Nu, när jag fått vittring på den svenska makteliten som kolonial, bekräftas relevansen på många sätt. I morgonbladet läser jag om den svenska moderata EU-parlamentarikern Christofer Fjellner. Han har gjort den typiskt politiska karriären som går uppåt och ”bort från”. Bort från Västerås, till Bryssel. Fjellner har varit så duktig, att han beretts plats i den maktelit, som inte längre representerar sina väljare. Enligt morgonbladet säger Fjellner: ”Vi får ta reda på vilka personer Trump lyssnar mest på och försöka påverka dem istället för Trump direkt.”
Vilka ”vi”? Fjellner och svenska folket? I så fall, vad vet han om hur och om svenska folket vill påverka Trump? Fjellner är en aktiv snusförbudsmotståndare. Är det i den frågan som han vill påverka Trump? Jag tvivlar på att en svensk EU-parlamentariker har den positionen, att han med sitt tyckande kan nå fram till kretsen kring Trump. Det som Fjellner gör, är att uttala sig som medlem av det globala politikerväldet. På samma sätt som jag skulle kunna säga ”vi samhällsforskare” och Gunnar Sandelin ”vi journalister”.
Nu vet jag att Gunnar inte skulle säga ”vi journalister”, eftersom han inte är särskilt stolt över att tillhöra en yrkesgrupp som inte gör sitt jobb. Jag skulle heller inte säga ”vi samhällsforskare”, därför att svenska samhällsforskare bedriver endast undantagsvis angelägen forskning. Det är mer anslags- och karriärsbefrämjande att ägna sig åt ideologiproduktion. De som inte riktigt klarar att missköta sitt jobb på det sättet, undviker ändå sorgfälligt de viktiga frågorna. Mönstret känns igen från Sveriges radio, som en gång i tiden dödskallestämplade viss musik och vissa artister, bland andra Cornelis Vreeswijk. På samma sätt är vissa teman dödskallestämplade inom forskarsamhället. Eller mer precist: Endast tillgängliga för ideologiskt säkerställda ”forskare”.
Till dem hör Klara Hradilova Selin, universitetsutbildad kriminolog och anställd som forskare på Brottsförebyggande rådet (BRÅ). Hon visade sin samhällssyn och sin lämplighet som statlig tjänsteman, när hon på Facebook skrev att hon brukar planka på Stockholms tunnelbana. När jag såg det tänkte jag först att hennes reskassa väl var förvärvad från skattemedel. Därefter började jag flina lite för mig själv. Så bra att hon snålar med skattemedel:
Jag ska från Skarpnäck 19:30. Inte en käft på gatan. När jag närmar mig spärren, har jag ändå sällskap av en liten farbror. Tänker – han tar mig genom! Men uppenbarligen har han samma plan med mig. Så vi står utanför ingången, han röker, jag surfar i mobilen å tillsammans väntar vi på nån tredje som aldrig kommer… Efter ca 10 min ger jag upp, och vi båda får passera på min reskassa. Detta känns alltmer politiskt å angeläget!
samt
Nu plankar vi hem (inne på månad 4, big success!) och förväntar oss en fest i dagarna…en (kväll)..”
Så här sa Klara Hradilova Selin, när omfattningen av sexuella ofredanden på svenska musikfestivaler började klarna hösten 2016; efter att det mångkulturellt svenska begreppet taharrush gamea valsat runt ett tag på nätet:
Många är pigga på att koppla ökningen till invandring, vilket är ytterst tveksamt. Det är inte ensamkommande flyktingbarn som hänger på dessa dyra festivaler. De här brotten har alltid ägt rum på festivalområden där ungdomen samlas tätt dag och natt och konsumerar diverse substanser. Det är inget nytt. Det nya är den enorma uppmärksamheten i medier.
Inte slänger den damen in någon skiftnyckel i det kriminologiska maskineriet, lika lite som kriminologiprofessorerna Jerzy Sarnecki, Henrik Belfrage. Felipe Estrada och Henrik Tham. Har någon av bloggläsarna exempelvis stött på en kriminolog, som tycker att det är hög tid att vi får en ny BRÅ-utredning om invandrare och brottslighet? Om jag minns rätt har Leif GW Persson muttrat lite försiktigt, på sitt sedvanligt saltade manér. Mer blev det inte. Det är roligare och mer lönsamt att skriva kriminalromaner och vara linslus. Professorstiteln gör sig bra i sammanhanget.
Den senaste utredningen, som tar upp invandrares brottslighet, presenterades för tolv år sedan och bygger på data från perioden 1997-2001. En ny utredning skulle bli politiskt sprängstoff, vilket är anledningen till att justitieminister Morgan Johansson anser en sådan onödig. I valet mellan att informera svenska folket och ett taktiskt agerande för att gagna det egna partiets maktinnehav, så vet givetvis Morgan Johansson vad han ska prioritera. Det är därför han är justitieminister och dessutom fått ansvar för den politiskt mycket känsliga svenska vapenexporten.
Morgan Johansson saknar en relevant utbildning för sitt ämbete, som svensk praxis bjuder. Precis som sin politiska motståndare Christofer Fjellner har han läst statskunskap, antagligen den bästa akademiska utbildning som i Sverige erbjuds den som vill ta plats i makteliten. Jag tycker han borde innehaft en doktorsexamen i juridik. Men då hade han nog inte kunnat bli justitieminister, i varje fall inte i Sverige. Nå, så här sa denne politruk:
Mot bakgrund av tidigare studier ser jag inte att ytterligare en rapport om registrerad brottslighet och individers ursprung skulle tillföra kunskap med potential att förbättra det svenska samhället, och jag har därför inte för avsikt att ge Brå något sådant uppdrag.
