- Framöver blir det lite glesare med bloggtexter från mig, antagligen ungefär en i veckan. Anledningen är att jag vill skriva en ny bok. Vad den handlar om vill jag inte riktigt tala om, men något för makten ärerörigt blir det.
- Jag skulle vilja samla texter i en antologi, med arbetsnamnet ”Dissidenternas bästa”. Har du något förslag så maila mig (helst också själva texten: koa@arnstberg.se). De bör inte vara för korta, då blir det en plottrig bok.
***
Den som ljuger, döljer viktig information som han eller hon inte gillar och dessutom är oförskämd mot den som kommer med välunderbyggd kritik, är det en bra person? Vi kan lägga till att den här personen inte på något sätt är beredd att diskutera sin uppfattning och att det beror på något så generande enkelt som att han eller hon inte har några hållbara argument. Det finns dock en sak som denna person har, nämligen makt. Är den personen någon som det finns anledning att lita på och känna förtroende för? Är han eller hon den rätta att inneha makten?
Det är en sådan där fråga som man skulle kunna tro att det bara finns ett svar på, men så enkelt är det inte, i varje fall inte i Sverige. Som läsarna av denna blogg förmodligen vet har journalisten Gunnar Sandelin och jag under de senaste åren skrivit tre böcker med kritik av den svenska invandringspolitiken och dess konsekvenser. Ingen har på ett sakligt sätt kunnat påvisa att det är skitböcker vi skrivit. Vi har varit mycket noggranna i vårt redovisande av fakta. Våra analyser och prognoser är tillförlitliga. Vi behärskar det svenska språket och är professionella skribenter. Men det hjälper inte. Vi har ändå fel. Eller mera precist, eftersom det är just fel vi inte har. Vi är helt enkelt fel.
Inte vid något tillfälle har vi av medierna blivit inbjudna till en förutsättningslös debatt. Vidare, den här bloggen gör att jag får rätt många mail, men aldrig någonsin att opinionsbildare, politiker eller forskare på vänsterkanten ger sig in i en hederlig diskussion. Med mycket långa mellanrum dimper det ner en förolämpning i mailboxen, det är allt. Ibland får jag också tips om att det skrivits oförskämt om mig i någon vänstertidskrift, men aldrig att dessa skändningar riktas direkt till mig, formulerade som en inbjudan till ett respektfullt samtal om konsekvenserna av svensk invandringspolitik.
Det finns journalister och opinionsbildare som förstår det som sker och ängsligt försöker få till de rätta orden, så att de inte blir utsparkade, alternativt kanske kanske kan få vara med på den offentliga scenen – alltid i någon biroll, exempelvis som sällan återkommande krönikör. Det är ingenting jag hoppas på. Jag hör ju i radio, ser i teve och läser i tidningarna det skräp det ordinarie gänget släpper ifrån sig. Nu har det gått så långt, att jag inte längre bryr mig om vad de klistrar för etiketter på mig och andra dissidenter. De kan ösa på med fula ord, det rör mig inte i ryggen. Jag åtrår naturligtvis en plats på den offentliga arenan, men det står inte i motsättning till att jag betackar mig för att bli kompis med dem som nu har kontrollen.
Under förutsättning att Sverige också framöver klarar att producera historiker med integritet – säkert är det inte alls – så kommer dessa vänsterpersoner i framtidens historieböcker att beskrivas som de mest ohederliga opinionsbildare och makthavare som Sverige någonsin haft oturen att råka i händerna på. Men inte nog med det, de kommer också att beskrivas som folk- och landsförrädare. Starka ord, men hur ska man annars beteckna makthavare som sätter det egna folket och de egna väljarnas intressen på undantag? För att ge ett av många möjliga exempel, så ägnar sig svenska kommunpolitiker nu åt att skaka fram bostäder åt dem som beviljats asyl. Den svenska bostadsbristen är så stor att det är svårt att beskriva den, men den som har en bostad till salu i dag kan skära guld med täljkniv. En liten struntbostad i Stockholm kostar flera miljoner. Sedan tillkommer ju de månatliga kostnaderna förstås. Tänk om man gick in på en bensinstation och betalade några hundra tusen spänn bara för att få tillgång till en bil? Så fick man plussa på med hyran.
