I dag blir det en ”tänka-högt-text” igen. Den är ganska lång men det kanske kan ursäktas med att det framöver nog blir lite glest. Under de närmaste veckorna vet jag inte riktigt hur mycket jag hinner och vill skriva om vårt svenska elände. Jag kommer att vara på resande fot, i en annan del av världen.
En liturgi är en gudstjänstordning. Den fördelar rollerna mellan aktörerna. Det här gör gud, det här gör änglarna, det här gör satan, det här gör en god människa, det här gör barnen (alltid oskyldiga), det här gör en ond människa etc. En liturgi är alltid rigid och därför är det nödvändigt med ett prästerskap, som visar de troende hur livet ska förstås med hjälp av liturgin. Man kan också säga att liturgin är ett slags formspråk, med vars hjälp tillvaron tolkas, i synnerhet genom gudstjänsten.
Varje samhälle har en liturgi, i den meningen att den anger hur människorna ska behandla varandra, oftast konfirmerat med gudsord, även om dessa inte i sig är nödvändiga. Det är i det sammanhanget som bilden ovan ska tolkas. Den kritiserar den svenska offerliturgin. Mona Sahlin och Dan Eliasson tillhör offerliturgins prästerskap. För dem är de ”ensamkommande flyktingbarn” som misshandlat och rånat kvinnan på bilden offer, per definition. De ser inget stötande i det, eftersom offer är ett begrepp som pekar på samhällets ansvar och deras roll är att företräda samhället. Föreställningen om vilka som är offer och vilka som är förövare är så stark att de inte vill se det uppenbara, nämligen att ”offerpojkar” också kan vara förövare.
Det som inspirerade Jan Erik Ander till denna grova satir var säkerligen det som Dan Eliasson sa i teve, efter knivmordet i januari i år på 22-åriga Alexandra Mezher. Hon arbetade ensam på ett boende för ”ensamkommande flyktingbarn”:
Man blir ju förtvivlad å alla inblandades vägnar, naturligtvis den som blir dödad och hennes anhöriga, men också för en enskild ung kille som begår den här förskräckliga handlingen. Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen vuxit upp under? Vad är det för trauma som han bär med sig? Hela den här flyktingkrisen visar ju på hur orättvist livet är i många delar av världen och vi får hjälpa till att försöka lösa det här efter bästa förmåga.
Teckningen visar också på något annat som är utmärkande för en liturgi, nämligen att dess trossatser ligger på en abstrakt och generell nivå. I den kristna liturgin kallas detta för teodicéproblemet, eller ondskans problem. Hur kan ondska förekomma när guds godhet är oändlig? Svaret är att guds vägar är outgrundliga. Vi människor mäktar inte att besvara frågan, men postulatet är inte desto mindre att Gud är god.
Tillämpar vi det perspektivet på bilden ovan, så möts två offerperspektiv. Det vi som befinner oss utanför de troendes trollkrets ser, är en misshandlad kvinna, ett offer. Också förövarna syns. Mona Sahlin och rikspolischefen ser något annat. Det är pojkarna som springer som är offer. Trots att de så uppenbart presenterar sig som onda, så är de goda. Eller mer preciserat: de har blivit onda genom ett samhälles tillkortakommanden. De har inte något eget ansvar för att de misshandlat, kanske dödat, och rånat kvinnan. Ansvaret faller på samhället. I egenskap av prästerskap gestaltar Mona Sahlin och rikspolischefen offerliturgins teodicéproblem.
I offerliturgin är gud ersatt med samhället. Samhället är inte oändligt gott, men målsättningen är att bli perfekt, just oändligt gott. För att detta ska vara möjligt så är det samhällets uppgift att via sitt prästerskap och dess kyrka – medierna – styra och forma de troende – och ännu mer de otrogna – så att de inte begår onda handlingar. Samhället liknar gud främst genom att vara moralens yttersta instans. Medborgare begår onda handlingar, inte därför att de är onda utan därför att de på grund av samhällets tillkortakommanden har hamnat i ondska. Det är därför det med offerliturgins språk inte heter straff när rättssamhället träder in, utan kriminalvård. Samhället måste göra en extra ansträngning så att den som inte klarat att vara god, via vård bibringas sådana egenskaper att han eller hon inte fortsätter att vara ond. Därmed föds den terapeutiska staten.
Det är förklaringen till att det empatiska perspektivet odlas i medierna. Den mycket empatiska medborgaren tål inte att vara ond, efter de kriterier som prästerskapet anger. Men empatin räcker inte för att hålla ondskan på avstånd. Det krävs ett offerreligiöst språkbruk och det krävs fostrande myndigheter och institutioner. Expo är ett mycket aktivt exempel på det senare. Dessutom krävs det att enbart de goda får tillträde till predikstolen. Den som definieras som ond måste förbjudas. Enda tillfället då medierna släpper fram de onda är, när de kan visas upp som varnande exempel, när medierna inte tror att de ondas retorik kan få något som helst gehör. De goda måste styra de onda, så att alla hamnar på den goda sidan. Då kan det inte tillåtas att den onda sidan släpps upp på den offentliga scenen. Den terapeutiska staten leder till demokraturen, det vill säga det tillstånd som Sverige nu befinner sig i.
