För ett par år sedan sa Migrationsverkets chef att ”det handlar inte om vilka migranter vi vill ha utan om vilka migranter vi kan få.” Detta uttalande är numera borttaget från verkets hemsida.
Våra politiker, myndighetschefer och, icke att förglömma: kulturpersoner, kändisar, högskole- och universitetsledning, fabulerar om att mångkultur är ett vinnande koncept. De påstår att vi måste ersätta en åldrande befolkning med dagens inflöde av unga män (mestadels muslimer) från Mellanöstern, Afrika och Afghanistan. Så gick Arbetsförmedlingens chef ut i april och sa att vi behöver en nettoinvandring på 64 000 personer per år för att klara oss. Så sällade sig Riksbankchefen i veckan till kören och påstod att asylströmmen till Sverige är bra för BNP.
Då borde de väl vara nöjda och glada nu när det kommer minst 2 000 asylsökande om dagen. Allting blir ju ordnat på en månad! Varför ska vi då ta krafttag tillsammans och varför talar politiker, verkschefer och media om att vi har den största krisen i landet sedan andra världskriget? Det här var ju ett framgångsrecept tills igår. Det har ju trummats in i oss under många år, att ju fler som kommer, desto mer berikade blir vi. Mångfald kontra enfald. Öppenhet, tolerans och allas lika värde. Alla goda influenser kommer utifrån, var ju budskapet.
För övrigt har samma Arbetsförmedling parallellt med sitt offensiva önsketänkande – som naturligtvis kablas ut till flyktingsmugglare överallt världen – under de två senaste åren konstaterat att en majoritet av de asylsökande som kommer hit har ingen eller kortare skolgång bakom sig. Samtidigt har vi en halv miljon arbetslösa på hemmaplan och enligt Eurostat är bara 2.5 procent av jobben i det högteknologiska Sverige till för outbildade. Känt är också att vi har OECD:s sämsta integration. Sysselsättningsgapet är 49 procent mellan utrikes födda och dem med svenskt ursprung i åldern 20-64 år (SCB). Mellan svenskar och utomeuropeiska invandrare är gapet ännu större, 67 procent. Och mindre lär det inte bli med det pågående inflödet…
Men allt detta är naturligtvis bara en utmaning, trots att vi sedan länge sitter med facit i hand efter flera decenniers misslyckad integrationspolitik. En känd definition av galenskap är att göra samma sak flera gånger och förvänta sig annorlunda utfall. Så skjuts istället kraven på logiskt handlade på framtiden och de trosvissa förklarar att blir inte asyl- och anhörigmigrationen lyckad idag, så kommer den säkert att bli det om hundra år.
Kan någon förklara hur de resonemang, som de som styr och hjärntvättar både sig själva och oss, går ihop? Redan på förgymnasial nivå kan eleverna se att kejsaren inte har en tråd på kroppen, och aldrig heller har haft det. Slutsatsen måste därför bli att ”eliten” ägnar sig åt att fabulera, ideologiproducera, värna sin världsbild och sina karriärer genom att lura skjortan av folket. Faktorn av ett sekteriskt självbedrägeri är sannolikt också hög. Alla vill ju så gärna godhetsfjädra sig inför varandra. Då är det inte så viktigt om det man säger är sant eller falskt. Huvudsaken är ju att det låter bra och att det känns fint när man säger det.
Vår statsminister upprepar med jämna mellanrum samma mantra som allehanda höga chefer: att vi behöver dem som kommer hit, annars kommer vår födelsekurva att plana ut. Emellertid har Sverige har ett födelsetal på 1.94 och är absolut inte inne i någon akut demografisk kris. Ändå fortsätter politiker, verkschefer och media att sjunga i samma gamla trosvissa kör. Jag tror att deras metod är att de försätter sig i trance genom att berätta sagor för varandra där de eggar sin självbild av en modig förtrupp för en kommande bättre värld och där SD är bärare av det onda. För vad skulle det annars handla om? Dessa makthavare och inflytelserika opinionsbildare svarar ju aldrig på faktabaserad kritik. När Karl-Olov och jag i två böcker presenterade åtskilliga obekväma fakta med källhänvisningar i hundratals fotnoter blev svaret en nästan unison tystnad, bortsett från att några recensenter i gammelmedia kallade oss för ”foliehattar” eller lade in bilder på marscherande nynazister, eftersom de ansåg att vi skulle befinna oss i en sådan tankefigur.
Inte ett enda påstående bemöttes med fakta. Detta är bara ett exempel på att svaret från etablissemanget till massinvandringskritiker är att aldrig argumentera i sak utan att svara med brännmärkning. Därför anser vi det numera lönlöst att överhuvudtaget försöka publicera oss i gammelmedia. De vill inte höra vad vi har att säga, utom i Norge och Danmark förstås. Samtidigt som kritiker osynliggörs bjuds folket på trossatser och moraliska uppmaningar att sluta leden bakom nomenklaturan. Sjungande ska vi gå till galgbacken.
När jag ser Morgan Johanssons och Gustav Fridolins oskuldsfulla äppelkindade yttre har jag svårt att värja mig mot bilden av omognad och bristande erfarenheter av ett annat vardagsliv, än det som erbjuds i det politiska föreningslivets drömfabriker. Även om det är att skjuta över målet associerar jag till khmererna och deras folkmord i Kampuchea. Pol Pots gäng satte ju barn och tonåringar att leda tribunalerna mot oliktänkande och påhittade fiender. Folket delades upp i Base People och New People. Basfolket var givetvis den gamla bondebefolkningen, som idealiserades, så länge den inte motsatte sig terror och kollektivisering. Tillhörde man New People (stadsbefolkning, självägande bönder, akademiker, de som inte hade någon koppling till ledargarnityret) kunde det räcka med att man bar glasögon för att man skulle dödas och dumpas i en massgrav.
Nu vill jag inte på allvar jämföra Löfvén, Wallström, Johansson och Fridolin med en av historiens värsta mördarregimer. Men visst kan man tycka att deras sätt att sätta sitt eget folk på undantag har vissa likheter. Medkänsla och solidaritet med det egna folket – som valt dem och som betalar deras löner och pensioner – är det sista man kan beskylla våra senaste regeringar för, oavsett partifärg.
Under 2000-talet har Sveriges befolkning ökat med en miljon människor. Över hundra procent av den ökningen har skett genom personer med utrikes bakgrund (eftersom de svenskättade ligger på minus). Diagrammet nedan är från vår kommande bok ”Invandringen i ett nötskal”:
Det pågår ett förödande byggande av luftslott. Realia är att i Sverige strömmar det nu in ett ohanterligt flöde av migranter från tredje världens mest dysfunktionella och våldsamma länder. Det är mycket svårt att tänka sig att det kommer att sluta väl.
Gunnar Sandelin
Utskriftsvänlig versionAlla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 