnade grupper: ”rasifierade”, invandrare, muslimer, hbtq-personer och kvinnor. I detta intersektionella myller av förtryckta minoriteter har samtidigt målet för kampen blivit luddigare. Det talas inte så mycket om ekonomisk utjämning som om kvotering, positiv särbehandling, representation samt – kanske mest av allt – språk, ordval och bilder i det offentliga samtalet. Varför vänstern har gjort denna förflyttning förtjänar en egen text, men vi kan kort konstatera att kommunismens fall och den postmoderna diskursen inom akademien (med ämnen som genusvetenskap, kritisk vithetsforskning och postkoloniala studier) troligen har spelat stor roll.

Det är därför paradoxalt att borgerliga debattörer anklagar svensk journalistik för att vara vänstervriden. Visst är den det, om man utgår från den ”nya” vänstern. Men svensk journalistik är inte ett dugg vänstervriden om man utgår från den traditionella arbetarklassvänstern. Även den som sympatiserar med alliansregeringens åtstramningar av a-kassa och sjukförsäkring inser att när fuskarna ska sättas dit så hamnar också helt oskyldiga människor som har haft otur mellan stolarna. Deras öden skildras inte i svenska medier i dag. Likaså är det väldigt sällan man i dag får ta del av reportage om människorna som blir friställda när ett företag flyttar eller går i konkurs, eller de multisjuka äldre som inte får den vård och omsorg de rimligen har förtjänat efter ett långt arbetsliv.

Journalistikens utveckling från samhällskritik till kommersialism

Vi har redan nämnt att arbetsmarknadsreportage ersattes av ekonominyheter. Detta är ett exempel på ett större trendbrott inom journalistiken som helhet. Den förändrade socialjournalistiken kan ses som en del av denna större trend.

Journalister som Björn Häger och Erik Fichtelius har berättat om hur den granskande journalistiken i Sverige först visade sig i konsumentjournalistiken. Då var det högstatus för en journalist att arbeta med konsumentfrågor, och public service höll sig med flera olika konsumentmagasin. Vid millennieskiftet sade en bitter Häger till en grupp journaliststudenter ungefär att ”sedan kom yuppieeran och så lade de ned Konsumentekot och startade Ekonomiekot i stället”. Det är en sanning med modifikation eftersom yuppieeran anses ha varit under 1980-talet, Konsumentekot lades ned 1992 och Ekonomiekot startade 1985. Men Häger har ändå en poäng. Att Sveriges Radio startade det flashigare Ekonomiekot och lade ned det mer foträta Konsumentekot kan nog ses som effekter av den nyliberala våg som svepte över Sverige i skiftet 1980/90-tal. Något liknande kan sägas om SVT:s Aktuellt som startade A-ekonomi och lät arbetsplatsreportaget sjunka in i glömskan.

Ulla B Abrahamsson skriver i ”I allmänhetens tjänst” hur den svenska public service-journalistiken under 1960- och 70-talet styrdes av en ”samhällskritisk regim”, som under 1990-talet ersattes av en ”kommersiell regim” (ordet ”regim” ska här utläsas som en övergripande journalistisk ideologi. Ett anekdotiskt exempel på utvecklingen är att medan många journaliststudenter i början av 1980-talet hade socionombakgrund, så var det många journaliststudenter i slutet av 1990-talet som förklarade att ”jag siktar egentligen på en karriär som skådespelare/musiker/konstnär/författare, men med en journalistutbildning kan jag försörja mig tills det lossnar”).

Kanske är utvecklingen mot en ”rasifierad” socialjournalistik även ett uttryck för denna förflyttning från samhällskritisk till kommersiell journalistik. Så länge det överordnade idealet var samhällskritik kunde journalisterna rapportera om underbetalda vårdbiträden, missbrukare i misär och industriarbetare som blev av med jobbet – utan att fråga sig om det var detta publiken ville ha. Om journalistiken nu har blivit mer kommersiell och konkurrensinriktad så kanske redaktionscheferna helt enkelt tänker att det är ”sexigt” (i bemärkelsen klickvänligt och publikdragande) med minderåriga gravida tiggare och överfulla asylboenden, men helt osexigt med infödda, vita svenskar som drabbats av orättvisor och olycka. Det skulle i så fall vara ett specialfall av sådan ”andrafiering” och ”exotisering” som postkoloniala och vithetskritiska akademiker brukar intressera sig för.

*****

En hypotes är att fallet Annica Holmquist fick så stark effekt på grund av socialjournalistikens ”rasifiering”. För första gången på länge fick vanliga svenskar möjligheten att sympatisera med någon de kunde känna igen sig i, någon som de kunde tänka ”hon kunde varit jag” om. När däremot Rapport, Aktuellt, Ekot, TV4 Nyheterna, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen dag efter dag lägger alla sina socialjournalistiska muskler på syrier, somalier, rumänska romer, afghaner, eritreaner, papperslösa, båtflyktingar och så vidare så misstänker vi att den genomsnittlige nyhetskonsumenten till slut tröttnar och reagerar på ett av två sätt: 1) ”Det var väldigt sorgligt, var är mina chips” (detta om reportaget handlar om hemskheter i annan del av världen. Cyniskt, men så fungerar människan, det är därför journaliststudenter får lära sig redan första veckan att ”närhet” är ett av de viktigaste nyhetskriterierna). 2) ”Jaha, så den skattefinansierade maten på asylboendet behagar inte herrskapet. Men vem tror de betalar kalaset???” (detta om reportaget handlar om den strukturella rasism och negativa särbehandling som alla utlänningar enligt svenska journalister utsätts för i Sverige).