En liturgi innehåller en allsmäktig gud samt onda och goda varelser. Detta är nödvändigt också inom offerliturgin, men den behöver ingen himmel och heller inget helvete, eftersom belöningarna för goda handlingar inte ligger hinsides utan i detta livet. Detta är för övrigt offerliturgins problem, att den saknar starka moraliska incitament.
Låt oss nu gå ett par tusen år tillbaka i tiden. Kristendomen innehåller fröet till dagens offerliturgi. Judendomens och gamla testamentets ”öga för öga och tand för tand” ersätts med nya testamentets ideal, som det gestaltas av den barmhärtige samariten. Jesus berättar om samariten när en laglärd frågade vad han ska göra för att få evigt liv. Så här lyder storyn:
En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och råkade ut för rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom. Sedan gav de sig av och lämnade honom där halvdöd.
En präst kom händelsevis ner samma väg, och när han fick se mannen gick han förbi.
På samma sätt var det med en levit.
Han kom till platsen, såg mannen och gick förbi.
En samarit som färdades samma väg kom också dit. När han såg mannen, förbarmade han sig över honom.
Han gick fram till honom, hällde olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värdshusvärden och sade: Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala när jag kommer tillbaka.
Det är svårt att tänka sig en mer pedagogisk berättelse om empatins födelse. Jesus säger att den som inte är empatisk kommer inte till himlen och får inte evigt liv. Detta är ett nytt sätt att relatera till främmande människor. Observera att inte ens en präst anser sig manad att hjälpa mannen.
Ser vi till det romarrike som Jesus levde i, blir empatibristen påtaglig. Om bronstjuren i Akragas verkligen funnits är väl inte helt säkert. Det var hur som helst en stor ihålig tjur, gjord av brons eller mässing. Genom en dörr stoppade man in offret och tände eld under tjuren. När det döende offret skrek, så fördes skriken i ett rörsystem upp i djurets huvud. Det sägs ha låtit som när en tjur brölar, vilket ansågs vara mycket underhållande.
Första steget mot dagens offerliturgi finns i Jesu lära. Nästa steg ligger nära vår egen tid. Om vi förflyttar oss till Sverige, före ståndssamhällets och skråväsendets upplösning inletts i slutet av 1700-talet, så är det ett samhälle som skiljer på folk och folk. Vissa är finare än andra. Adel är finare än bönder och vissa adelsmän är finare än andra. Visst finns både avundsjuka och längtan efter rättvisa, men den kristna liturgin accepterade detta samhälle och utlovade kompensation efter döden.
Med industrialismen så ändras befolkningens sammansättning och med Marx föds klass- och rättvisetänkandet. Det är orättvist att kapitalägare får suga ut arbetarna. Arbetarna måste ta makten och via proletariatets diktatur så kan människorna skapa ett himmelrike här på jorden: det klasslösa samhället. Observera, det är en orättvist hanterad majoritet som via en revolution ska tillskansa sig makten. Exploatörerna utgör en minoritet och offren en majoritet.
Proletariatets diktatur förverkligas med ryska revolutionen 1918, men det som därvid föds är mera retorik än praktik. Det förtryck som den nya maktens män utsätter folket för sker i rättvisans namn, men har föga med rättvisa att göra. Den kommunistiska diktaturen går under därför att klyftan mellan liturgi och verklighet visserligen kan bli skrämmande stor, men inte hur stor som helst, utan att den rådande ideologin går i kvav – vilket var det som skedde.
Nu hoppar vi tillbaka ett halvsekel i tiden. Under mellankrigstiden skapas välfärdssamhället, i Sverige av socialdemokraterna i form av ett folkhem. Till grund ligger den kristna empatin och marxismens rättviseideal. Välfärdssamhället sorterar inte medborgarna i några fyra stånd och inte heller egentligen i arbetare och kapitalister, utan i vinnare och förlorare. Majoriteten, i form av vinnare, måste vara solidariska mot en minoritet av förlorare. Välfärden är ett slags försäkringssystem i statlig regi. Vid makten sitter socialister som inte tror på revolutionen och heller inte på att proletariatets diktatur leder till det klasslösa samhället. De tror på solidaritet och de tror på ett samhälleligt ansvarstagande för förlorarna, det vill säga offren. I samhällets ögon är alla lika mycket värda och det goda välfärdssamhället tillåter ingen att gå under. En välfärdsindustri börjar ta form. Myndigheterna växer i såväl antal som storlek. Levnadsstandard blir ett viktigt begrepp och den ska höjas år från år. Från en veckas semester till två veckor. Från ett rum och kök som en arbetarbostad till två rum och kök. Sjukkassa, pension, barnbidrag. Ta från de rika och ge till de fattiga. ”Arbetare i alla länder – förenen eder!” Och senare ”Internationell solidaritet, arbetarklassens kampenhet. ”
Andra världskriget kommer som ett slags Tysklands motrevolution. Bort med arbetarnas makt, bort med marxismen, bort med internationell solidaritet. Bort med lika-värdetänkandet. Bort med svaghet och bort med demokrati. Bort med det gryende offertänkandet. Judar och romer är inte förtryckta utan anledning. De är undermåliga och bör därför utrotas. In med det tusenåriga riket och den ariska rasens överlägsenhet.
