Nassim Nicholas Taleb är ekonom, utbildad i Paris och verksam i USA. Han är känd för sina teorier om hur människor förhåller sig till oväntade händelser. År 2008 förutsade han att det amerikanska låneföretaget Fannie Mae skulle kollapsa, vilket det gjorde. En forskare som tidigare försett mig med värdefulla lästips skickade länken till en text på nätet där Taleb förklarade hur det kan komma sig att en minoritet på kanske tre eller fyra procent av en befolkning lyckas driva igenom sina önskemål, så att resterande 96 eller 97 procent måste anpassa sig.
Resonemanget börjar med att Taleb är inbjuden till en grillfest på en forskningsinstitution. Bland deltagarna, vanliga amerikaner, finns en kollega som bara äter kosher. Lite på skoj bjuder Taleb honom på en läskedryck, rätt säker på att han ska tacka nej, men det gör han inte. När Taleb granskar innehållsbeskrivningen hittar han en liten symbol, ett u i en cirkel. Den betyder att läskedrycken är kosher och det är uppenbart de invigda håller koll på sådant. Själv kände han inte till det. När han senare kontrollerar, så visar sig denna mycket sålda läskedryck enbart finnas som kosher.
För Taleb är det egendomligt att läskedrycken görs kosher, när de som kräver det är färre än tre procent av USAs befolkning. Ganska snart inser han dock att anledningen till att läskedryckstillverkaren och en mängd andra livsmedelsproducenter gör sina produkter kosher är att vanliga amerikaner inte bryr sig utan också köper varorna. Det omvända gäller emellertid inte. De som kräver kosher dricker och äter inte vad som helst.
I Storbritannien är muslimerna tre till fyra procent av befolkningen. Ungefär sjuttio procent av det lammkött som importeras från Nya Zeeland är halalslaktat. På samma sätt är det i Sydafrika, där en oproportionerligt hög procent av kycklingköttet är halal. Vi kan se att samma anpassning också sker i Sverige. I Skärholmen, där jag bor, är så gott som allt kött halal, av det som erbjuds invandrarna i lågprisaffärer som Munirs och Prisma. Skolor där det också finns muslimska barn serverar inte fläskkött.
Minoritetsregeln fungerar inte i alla sammanhang. Om det exempelvis blir väldigt mycket dyrare att tillverka kosher, så kan tillverkaren välja bort den gruppen av konsumenter. Inte heller gäller regeln om minoritetsgruppen lever i ett segregerat samhälle, exempelvis ett ghetto. Då spiller inte deras önskemål över till resten av befolkningen. Men när inget av dessa hinder föreligger anger minoriteten reglerna också för majoriteten i många sammanhang.
Anledningen till att automatväxlade bilar håller på att slå ut bilar med vanliga växellådor beror inte på att en majoritet kräver automatväxlat och att tillverkaren insett detta utan även här är det minoriteten som anger spelreglerna. En automatväxlad bil kan köras av alla. På samma sätt med ett badrum som är särskilt anpassat för funktionsnedsatta personer. Det kan alla besöka. Ytterligare ett exempel: Tio procent av de inbjudna till en fest är kvinnor. Hade det bara varit män inbjudna så hade det enbart serverats öl. Men med kvinnorna närvarande, så blir det vin istället, därför att kvinnor inte är så förtjusta i öl. Männen dricker det som bjuds. Om det är öl eller vin spelar mindre roll för dem.
Eller ta språk. Om vi i Sverige anordnar en konferens och en av de inbjudna inte talar svenska så blir det gemensamma språket engelska. Tjugo deltagare håller mötet på stel och ordfattig engelska bara för att en av deltagarna inte kan svenska. Den senare behöver inte ens vara någon viktig deltagare för att detta ska inträffa.
Tänk er nu en familj med fyra medlemmar. En vägrar att äta annat än ekologisk mat och hela familjen anpassar sig. Den här familjen går på en grillfest med några grannar. De vet vad som gäller och köper därför bara in organiska livsmedel. Så där fortsätter det. Efter ett tag märker den lokala livsmedelshandeln att kunderna helst vill ha organiska livsmedel och anpassar sig. Så växer en rörelse, som startade med att en familjemedlem tvingade de övriga att anpassa sig.
Om vi nu för över denna minoritetsregel till politiken, så blir det riktigt intressant. Den 15 november 2016 redovisade Rapport en undersökning som visade att många av de muslimska eleverna på högstadiet i Göteborg hade en positiv inställning till Islamiska Staten. 1.200 elever hade tillfrågats 696 av dem var muslimer. Om inte de kristna eller ateisterna stöder extremister, så innebär det alltså att 132 av 696 muslimer stöder IS. Det är cirka 19%.
