Vad är förakt, för vilka känner vi förakt och hur relaterar det till andra besläktade känslor? Snabbt kan man konstatera att förakt hör samman med svaghet, till skillnad från hat, som vi kan känna inför den som är stark och missbrukar sin makt. Stalin var hatad, medan begreppet förakt knappast träffar målet, därför att förakt kommer ovanifrån – från den som känner sig starkare eller ”bättre” och Stalin var inte en person som kunde attackeras från något överläge. Hitler var också mäktig, men inte på samma sätt. I sitt ämbete var Hitler stark och där fanns det inte mindre anledning att frukta honom än andra av världshistoriens omnipotenta ledarfigurer. Samtidigt var han som person föga imponerande och möjlig att förakta. Denna distinktion mellan ämbete och person är viktig och jag ska återkomma till den.
På en mäktig politiker, kejsare eller annan ledare kan medborgarna projicera sitt hat och sin kärlek; psykologiskt sett handlar det om identifikation. Olof Palme exempelvis, var värdig starka känslor. Det har talats mycket om Palmehatet, medan kärleken till Palme – som också fanns – inte var lika synlig. En svag ledare duger däremot sämre som identifikationsobjekt. Han eller hon klarar inte av att smida samman staten med den enskilde medborgaren, kan inte mobilisera känslor av tillhörighet hos medborgarna. Svagheten blir på så sätt föraktets fundament – svagheten bäddar för sönderfall och är därigenom samhällsfarligt. Tanken styrks när man ser vad som händer när en stark stat med en tradition av mycket starka ledare får en ”resonabel och hygglig ledare”. Gorbatjov visade sig vara en sådan i ett krisdrabbat Sovjetunionen. Många anser därför att han och perestrojkan bär skulden till sammanbrottet. Oavsett om detta är sant eller inte, så förefaller det som om en ledares första plikt gentemot folket är att visa styrka och beslutsamhet.
Hadrianus, en av Roms mest älskade kejsare, visste detta. Trots att han inledde sin regim med att hävda att staten inte tillhörde honom utan folket (populi rem esse, non propriam), så var makten hans. I sin gestalt, det vill säga i sitt kejsarämbete, knöt han samman folket med samhället, förkroppsligade Rom och i den gestalten var maktutövningen mera en plikt än en möjlighet. Det finns en vida spridd, antagligen osann men inte desto mindre intressant berättelse, som mycket tydligt visar detta (återgiven av senatorn och historikern Dio Cassius ett hundratal år senare).
Hadrianus ville bygga ett Venustempel öster om Forum Romanum och anlitade arkitekten Apollodorus. Hadrianus redogjorde för hur han hade tänkt sig templet och Apollodorus svarade med att i kraft av sin erfarenhet från tempelbyggen kritisera vissa av Hadrianus tekniska lösningar och föreslå andra. Han hade också synpunkter på storleken och på vilka statyer som skulle pryda templet. Hadrianus lät avrätta Apollodorus. Inte därför att han var förolämpad, utan därför att det var hans skyldighet. En kejsare som accepterade kritik visade svaghet och bröt därigenom sitt löfte att utöva makt i folkets namn. Underlät han att göra det som situationen krävde, så var han inte längre värd folkets förtroende.
Ytterst handlar makt om förmågan att kontrollera våld. En kejsare måste visa folket att han är kapabel att bestämma över liv och död. Om kejsaren aldrig dödar, så vet medborgarna inte om han har kapacitet att ”döda dem som dödar” – det vill säga stoppa ett smittsamt våld. För smittsamt våld och ledare som inte klarar att få slut på det, utgör det forna Jugoslavien och det nutida Syrien tyvärr två alltför slående exempel.
Kejsaren måste demonstrera absolut makt, i annat fall är hans garantier begränsade. Om kejsaren inte har all makt, vem har då den makt som kejsaren inte har och vad kan denna okontrollerade makt åstadkomma? Här finns en paradox som hänger samman med att kejsaren är en människa och samtidigt via sitt ämbete någonting annat. Kejsarämbetet förnekar det mänskliga. Kejsaren är uteslutande ”någonting annat”, det vill säga en gud som symboliserar samhället. Samma förhållningssätt finner vi i de förmoderna afrikanska kungariken, som tilldelade kungen absolut makt, men som också tillerkände hoven rätten att ta livet av konungen, när denne blev svag och sjuk – därför att kungens svaghet symboliserade ett svagt samhälle. Kungens absoluta makt (en enda står för alla) har sin antites, det vill säga utstötningen (alla dödar den ende). Det är möjligt att formulera tesen: ju större makt, desto större är risken att bli syndabock.
Maktutövningen är nödvändig för en kejsare, men också för en politiker. Skillnaden är att kejsaren kan utöva makt i egenskap av gud. En demokratisk politiker måste göra samma jobb trots att han bara är en människa, vilket begränsar hans möjligheter och leder till ett av demokratins inbyggda moment 22. En demokratiskt vald ledare som alltför hårdhänt utövar sin makt, riskerar att i påföljande val bli undanpetad. Men också motsatsen gäller. En politiker som inte utövar sin makt sköter inte sitt jobb och är därför heller inte värd ett förnyat förtroende. Makten skall utövas och ändå inte. Hur denna fråga ”löses” i TVåldern ska jag återkomma till.
Jesus är en fantastisk ”uppfinning” i det att han är såväl människa som gud. Han är kött samtidigt som han är ande. De kristna inför därmed en dualism i det västerländska tänkandet, som vi om och om igen återkommer till som problematisk. Konsekvensen av denna dualistiska tankegestalt är bland annat att det blir skillnad mellan världsliga ledare och andliga. Kejsare och påvar regerar över olika riken.
Det dualistiska tänkandet möjliggör också ett laborerande med dubbla roller, med avseende på de världsliga ledarna. Så här översätter medeltidshistorikern E.H. Kantorowicz en 1100talstext, som förklarar den medeltida teologins hållning. Kungen förses med två kroppar – en naturlig och en mystisk:
Vi måste således inse att kungen är två personer, varav den ena kommer från naturen, den andra från en högre dimension. Som underkastad naturens lagar hör kungen samman med andra människor medan den andra personen, i kraft av sin gudomlighet och sakramentets heliga styrka, är av annat och överlägset slag. I kraft av sin personlighet är han en människa, men till sin andra natur är han välsignad, en Kristus, det vill säga en människogud (The Kings Two Bodies. A study in Mediaeval Political Theology. Princeton University Press 1957).
Kungen är helig, men ändå inte helig. Kungen har makt i sitt ämbete, men när han är avklädd detta, så är han en vanlig person. Denna dualism nöts in i det västerländska medvetandet och når antagligen höjden av potens med Ludvig XIV som inte i sin person men (faktiskt) i sina kläder och yttre symboler förkroppsligar makten. Alla vet emellertid att därunder är kejsaren naken och när kejsaren visar svaghet, det vill säga landet står i en finansiell kris och finansministern Jacques Necker, som har folkets förtroende, avskedas, så kommer revolutionen. Den siktar inte på kejsaren utan på ämbetet och dess bärande budskap är som bekant att vi alla är likar, att kejsarmakten är orättvis. Privilegierna måste avskaffas och ett rättvisare samhälle upprättas. Kristendomens dualism gör det möjligt att flytta över intresset från det mystiska till det naturliga. Kravet på en medborgerlig rättvisa som innefattar ledarna är den moderna politikens grund.
Tillbaka till Rom. Hadrianus var en förelöpare till 1800 och halva 1900talets politikergestalt, i den meningen att han var en offentlig person. Rom var en stad som likt dagens Bombay kryllade av människor; där fanns en publik (publicum) med vilken kejsaren kunde samspela. Rom och världen kunde – vilket för övrigt också var Shakespeares perspektiv – förstås som en teaterscen (teatrum mundi), där kejsaren gjorde sitt bästa för att spela en trovärdig huvudroll.
Det är skillnad på kejsare och hövdingar. Kejsare och moderna politiker utövar sina ämbeten i ett politiskt kosmos, det vill säga i en kosmopolitisk värld. En hövding däremot representerar sin grupp. Han har makt och utövar den, men är ingen offentlig gestalt av det enkla skälet att det varken finns publik eller offentlighet. Balzac pekade i något sammanhang ut skillnaden mellan kosmopoliter och provinsiella som så, att den provinsielle medborgaren med avseende på makt bara tror på sådant som han via dagliga erfarenheter är bekant med och därför vet är sant, medan kosmopoliten är benägen att tro också på sådant som han endast kan föreställa sig, men saknar personliga erfarenheter av.
Vår tids politiker har andra spelregler än såväl stamhövdingar som Roms kejsare. De måste förvärva sin makt via förtroende från stora folkmassor. Kanske kan man därför säga att den moderne politikern föds med den franska revolutionen, men har en lång uppväxt och är färdig att träda in på scenen först vid 1800talets mitt. Den amerikanske sociologen och idéhistorikern Richard Sennett anger februarirevolutionen 1848 i Frankrike som en vändpunkt. Kungen drevs iväg, monarkin avskaffades, rösträtten utvidgades och politikern blev en folktalare – en person som offentligt redogjorde för sina politiska uppfattningar och blev bedömd med referens till hur bra han klarade sin roll.
Skillnaden mellan en romersk kejsare och en europeisk 1800talspolitiker kan kanske sägas vara att den senare gör anspråk på att få en gåva i utbyten mot löften. Hans budskap är: ”ge mig makten, så skall jag ge er rättvisa och välstånd i gengäld”. Det säger sig själv att detta är ett riskabelt företag . Den politiker som får förtroendet att inneha makten, men sviker samma förtroende, ruinerar sitt eget ämbete. För en modern politiker är makt och förtroende storheter som förutsätter varandra.
Det finns två sätt att missbruka och därmed ruinera makten. Man kan utöva för mycket makt. Det var detta som Talleyrand meddelade Napoleon när han sa att man kan göra allt med bajonetter utom att sitta på dem. Men man kan också utöva för lite makt – alternativt göra maktutövningen alltför osynlig. Här finns förmodligen grunden till det omtalade politikerföraktet. Om medborgarna anser att politikerna bara ljuger och pratar skit, så är det liktydigt med att de anser att politikerna sviker förtroendet genom att inte utöva den makt de fått sig tilldelad.
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 