Nå, det gick åt helvete det med. Därför: bort med nationalismen, den är ond! Bort med allt rastänkande. Och in med judar och romer i en ny roll, som offer. Socialismens rättvisesträvan och klasstänkande finns kvar. Det är den goda retoriken. Jämlikhet och jämställdhet är framväxande ideal. Företrädarna har fötterna förankrade i verkligheten och i ett land som Sverige, där makten inte i mannaminne svikit medborgarna, där socialdemokraterna står för en ideologi som medborgarna begriper sig på, följer ett antal lyckliga år under parollen ”Ökad jämlikhet”.
I välfärdssamhället finns det emellertid ett hot som ännu ingen anat, därför att det var så föga troligt: välfärden. Välfärden gör att den majoritet av arbetare som legitimerar offertänkandet, försvinner. Vad ska alla politiker och alla välfärdsinstitutioner göra, om själva offertillgången sinar? För att göra en lång historia kort, så fylls den rollen av nykomlingar: flyktingarna (de asylsökande och deras anhöriga). Inte arbetarna, inte arbetsinvandrarna utan flyktingarna. De blir bensin i den tomma tanken på det fordon som ska föra folket mot framtidens himmelrike, det samhälle där det inte finns några orättvisor.
Nu är vi framme vid det fjärde steget i denna process. Det första är empatin, det andra är marxismens rättvisetänkande och det tredje är välfärdssamhällets behov av offer. Nu förflyttas politikens strålkastarljus från en rättvisa för majoriteten, till en rättvisa för de minoriteter, som axiomatiskt alltid är förtryckta. Dörren har öppnats för den patologiska postmodernismen, och nu är det verkligen befogat att tala om en patologi.
Det är nämligen majoriteten, i det här fallet den etniskt svenska majoriteten som i liturgin påstås vara förtryckarna, medan minoriteter, allt ifrån kvinnor till muslimer, lappar och bögar, utgör de förtryckta, de som samhället måste hjälpa. Vi måste därvid tillämpa kristendomens antietniska perspektiv. Här är icke jude eller grek, vi är alla människor och likt den barmhärtige samariten så måste vi känna ansvar och ta hand om varandra, i synnerhet hjälpa de svaga. Vi måste föra över marxismens klassperspektiv på den nya ordningen. Majoriteten är de onda, förtryckarna. Minoriteten är offer, och i den rollen hamnar minoritetsmedlemmars försyndelser i skugga.
I den nya liturgin finns det sex huvudroller. De två synliga är offer och förövare. Offer är goda och förövare är onda. Detta postuleras och kan inte ifrågasättas. Men det finns också en möjlighet för aktörer bland de definitionsmässigt onda att agera gott, det vill säga ställa sig på offrens sida och försöka utverka rättvisa. Vi får inte bara goda och onda utan också goda/goda, onda/onda , onda/goda och goda/onda.
För att ge några exempel så tillhör Gudrun Schyman de goda/goda, därför att hon ställer sig ju på de förtryckta kvinnornas sida. Det gör inte Blondinbella, Isabella Löwengrip Spångberg. Hon tillhör ju i egenskap av kvinna de förtryckta, offren. Emellertid, på sin blogg meddelar hon att hon inte är feminist. När hon skriver att hon tycker att feminister är ett gäng kränkta vita medelklasskvinnor som sitter runt ett bord, dricker rödvin och hittar på frågor att strida för, utbryter en twitterstorm. Hon vill inte ta på sig offerkoftan, därför att hon har förstått att det kommer mera skit än fördelar med offerrollen. Offerrollen är på sikt destruktiv, en exploatering av föregiven svaghet. Ett offer säger ”tyck synd om mig”. ”Ok, det är synd om dig!”. Empatin är tröstande men den anger också en hierarki. Den som tycker synd om den andre hamnar i ett mentalt överläge, är den starke som delar med sig. Den som blir ömkad är svag, det ligger i själva offerrollen. Blondinbella vill naturligtvis inte heller se sig som god/ond. Hon dissar hela liturgin.