I det läget köper kommunerna för skattepengar in bostäder åt de nykomlingar som rikspolitikerna utan folkligt mandat släppt in i landet. Det är människor som inte kan svenska, inte får några jobb och aldrig bidragit med en spänn till driften av det svenska välfärdssamhället. Människor som inte bara har svårt att hitta en bostad utan som vi år efter år måste försörja med skattepengar. För att inte svenska folket ska uppmärksamma missförhållandena, så kallas de för svenskar till och med när de åker tillbaka till mellanösterns krigszoner för att göra sin insats i Allahs namn. Så här lät Ekots förstanyhet i dag onsdagen den 22 juni, ett av många inslag i den dagliga dosen av mer eller mindre försåtlig hjärntvätt:
Det senaste året har det blivit vanligare att svenskar grips i Turkiet, misstänkta för brott kopplade till terrorism. Enligt uppgifter från det svenska utrikesdepartementet rör det sig om ungefär tjugo fall. Svenskarna tros ha varit på väg till Syrien och det vanliga är att personerna som grips utvisas från Turkiet utan att ställas inför rätta där.
Vad är det för svenskt med dessa personer? Hur kan det komma sig att journalisterna inte förstår att detta handlar om människor som är fiender till ”det svenska”, människor som vill oss illa? Eller ska vi kanske bara se det som ytterligare ett inslag i den svenskfientlighet som svenska medier serverar i en aldrig sinande ström? Så här skriver Paul Nilsson, en av bloggosfärens klarseende dissidenter, till både Luleås kommunstyrelse och en av alla dessa rutinmässigt ohederliga journalister, som hittat sin plats i svensk offentlighet, i det här fallet avlönad med licenspengar:
Kommunstyrelsens arbetsutskott i Luleå vill att nyanlända ska gå före i Lulebos bostadskö. Detta är svenskfientligt och diskriminering mot svenskar i Luleå som står i kö för att få bostad. I artikeln från ovanstående länk säger du om de nyanlända att ”det är viktigt att de som kommer till Luleå får en god start”. Vill du inte att svenska ungdomar som söker en första bostad ska få en bra start i livet? De har svårt att få bostad. Vad vill du göra för dom? Bostäder ska i första hand gå till svenskar och våra ungdomar.
Istället för att diskriminera svenskar som söker bostad i Luleå så kunde du och alla andra politiker i din kommun som är anhängare av detta visa prov på praktisk solidaritet genom att låta de nyanlända bo i era bostäder. Hur många nyanlända kan du ta emot i din bostad?
Vänstereliten och invandringsliberalerna skryter med att de står för tolerans och mångfald. Vi är ett antal dissidenter som synat korten och vet att detta är lögn. Sanningen – och nu använder jag ordet sanning bokstavligt – är att de är generande okunniga och extremt intoleranta gentemot sina meningsmotståndare. Inte heller står de för mångfald av något slag. I så fall skulle de bo i mångkulturella områden och det gör de inte. I så fall skulle de sätta sina barn i mångkulturella skolor. Det gör de inte heller, om det inte handlar om överklassens skolor. I så fall skulle de ge husrum åt dessa muslimska trashankar, ständigt på jakt efter natthärbärge i Stockholm, i Södertälje och andra svenska städer. Det gör de inte heller. Istället stannar de kvar i sina reservat av likasinnade – Sofo på Södermalm till exempel – där de med ryggarna mot verkligheten kan försäkra varandra om hur viktigt det är med fri invandring.
Svensk vänsterelit är inte ett skit intresserade av att göra en insats. De exploaterar en ideologisk tankefigur, därför att den säkrar medlemmarnas samhällspositioner och legitimerar deras maktinnehav. Hur blev de så amoraliska, så skamlösa? Varför kör de Sverige i botten? Det finns här tre möjliga svar, som ingalunda utesluter varandra. Vänstereliten har:
- förlorat verklighetskontakten
- begripit vad som händer men struntar i det, så länge de kan behålla sina samhälleliga positioner, inklusive de medföljande privilegierna.
- vill med massinvandring och mångkultur som verktyg bryta ner Europas nationer. De vill skapa en ny global världsordning.
Se på hur lätt vänstern övergav de svenska arbetarna och riktade in sig på invandrarna, vår tids underklass. Den solidaritet de hyllar kan de fullständigt bekymmerslöst flytta över från den väljarkategori som genomskådar dem till en annan: invandrarna, Sveriges importerade nya underklass. Vänstern skaffar sig ett väljarunderlag, men till priset att Sverige som välfärdsnation rasar samman. Alla ni som lyssnar till vänsterns amsagor om det mångkulturella samhällets förträffligheter: Vakna! (Det sa jag till en vänsterkompis, högt placerad i statens tjänst. Jisses vad förbannad han blev!).