Eller tag Margot Wallström, som 2010 hade ett FN-uppdrag att kartlägga det sexuella våld, som särskilt förekom i det krigshärjade Kongo. Hon reste till ett område där 300 kvinnor under sommaren samma år utsatts för rebellernas utstuderade grymheter, våldtäkter och förnedring. Det var vidrigt och begripligt att Margot Wallström inte riktigt klarade att hålla tårarna tillbaka, när hon fick ta del av kvinnornas olycksöden. En av kartläggningens viktiga slutsatser blev att män förgriper sig på kvinnor som inte kan skydda sig, och att män förnedrar män, som inte förstår att skydda sina kvinnor.
Samma år kom en FN-rapport som visade att i Sverige anmäls 53,2 våldtäkter per 100 000 invånare, skyhögt högre siffror än vad som gäller för våra nordiska grannländer. Hade det inte varit för det lilla afrikanska landet Lesotho, där ännu fler våldtäkter anmäldes än i Sverige, så hade vi varit världsledande. När Margot Wallström presenterades för denna eventuella svenska våldtäktspandemi skrattade hon bara och enligt en förbannad bloggläsare sa hon: ”Vad är det här för tokiga siffror!”.
Det är emellertid en svårhanterlig siffra, eftersom våldtäkt är ett brott där skammen riskerar att drabba offret mer än förövaren. Kanske är det så att rapporten främst speglar en benägenhet att anmäla våldtäkter och inte hur många våldtäkter som faktiskt begås? Lockande för en forskare att sätta tänderna i! FN-rapporten borde ha resulterat i en svensk utredning, med syftet att förse svenska folket med ett statistiskt säkerställt resultat. Och om det visade sig att Sverige har fler våldtäkter än andra jämförbara länder, så skulle politiska åtgärder vara nödvändiga.
Finns det någon samhällsvetenskapligt utbildad kriminolog, som anser att våldtäkterna på landets kvinnor är en viktig fråga för BRÅ att sätta tänderna i? Någon som konstaterar att just därför att detta är ett känsligt ämne, så är det angeläget med solid forskning och pålitlig statistik? Det behövs, i synnerhet därför att det sprids påståenden om att merparten av våldtäkterna begås av invandrade män, asylsökande och av de stackars ”ensamkommande barn”, som i synnerhet kvinnliga politiker och journalister ömmar för.
”Nej för fan, sådant ska man inte gräva i. Man vill ju gärna behålla jobbet.”
I samma morgontidning läser jag också om vår förra socialdemokratiska statsminister, ni vet han som byggde sig en sörmländsk herrgård. Han är tydligen delägare i ett svenskt bolag som har tjänat över 100 miljoner kronor på, att åt det amerikanska Harvard-universitet förvalta skog i Rumänien. Det är affärer som har kantats av mutor, penningtvätt och omstridda ägarförhållande. Härligt med en ledande svensk politiker, som med hög moral engagerar sig globalt. Eller?
En bloggläsare berättar, utan att det finns ett samband med något kolonialt, att när hon sorterar och slänger papper får hon i händerna en tidningsartikel från 21 februari 2015. Rubriken lyder Löfven: Ge Sverige ledarroll i världspolitiken.
Det som motiverade Aftonbladet att sätta den rubriken var, att diplomaten Thomas Hammarberg hade fått i uppdrag att leda en av regeringens nytillsatta expertgrupper. Tanken var att svensk politik, i form av barns rättigheter, jämställdhet och medmänsklighet, skulle ”gå på export”. En av de flummigt formulerade deluppgifterna var att ge förslag på hur ”Sverige kan få en tydligare ledarroll i världen”. En tydligare global ledarroll? Tydligen ansåg Stefan Löfven att Sverige redan hade en ledarroll, men att den borde förbättras. Han ville att världen skulle få en ”new global deal” mellan arbete och kapital, där bland annat bättre villkor för arbetstagare över hela världen ingår. Den dåvarande socialdemokratiske framtidsministern Kristina Persson intervjuades av en aftonbladsreporter och sa det hon förväntades säga, nämligen att andra länder gärna vill lyssna till Sverige och att det ger oss ”ett slags mjuk makt”. Hammarberg delade Kristina Perssons syn på att Sverige hade möjlighet att få världen att lyssna:
– Vi står fortfarande lite utanför maktblocken och jag tror att Sveriges alliansfrihet är bra i det här sammanhanget. Att vi har ett omfattande bistånd, trots att vi är ett litet land, och att vi tar emot fler flyktingar än andra ger oss en viss goodwill. Och då tycker jag inte vi ska vara blyga, då kan vi föra fram våra idéer om till exempel medmänsklighet och kvinnors rättigheter, säger Hammarberg.
För mig framstår förslaget som löjligt, distanslöst och ett utslag av svensk hybris. Jag börjar fundera på om det finns någon svensk motsvarighet till den norska räkans utrop: ”Jeg er en hummer!”
Mindre än ett halvår senare petades den då 71-åriga framtidsministern Kristina Persson ur regeringen, utan att få någon ersättare. Hon hade varit statsråd i mindre än ett år. