De postmoderna samhällsbyggarna

universalism
Under en vecka har jag flytt den svenska och europeiska masspsykosen. I det land där jag befinner mig släpps jag inte in utan rätt identitetshandlingar – inte ens om det är jättesynd om mig. Där jag bor finns många fattiga människor, men de odlar inte föreställningen att fattigdomen är orättvis, även om de givetvis vill ha det bättre. Ingen försöker klara sin ekonomi genom att tigga, inte ens från turister. Att man är fattig är inget övergrepp från de rika och tiggeri finns inte med som en möjlighet, annat än kanske internt, inom den egna släktklanen.

Jag har tagit med mig den dator jag skrev på när jag var här förra vintern och hittar en samlingsfil med rubriken ”Högerextrema stolligheter”. Det visar sig vara ett smörgåsbord av anteckningar som jag uppenbart gjort för något blogginlägg. Bara det att jag inte alls minns hur jag resonerade eller vad jag tänkte skriva.

Rubriken ”Högerextrema stolligheter” refererar till två texter på nätet, skrivna av personer som avfärdar den så kallade Frankfurtskolans betydelse för hur samhällets makthavare och opinionsbildare tänker i dag. Den ene är Jason Wilson, som skriver under rubriken ”Cultural Marxism: a uniting theory for rightwingers who love to play victim”. Den andra texten heter ”On the Myth of Cultural Marxism” och författaren – jag är inte helt säker – förefaller heta Michael Acuña.

Gemensamt för de båda skribenterna är att de angriper dem som anser att Frankfurtskolan ger en del förklaringar till den radikalisering, som universitet och högskolor i USA och Europa genomgick, i samband med att krigstidens stora barnkullar fick tillträde på 1960-talet. Vi som intresserar oss för Frankfurtskolan är givetvis högerextrema, alldeles oavsett hur vi uppfattar oss själva. Som så många andra marxister är Wilson och Acuña upplärda i en tradition där man, istället för att diskutera angelägna frågor, klistrar etiketter på sina meningsmotståndare.

De båda skribenterna menar att när Frankfurtskolan lyfts fram som en förklaring till politisk korrekthet handlar det om en konspirationsteori som tillhör de högerextremas fantasiliv. Idén att såväl universiteten som betydande kulturella institutioner och till och med Hollywood har rötter i ett judiskt idékomplex, som syftar till att undergräva och förstöra den kristna civilisationen, är inte ens värd att argumentera emot. Den är inte bara fullständigt bisarr utan också öppet såväl antisemitisk som rasistisk. Michael Acuña kallar idén om Frankfurtskolans inflytande över det västerländska tänkandet för en pueril myt, på samma nivå som tron på UFO:s. Ett av hans argument är att Anders Behring Breivik förklarade sitt massmord på unga människor med att han ville förhindra att en ny generation av kulturmarxister växte upp. Det anser Michael Acuña är fullt tillräckligt för att som konspirationsteoretiker avfärda dem som anser att kulturmarxismen rymmer en del intressanta förklaringar.

Om det nu hade varit så att de båda författarna hade fört fram en annan, säg kapitalistisk idé, om den politiska korrekthetens rötter och jag hade tyckt det var en intressant tankegång, hade den politiska skändningen då bytts ut mot applåder? När jag ställer den frågan vill jag bara markera att jag hela tiden är samma person, någon som inte precis är ensam om att söka förklaringar till det totalitära klimat som drabbat just västvärlden.

Men nu fungerar det ju inte alls så. Dessa båda författare vill inte ens erkänna den politiska korrekthetens existens. Och finns det inget problem, så är det meningslöst att söka efter svaret. De vill inte att kulturmarxism överhuvudtaget ska få finnas med i det offentliga samtalet.

Just det är den viktigaste skillnaden mellan oss som anser att Frankfurtskolan är relevant att diskutera och de kritiker som inte kan tänka sig att diskutera den politiska korrekthet, som ligger som en kvävande filt över debatten i många västliga länder. Den finns inte, säger de. Alla är fria, alla kan givetvis säga vad de vill, men de får räkna med motstånd när de är alltför stolliga och när de för fram sina konspirationsteorier.

Inte heller vill de diskutera mångkulturens samhällsupplösande konsekvenser och absolut inte judiska strategier för att förhindra en andra Förintelse. Några sådana finns inte! Emellertid, det är en minst sagt rimlig hypotes att judar vill förhindra att ett hot mot dem av den magnituden återigen uppstår. Vänsterintellektuella vill överhuvudtaget inte diskutera någonting med sina kritiker. De är så dödens övertygande om att ha rätt, så att om de får chansen sparkar de ut sina meningsmotståndare från den offentliga debatten. Det har bland annat hänt i Sverige.