Så kan det naturligtvis vara, men vi vet också ganska väl vilka som har hög prestige bland unga muslimer i Västeuropa. År 2009 publicerade den danske psykologen Nicolai Sennels forskningsrapporten ”Blandt kriminelle muslimer”. Det är en saklig, empiriskt grundad och övertygande redogörelse för hur kriminella muslimer tänker och fungerar. De som i hans forskningsmaterial var överlägset mest populära var de hårda muslimerna. Den allmänna bilden av en sådan person är en man med välansat skägg, eleganta glasögon, arrogant attityd, förfinat sätt och vårdad klädsel, en man som har koranen och CD-skivor med böner liggande på nattygsbordet. Det typiska är att han och hans entourage lär sig en handfull konspirationsteorier som bevisar att väst, i synnerhet USA och Israel, är orsaken till alla problem i den muslimska världen.
Det finns också en annan regel som är intressant i sammanhanget, Taleb kallar den för asymmetriregeln, vilket betyder att processen bara kan gå i en riktning. Han exemplifierar med en kristen man som gifter sig med en muslimsk kvinna. De lever bland andra muslimer. Det gör det nödvändigt för honom att konvertera till islam. Hon tillåts inte konvertera till kristendomen, så det föreligger inget val. Att konvertera från islam till exempelvis kristendomen är ett mycket svårt brott, belagt med dödsstraff. Barnet till ett sådant par måste enligt islam uppfostras till muslim. Ett annat exempel som Taleb ger är filmskådespelaren Omar Sharif, som var född i Libanon och hade kristna föräldrar. Han konverterade till islam för att kunna gifta sig med en egyptisk skådespelerska. Senare skilde de sig men han återvände inte till sina förfäders tro utan förblev muslim.
Det är på så sätt Egyptens ursprungliga och koptiska befolkning blivit en sammansmältande minoritet. Asymmetriregeln gör att allt som behövs för att starta processen är ett inte särskilt stort antal giftermål över den religiösa gränsen. Islam som en envis och stark religion vinner över kristendomen som en mildare och mer tillåtande religion. Det var på samma sätt som kristendomen i sin trosvissa och starka ungdom besegrade romarnas alla gudar. Romarnas religion hade förlorat sin glöd och gudarna tillbads mest för säkerhets skull och av gammal vana. Den framgångsrike generalen Konstantin blev kejsare på 300-talet och lät omvända sig. Han utfärdade först ett dekret om tolerans gentemot de kristna och gjorde sedan kristendomen till romersk riksreligion. De kristna förbjöd övriga religioner och börjar förfölja och döda oliktänkande.
När man väl förstått hur en stark minoritet vinner över en tolerant majoritet, så går det att mångfaldiga exemplen. Så snart en moralisk regel är etablerad som giltig eller åtminstone relevant, så räcker det med att en viljestark minoritet driver den. Hur och av vilka infördes motboken i Sverige? Knappast av en törstig majoritet. Likaså med USAs förbudstid.
När Sverige blev Europas första mångkulturella land var det också minoritetsregeln som gällde. 1968 slog riksdagen fast att invandrare måste få möjlighet att leva på samma standardnivå som den inhemska befolkningen. Det framhölls också att invandrarna borde ges möjlighet att hålla kontakt med hemlandets språk och kultur. Samma år tillsatte regeringen en utredning som fick i uppdrag dels att kartlägga de problem som invandrare mötte i Sverige, dels att redovisa åtgärder för att främja invandrarnas integrering i samhället. En ny utlänningslag antogs och 1969 ersattes Statens utlänningskommission med Statens invandrarverk. LO ville också vara med och antog 1967 ett radikalt invandringspolitiskt program där det föreslogs en rad reformer, som skulle ge invandrarna stor religiös, kulturell och annan frihet. Alla organisationer var ivriga att dra sitt strå till stacken.
Det är begripligt. Varför skulle man inte vara hygglig mot alla de finnar, juggar och italienare som arbetade och slet för att Sverige skulle bli ett ännu bättre land att leva i? Om de fick statens stöd i att bejaka sitt kulturella ursprung, så hindrade det ju inte den svenska majoritetsbefolkningen från att vara precis så svenska som de hade lust med. Dessutom såg det ju bra ut i ett det jämlikhetstörstande Sverige.