Om vi har rätt är den ”rasifierade” socialjournalistiken kontraproduktiv. Inte för att den genomsnittlige nyhetskonsumenten skulle vara ointresserad eller oberörd av flyktingöden eller människor som har utsatts för rasism.
Men när journalisten vill visa att den rasistiska vägran att öppna fler fritidsgårdar i invandrardominerade förorter får ungdomarna att bete sig destruktivt och försvårar deras integration, så sitter Svensson framför teven och gnisslar tänder för han vet att om det var epatraktorkillarna vid kiosken som brände bilar och attackerade ambulanser så skulle etablissemanget inte visa samma förståelse. Om det var Linus, Simon och deras grabbgäng som utsatte en redlöst berusad minderårig tjej för gruppvåldtäkt så skulle medierna inte tiga om förövarnas etnicitet. Om det var Anna Svensson, 16, som hade hoppat av skolan, dragit till ett annat land och blivit gravid så skulle reportern inte snyfta om vilka skattebetalare som är skyldiga att betala hennes förlossning, utan kritisera hennes landsting för att de inte erbjuder kostnadsfria preventivmedel till alla under 30 och hennes före detta skola för att hon inte har fått ta del av RFSU:s utbildningsprogram om p-piller och aborter. Dessutom undrar nog många mediekonsumenter varför det inte rapporteras om infödda svenska socialbidragstagare, fattigpensionärer, brottsoffer och andra utsatta.

Om du inte tror oss behöver du bara surfa in på exempelvis Flashback eller Avpixlats kommentarsfält. Där uttrycker bittra mediekonsumenter sin avsmak och trötthet inför de dubbla måttstockar som präglar den svenska socialjournalistiken.

Ett färskt exempel på vad vi menar är de stora riksmediernas rapportering efter Ikeamorden. I vanliga fall brukar dramatiska dödsfall genom mord eller olyckor följas av gripande personporträtt på offren samt rörande bilder av teddybjörnar, ljusmarschaller, blombuketter och hälsningar som människor lägger vid brotts-/olycksplatsen. Offren för Ikeamorden har förblivit märkligt anonyma och abstrakta i riksmediernas rapportering. I stället fokuserade medierna snabbt på en hypotetisk hotbild mot asylboendet där den misstänkte gärningsmannen bodde, vilket signalerar att det största problemet är svenskarnas rasism. Likaså har medierna efter morden jobbat hårt på att sätta bilden att våldsbrottsligheten minskar och att Sverige blir allt tryggare, trots att nationalekonomen Tino Sanandaji visat att tillgänglig statistik går att tolka precis tvärtom. Som grädden på moset meddelade DN i en huvudledare att den som inte håller med om att Sverige blir allt tryggare är en ”förnekare”. Det är svårt att komma ifrån misstanken att DN med detta ordval vill associera människor som efter Ikeamorden anser att Sverige är ett otryggt land med förintelseförnekare.

Vi är bekymrade över socialjournalistikens rasifiering av två skäl. För det första för att ingen längre ”står på den lille mannens sida”, om den lille mannen råkar vara infödd underklass med svensk bakgrund. Det är faktiskt journalistikens plikt att granska makt och maktmissbruk, men när sämre lottade svenskar i dag behandlas illa eller hamnar i kläm så verkar journalistkårens föraktfulla inställning vara att det handlar om ”white trash” som borde ta sig i kragen, klippa sig och skaffa sig ett jobb. På ”politiska” skulle man kunna säga att journalister ser på otursdrabbade etniska svenskar med nyliberala glasögon: de är lata och oföretagsamma och får skylla sig själva att de har hamnat i svårigheter. När samma journalister ser på människor med utländsk bakgrund är det med postmarxistiska glasögon: de har inget eget ansvar utan när de hamnar i svårigheter beror det på underordning och orättvisa maktstrukturer.

I grunden vilar en sådan syn på en förskjutning av relationerna mellan medierna och den politiska eliten till något som närmast liknar en sammansmältning. När journalisterna tidigare granskade hur den inhemska underklassen på olika sätt for illa, ställdes makthavarna till svars. Idag är den dominerande delen av journalistkåren överens med det politiska frälset om att rikta udden mot de svenskar som kan uppfattas som främlingsfientliga eller rasistiska. Lite tillspetsat kan man säga att media har övergått från att granska makten åt folket till att granska folket åt makten.

För det andra är vi övertygade om att socialjournalistikens rasifiering skapar klyftor – i värsta fall hat – mellan invandrare och svenskar. Det är ingen hemlighet att vi båda vill se en minskad asyl- och anhöriginvandring till Sverige, men oavsett om en sådan politisk förändring sker eller inte så är Sverige numera – och kommer att vara för överskådlig framtid – ett multietniskt land, där många etniciteter ska leva sida vid sida. Om journalistiken i ett sådant samhälle regelmässigt beskriver invandrare som förtryckta, diskriminerade och utsatta för rasism, medan infödda svenskar bara får framstå som förövare och aldrig som offer, då riskerar hatet att växa i båda grupperna. Bland invandrarna därför att de tror att alla svenskar glider fram på en räkmacka när de aldrig får höra talas om något annat, kombinerat med mediebilden av svenskarna som rasister. Bland svenskarna därför att de intuitivt känner att de får sin egen livserfarenhet diskvalificerad i det offentliga samtalet och att de uppmuntras till ett självskadebeteende som de inte vill ha. De vet från sin egen vardag att svenskar kan vara offer och invandrare kan vara förövare, men de får aldrig se den verkligheten skildrad i medierna.

Marika Formgren
Gunnar Sandelin

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.