Även om Jason Wilson och Michael Acuña inte i dessa båda uppsatser gör sig till talesmän för någon specifikt samhällsideal, så finns det skäl att fråga hur det kan se ut. Är postmodernismen alls en realiserbar samhällsmodell, eller är den, likt sin marxistiska föregångare, vacker i teorin och katastrofal i praktiken? Kapitalismen klarar att bygga ett fungerande och attraktivt samhälle. Också socialdemokratin klarar det, se på det Sverige som nu går i graven. Men hur står det till med postmodernismen? Vad kännetecknar det postmoderna samhället? Så här ser det bärande bjälklaget ut:

Fri invandring
Mångkultur
Antirasism
Antisexism
HBTQ-bejakelse
Feminism
Miljömedvetenhet
Försvar av alla människors lika värde
Försvar av djurens rättigheter

För postmodernister finns inga sanningar utan endast olika perspektiv och sociala konstruktioner. Hållningen kan kallas för epistemologisk relativism och är i sig ett infernaliskt vapen mot kritiker. Det är här etiketteringen kommer in. Den som för fram hård vetenskaplig bevisning för att människor har olika intellektuell kapacitet i olika delar av världen, kan alltid avfärdas som rasist. Den som hävdar att det inte finns någon feministisk vetenskap, får finna sig i att i rollen av patriarkal mansgris bli nersparkad från den offentliga scenen. Den som säger att sexualitet handlar om reproduktion och att därför alla andra former än den heterosexuella, är avvikelser, är givetvis homofob. Den som säger att islam hotar västerländska demokratier är islamofob. Etiketter, etiketter.

Ett samlande synsätt, väl känt från den svenska debatten, är att vi inte får dela in världen i några ”vi och dom”. Om människor i Syrien flyr från krig och förtryck, så är det allas skyldighet att ställa upp och ta emot flyktingarna. Det svenska ansvaret är inte mindre än andras.

Inga människor är mindre värda än några andra och kvinnors rättigheter ska sättas framför mäns, därför att männen så länge förtryckt dem. Nationella och etniska grupperingar och gränser förnekas. De tillhör en gången tid. Det postmoderna ansvaret baseras inte på släktskap och närhet. Frågan är inte om ”den andre” är medlem av mitt folk eller min släktgrupp, utan frågan är om han eller hon är tillräckligt förtryckt för att jag ska känna mig tvingad att ingripa. Ofta har jag ju endast andrahandskunskap, via media. Detta betyder att om journalisterna är skickliga i att presentera detta lidande – då ska man komma ihåg att de ju vanligen står politiskt till vänster och bejakar de postmoderna idealen – ja då utlöser det inte bara insamlingar och hjälpaktioner utan också politiska ingripanden. Nu måste Sverige ställa upp och hjälpa flyktingarna!

I likhet med marxismen är postmodernismen ett samhällsideal som trycks på de breda folklagren uppifrån. Lika lite som folk i gemen har efterfrågat det mångkulturella samhället har de frågat efter de postmoderna idealen.

När det gäller rasism, så är regeln att det ska vara så lågt i tak som möjligt men när det gäller den sexuella toleransen, så är det fritt fram för minoriteterna att exponera sin läggning. Gränsen går vid pedofili. Heterosexuella mäns sexism ska hållas tillbaka medan homosexuella av båda könen inte ska behöva riskera att råka ut för kritik ens när de frossar i sexism, eftersom de så länge varit förtryckta. Prideparader blir en angelägenhet även på den högsta politiska nivån. Förtryck och offertänkande är centralt. Grupperingar som tidigare varit marginaliserade och förtryckta har nu rätt inte bara att komma upp på scenen utan också att dominera den. Majoriteten ska, på grund av tidigare försyndelser, hanteras restriktivt.

Den minsta gemensamma nämnaren för denna livshållning och detta samhällsideal kan kallas universalism och eftersom det handlar om att skipa moralisk rättvisa, kan den preciseras till moralism universalism. Moralisk hållning är en viktigare sammanhållande kraft än släktskap och tillhörighet. Den stora frågan är om detta är ett konstruktivt eller destruktivt samhällsideal. Är det så här man bygger ett samhälle? Klarar dessa personer som nu befolkar den offentliga scenen att bygga ett bra samhälle – eller ens ett fungerande samhälle överhuvudtaget? Kan man med den moraliska universalismen som verktyg skapa ett bättre samhälle än modernismen förmådde, eller är det – vilket allt fler fruktar – ett recept för västerlandets undergång?

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version