Men för säkerhets skull var det nog bäst att tillsätta en utredning, för så gjorde man på den tiden i Sverige (idag är det inte längre så mycket bevänt med utredningsväsendet). Invandrarutredningen fick en skicklig aktör i Jonas Widgren, en politiskt engagerad byråkrat som få i dag känner till, men som vid sidan av sociologen och aktivisten David Schwartz är den som mer än någon annan styrde Sveriges riksdag fram till att år 1975 bestämma att Sverige skulle vara ett mångkulturellt samhälle. För att spetsa till det lite, så räckte det med två starka och skickliga aktivister för att Sverige skulle bli mångkulturellt. Alla partier var eniga. Varför i all världen skulle inte Sverige vara mångkulturellt? Det var ju jämlikt och jättebra!
I dag vet vi att den mångkulturella politiken lett Sverige in i ett samhällshaveri och att det fortfarande bär utför. Vi vet också att det ingenstans i världen finns något mångkulturellt samhälle som fungerar bra. Mångkulturspolitik är ett recept som leder till samhälleligt sönderfall. Hade Sveriges riksdag 1975 förstått vilken orm den började nära vid sin barm, så är det tveksamt om Sverige blivit mångkulturellt.
Nu pågår ett nytt projekt, att göra Sverige feministiskt. Landets nuvarande regering är som bekant den första feministiska i världen. Feminismen är emellertid inte någon fråga enbart för den rödgröna röran. I mitten av december 2016 skrev Birgitta Ohlsson i Svenska Dagbladet om Sveriges roll som ordförandeland i FN:s säkerhetsråd från årsskiftet. Ett av de teman hon förde fram var hur de kvinnor som drabbats av IS´ våld ska kunna få hjälp. Bland annat skrev hon, dock utan att närmare precisera hur det skulle gå till: ”Här kan Sveriges feministiska utrikespolitik på riktigt göra skillnad.”
I januari 2018 ska Sverige att få en ny myndighet, nummer 348 i ordningen, Jämställdhetsmyndigheten i Göteborg med 75 anställda. Den ska ha mäns våld mot kvinnor som en av sina huvuduppgifter. Det är oklart hur myndigheten med sin stora personalstyrka ska bedriva sitt arbete. Våld mot kvinnor är som bekant kriminellt i Sverige och rättsväsendets ansvarsområde. Regeringen går inte in på den frågan utan nöjer sig med att slå fast att jämställdhetspolitiken är ett ”expansivt” politikerområde.
Den sekteristiska elitfeminismen vore kanske inte så mycket att orda om – det finns flera sekter i vårt land – om den inte hade fått fäste ända uppe i makthierarkins högsta krets. Inom politiken finns ett kontinuerligt behov av legitimerande och lättfattliga ideologier, med största möjliga respons. Rättvisa åt kvinnorna har varit ett svenskt projekt under mer än hundra år. Feminismen kom på så sätt, från 1960-talets slut, att fungera som en arvtagare till det mer eller mindre genomförda välfärdsprojektet.
Feminismen röjde vägen för den offerideologi, som började ta form under Olof Palmes regim och som skulle komma att växa och frodas under Fredrik Reinfeldt, för att konfirmeras av Stefan Löfvens regering. Feminismen var det bästa verktyget för att skapa inte bara en ny politik utan också en ny legitimitet åt makten.
Att det i första hand handlar om legitimitet blir tydligt med den likgiltighet och slående brist på empati som svenska feminister visar med kvinnor i den muslimska världen. När exempelvis Gudrun Schyman för några år sedan jämförde svenska män med afghanska talibaner sa hon ingenting om hur kvinnor i Afghanistan fått sina liv förstörda av talibaner. Inte ett ord om könsstympning, barnäktenskap eller förbudet för flickor att gå i skolan. Svenska feminister intresserar sig inte ens för det växande kvinnoförtryck som är ett resultat av islamiseringen av svenska förorter. Den som tar upp denna fråga riskerar att klassas som rasist. Som den dansk-kanadensiska feministen Tania Groth säger i ett föredrag som finns på youtube: ”Feminismen i dag är kvinnofientlig och bedriver bondfångeri för islam.”
Sveriges kvinnor är visserligen ingen minoritet, men elitfeministerna är det. De för sin kamp om makten med den vite mannen, som de ser som sin huvudfiende. De är mycket framgångsrika och det är hög tid att ställa frågan om det finns några exempel på väl fungerande matriarkat, det vill säga samhällen där kvinnorna har makten. Svaret är ett entydigt nej.
Först blir Sverige mångkulturellt och det fungerar inte (eufemism för ”det går käpprätt åt helvete”). Sedan blir vi feministiska och …
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 