Högmod går före fall

Flyktingarna/asylsökarna/migranterna/massmigranterna/välfärdsmigranterna/invällarna/invaderarna hotar Sverige i följande avseenden. De utgör ett:

Ekonomiskt hot, vilket gör att välfärden minskar och skatterna höjs. Det sociala skyddsnätet blir allt glesare och om inte invandringen stryps tvingas vi ganska snart konstatera att välfärdsstaten är historia.
Socialt hot, vilket handlar om hur medborgarna känner sig höra samman, är solidariska och har inbördes förtroende. Ju mer heterogent samhället är, desto fler konflikter mellan medborgare och olika sociala, etniska och religiösa grupperingar. När välfärden ur uttömd och splittringen nått en viss nivå finns risk för inbördeskrig.
Kulturellt hot, handlar om svenskars språk, livssyn, könsroller, syn på arbetet, traditioner och vanor. Mycket är tyst kunskap. Även om svenskar inte alltid kan sätta ord på vad som är ”typiskt svenskt”, så känner vi igen det. Ännu tydligare känner vi igen frånvaron av det typiskt svenska. Jag bor i en förort till Stockholm där de svenska referenserna inte längre är självklara. Kring T-banan och Vårbergs centrum finns ett annat land.
Demokratiskt hot, handlar i första hand om islamisering, eftersom en majoritet av dem som nu beviljas asyl i Sverige är muslimer. Islam är en religion som inte gör skillnad mellan kyrka och stat. Självklart utgör islam ett hot mot kristna trosriktningar men framför allt utgör islam ett reellt hot mot det sekulära och demokratiskt styrda Sverige.
Säkerhetshot, vilket givetvis gäller risken för terrorhot i Sverige, liksom risken för att vi ger terrorister och IS-krigsförbrytare en fristad. Många av de unga män som nu kommer till Sverige bryr sig inte ens om att söka asyl utan bara ”försvinner”.
Trygghetshot, vilket gäller möjligheten att fritt röra sig var som helst i Sverige, utan att bli hotad, bli utsatt för våld respektive våldtäkt. Det brinner bilar i förorter runt om i Sverige i stort sett varje natt. Vi har en skrämmande våldtäktsstatistik och en boendesegregation som enligt polisen bland annat resulterat i 55 ”no-go-zones”, styrda av kriminella. På landsbygd och i glesbygd reser ligor runt och stjäl. Åldringsbrott hör till vardagen.
Epidemier. Främmande bakteriefloror förs in i landet. Spridningen av TBC har ökat. Vad händer när man packar in mängder av asylmigranter i gymnastiksalar och alla utrymmen som går att uppbåda. Ingen har hittills gjort en utvärdering av vilka epidemier som skulle kunna bryta ut. Varför finns inte några beräkningar för risken för smittspridning?

Rimligen känner politiker och opinionsbildare till dessa hot, som alla relaterar till massinvandringen och som nu, när Europas yttre gräns inte fungerar och ett par tusen människor om dagen tar sig till Sverige, stiger brant. Till dessa asylsökande bör man lägga de så kallade EU-migranterna som trots EU-regeln om max tre månader stannar så länge de har lust. Varken yttre eller inre gränser fungerar. Sverige blir dag för dag blir ett sämre och farligare land att leva i. Eftersom makthavande politiker inte ens är beredda att erkänna att det finns ett volymproblem, kommer vi ganska snart att få uppleva en systemkollaps.

Den fråga som bör ställas är varför politikerna anser att Sverige, trots riskerna, måste fortsätta att bevilja asyl, enligt det regelsystem som praktiseras sedan många år tillbaka. Följande argument kan urskiljas:

1. Detta är en flyktingkris av en dimension som vi inte sett sedan andra världskriget. I Syrien pågår ett krig som skapar miljoner av flyktingar och Europa och Sverige måste ställa upp. Vi måste hjälpa alla dessa människor, i synnerhet de ensamkommande barnen. Sverige är rikt och har kapacitet att klara av detta.

Kritisk kommentar: Sverige har 1,9 procent av EU:s befolkning men tar emot 35 procent av asylströmmen till EU. Enligt en rapport från EU:s statistikorgan Eurostat var bara 21 procent syriska medborgare av dem som sökte asyl i EU under andra kvartalet i år. 35 procent av dem som söker asyl i Sverige är syrier och av dem är det långt ifrån alla som flyr från kriget. 70 procent är unga män. Många, kanske ända upp mot hälften av dem, är gifta och försätter hustrur och barn i en svår situation. Asylinflödet kan mycket väl komma att fördubblas, när de vill ta hit resten av familjen. Under 2015 har antalet afghanska asylsökande mer än tredubblats. Flertalet av dem är ensamkommande minderåriga, varav många har bott i Iran innan de kom till Sverige. En majoritet av de asylsökande är muslimer och är det någon gruppering som visat sig vara svår för att inte säga omöjlig att integrera i Europa, så är det muslimer. Sverige har inte alls kapacitet att ta emot denna mängd av asylsökare. Jobb saknas, bostäder saknas, vårdpersonal saknas, lärare saknas. Det är lättare att räkna upp det som saknas än att ange det som vi har kapacitet att klara av.