Feministiskt initativ är det tydligaste offerpartiet. De gör anspråk på att företräda kvinnorna som förtryckta, i rollen som offer. De ger därför en helt vriden beskrivning av männen, som alltid måste beskrivas som förtryckare och härskare. Och eftersom feminismen är en vit rörelse så ser de den vite mannen som sin huvudfiende. Givetvis står de på alla offers sida, också när offren har en kvinnosyn som går på kollisionskurs med Feministiskt initiativs vision.
Enligt receptet ”vi är vänner därför att din fiende är också min fiende”.
Män som i rollen av män är onda, kan kompensera detta genom att kalla sig för feminister. Det gör Stefan Löfven och andra män i regeringen. Män som inte kompenserar sin manliga ondska, som exempelvis Gunnar och jag, vi inte bara tillhör de onda, utan blir dubbelt onda. Vi vägrar ju att följa liturgins påbud och ställa oss på offrens sida.
Som tidigare nämnts är de två starkaste offerkategorierna judar och romer. I Israel spelar judarna inte någon offerroll, men i västerlandet medför offerrollen fördelar. Därför är det särskilt viktigt att aldrig glömma Förintelsen. Också romer kan givetvis dra fördelar av att tillhöra offerliturgins elit.
Den officiella bilden av romer som offer för svensk diskriminering är såväl osann som vilseledande. Om man för svenskar respektive romer ställde upp en statistik som skiljer på förövare och offer och väger dem mot varandra, så skulle man upptäcka att det var väldigt sällan som svenskar var förövare och att offerkolumnen för deras del skulle vara helt dominerande. För romerna gäller det motsatta, de skulle mycket oftare visa sig vara förövare än offer. Det är emellertid en sanning som liturgin inte kan hantera.
En av romernas främsta talesmän, Thomas Hammarberg, kan inte ens snudda vid romsk kriminalitet. Hans roll i offerliturgin är att peka på de övergrepp som drabbar romer, visa på dem som offer. Han får absolut inte ställa frågan om diskrimineringen är självförvållad bland romerna, därför att då bryter han mot den roll som han har i detta spel. Detsamma gäller för diskrimineringsombudsmannen.
Muslimer är i underläge i Europa. De är färre än de kristna och har en annan religion, som gör att de riskerar att bli förtryckta. Den som inte förstår att de är offer utan kritiserar dem på olika sätt är islamofob. Det är ett begrepp som vaktar offerrollen.
Mängden av ensamkommande ungdomar har gjort att kommunerna placerat dem i hem, utan att hinna kontrollera hur lämpliga dessa är. ”Barnen” är offer och därför sipprar bara stora händelser igenom skyddsnätet, som när någon av dem begår ett mord exempelvis. I rollen som offer måste deras egen verklighet förnekas. Så här skriver en bloggläsare och observera att det här inte är något rykte utan förstahandsinformation:
Jag arbetar inom psykiatrin och tar ofta emot så kallade ensamkommande pojkar från Afghanistan. I princip alla visar sig komma från Iran (de är födda i Afghanistan men har bott i åratal med sina familjer i Iran). De berättar att de är familjens pengamaskiner (som en uttryckte det) och trivs sällan i Sverige trots materiellt överflöd. De saknar asylskäl och det är svårt att fatta vad Migrationsverket sysslar med. Många är betydligt äldre än vad de säger – men åldern kontrolleras ej (röntgen, tänder och handleder). Dessa unga män berättar även att i Afghanistan är de vuxna från tolv års ålder. Här blir de barn. Absurd situation.
Använder Du detta vill jag vara anonym. Detta med tanke på situationen i vårt amerikaniserade DDR.
Familjehemmen däremot, är inte skyddade av någon offerroll. Det är fritt att hoppa på dem. Det är också fritt att kritisera kommunala politiker. Då står man på offrens sida och där står så gott som alla journalister. Deras vinst blir dubbel. De tillhör segrarna, överheten, och kan leva det goda livet, samtidigt som de demonstrerar att de i sitt agerande står på offrens sida.
På det politiska fältet är verkliga offer, som de förtalade och mobbade sverigedemokraterna, helt i sin ordning. Inom eliten tycker ingen synd om dem. Ingen vill låtsas om att deras framgångar beror på att de har en folklig förankring som andra partier förlorat. Liturgins förtryckande språk körs på högsta volym: De är rasister, nazister, fascister, islamofober, främlingsfientliga, xenofober etc. De är satan själv!
Så här kan man försöka förstå en kaotisk verklighet med hjälp av liturgibegreppet och vår tids offertänkande. För mig har begreppet förklaringskraft, även om det naturligtvis inte ger svar på alla frågor.
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 