När vi beskriver och förklarar det pågående samhällshaveriet, så kallar vänstereliten oss för främlingsfientliga, andra fula ord onämnda. Är det godhet? Igen: se er omkring och ställ frågan: är de makthavare som har åstadkommit det här verkligen goda? Tror ni på allvar att muslimer i Sverige kommer att integreras och förvalta den så högt skattade välfärden? Är ni totaltblinda för det som händer i Sveriges mångkulturella förorter? Bilar som brinner, blåljuspersonal som möts med stenkastning? Kvinnor som inte vågar vistas utomhus. En invandrarkriminalitet som numera tar merparten av rättssamhällets snålt utmätta kapacitet i anspråk? Vill ni veta mer om Sveriges mångkulturella framtid, besök invandrardominerade förorter i Frankrike och England. Hur har ni, med dessa exempel framför ögonen, mage att fortsätta att politiskt verka för att Sverige så snart som möjligt ska lägga den restriktiva invandringen på hyllan och återgå till det katastrofscenario som rått under de senaste tio åren? Och naturligtvis kommer ni att fortsätta att hylla en omöjlig integrationsidé. Ni kommer också att fortsätta med att klassificera oss som onda, vi som förstått att det här går käpprätt åt helvete. Om ni erkände ert intellektuella haveri, så skulle ni ju inte längre kunna legitimera er plats vid köttgrytorna. Därför kommer ni aldrig att erkänna hur fel ni hade. Sådant gör inte Sveriges godeligoda vänsterelit. Som den avhoppade ledarskribenten Marika Formgren skriver på sin blogg:
Den som 2012 varnade för konsekvenserna av den slappa svenska asylhanteringen, icke-kontrollen av ålder på ensamkommande barn som inte alls ser ut som barn, undfallenheten inför fundamentalistisk islamism, de mycket starka pullfaktorerna i den svenska migrationspolitiken – den möttes inte av ett intresserat ”jaså, vad grundar du det på, har du några belägg för din oro?”. Personer som 2012 (eller 2008, eller 2014) använde sina kunskaper och tillgängliga data och förutspådde asylkatastrofen som blev ett faktum vintern 2015, dessa personer möttes i stället av hat, förakt, fördömanden och ”skampanj”-drev.
När konsekvensbedömningarna besannades, när asylsystemet havererade vintern 2015 och regeringen tvingades att vidta panikåtgärder för att minska strömmen av asylsökande till Sverige; då var det ingen som sade ”vi kanske borde ha lyssnat på människorna som förutspådde detta, vi kanske kunde ha undvikit den här situationen om vi hade lyssnat i stället för att stämpla dem som rasistfascistnazister”.
Hörni de allrasomgodaste, jag vet att ni aldrig skulle drömma om att läsa vad Gunnar, jag och andra dissidenter skriver. Inte heller tänker ni läsa några av de nättidningar som rapporterar om Sverige (”den där högerextrema skiten!”). Trots att haveriet är så uppenbart tänker ni absolut inte lära er något. Ni anser att ni har rätt att vara enfaldiga, rätt att förtiga för svenska folket vad det är som händer. Och runt om er har ni denna armé av skattefinansierade välfärdsexploatörer och lydiga politruker.
Ett avslutande exempel: På flera svenska folkbibliotek har bibliotekarierna vägrat att köpa in våra böcker, trots att biblioteksbesökare uttryckt sådana önskemål. Det beror inte på att bibliotekarierna läst dem. De vet inte vad som står där. De kan inte tänka, de förstår inte att det är svenska folket som är deras uppdragsgivare, inte makthavarna. De är bara ivriga i att bygga på den stora samhällslögnen om det mångkulturella samhällets överlägsenhet.
Maktens män och kvinnor försäkrar Sveriges medborgare om att de står för godheten och att vi dissidenter är onda. När de säger någonting alls förstås. Svenska folket bör absolut inte få ta del av det vi har att säga. Nätmedia, där dessa frågor diskuteras, kallas för hatsajter och en liten papperstidning som Nya Tider skälls för högerextrem, därför att de inte ljuger för sina läsare. Antagligen är också deras matrecept politiskt infekterade. Högerextrem strömming med främlingsfientligt potatismos.
Allt detta är förstås välbekant för bloggens läsare. Så här fungerar det för övrigt inte bara i Sverige utan också i många andra västliga länder, även om Sverige gör sitt bästa för att ligga på topp. Paradoxen är att de medborgare som inte skiter i vad som händer med Sverige utan vill att viktiga politiska beslut tas efter faktainsamling, och efter att kunniga forskare och andra sakkunniga fått göra utredningar och kommit med rekommendationer, uppfattas som onda.
I min värld är det ni som är ondskans lakejer, ni som tror er om att vara upplysta och goda. Jag och många andra dissidenter har inga som helst svårigheter att för svenska folket bevisa att det förhåller sig så. Ge oss bara chansen!
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 