2. Invandringen är lönsam.

Kritisk kommentar: Ekonomen Jan Tullberg angav invandringens kostnader till 250 miljarder per år, före den massinvandring som nu sker. Enbart statens utgifter för flyktingmottagandet beräknas passera 40-miljardersstrecket nästa år – också den beräkningen gjordes innan kurvan över asylsökande vände rakt uppåt. Invandrartäta städer och kommuner är de fattigaste i Sverige. 2013 blev svenskarna i minoritet i Malmö, Sveriges fattigaste stad.

3. Sverige behöver arbetskraft för att klara att upprätthålla välfärden

Kritisk kommentar: Anna Dahlberg, ledarskribent på Expressen konstaterar:

På jobbfronten ser det inte mycket ljusare ut. Efter två år i Arbetsförmedlingens etableringsuppdrag är det bara sex procent av de nyanlända som lyckas få ett arbete utan stöd. Det innebär att kommunerna framöver kommer att pressas av stigande kostnader för försörjningsstöd samtidigt som skattekraften viker. Övriga Sverige närmar sig därmed Malmös situation, som är beroende av miljarder i skatteutjämning för att gå runt.

4. Svenskarna åldras och för att klara välfärden behöver befolkningen föryngras.

Kritisk kommentar: Detta är egentligen en variant på argumentet ovan. Fler måste jobba när svenskarna åldras. Att vi blir fler ökar emellertid inte välståndet. Det intressanta är hur hög procent av den svenska befolkningen som arbetar. Att få ut arbetslösa i arbetslivet ger resultat medan invandring sänker procenttalet för den arbetande befolkningen. Efter sju år arbetar ungefär hälften av invandrarna. De drar emellertid givetvis samma eller högre sociala kostnader än svenskarna. Till detta kan man lägga att de lika villkoren för svenskar och invandrare ofta slår mycket orättvist. En 64-årig invandrare som nyss har kommit får full pension efter ett år i Sverige. Dessutom är födelsetalet i Sverige 1.94 och således mycket nära de två barn som varje kvinna bör föda för att vi ska kunna reproducera oss själva utan invandring.

Eftersom alla de tunga argumenten går att tillbakavisa så måste vi fråga vad det är som gör att makthavande politiker vägrar sätta stopp för den invandring som skadar landet och inte ligger i medborgarnas intresse. Man bör också fråga varför politikerna är så ivriga att skönmåla och dölja de verkliga förhållandena. Enklare och brutalare formulerat: varför ljuger såväl politiker som opinionsbildare om massinvandringens skadeverkningar? Det enda rimliga svaret är att det finns en agenda. Denna har jag och många andra bloggare skrivit om vid ett antal tillfällen, nu senast Julia Caesar och Peter Krabbe.

Att politikerna fått stormaktsnippran visas också av den arbetsgrupp för en ”Global Deal” som Stefan Löfven satt samman. Tanken är att Sverige inte bara ska utgöra en humanitär stormakt så där i största allmänhet utan ta rollen av en förebild för resten av världen. Det är tänkt att bli ett slags ”svenska modellen” på export. Förutom Stefan Löfven själv finns sex av regeringens ministrar i gruppen. Diplomaten Thomas Hammarberg är ordförande och där finns också Loa Brynjulfsdottir, chef för LO:s internationella enhet.

Det är tänkt att Sverige ska samla likasinnade länder i alla regioner i världen som förebilder (”champions”) och få fler att ansluta sig till svensk invandringspolitik. Gruppen framhåller också vikten av ett nära samarbete med världsorganisationer som OECD och FN:s trepartsorgan ILO. Här finns inte ens en antydan om alla de problem som tornar upp sig, utan det gruppen enligt framtidsminister Kristina Persson vill framhålla är:

Sverige och Norden har en bra historia att berätta för omvärlden. Vi har lyckats lite bättre än andra med att få en hyfsad balans mellan hänsyn till människor, deras behov, naturen och att samtidigt vara ekonomiskt konkurrenskraftiga. Det gör att andra länder gärna vill lyssna på oss, vilket ger oss en slags mjuk makt som vi borde använda mer.

Gruppen verkar för att Sverige ska ta en ledarroll i världen.
Milde Pilatus!

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version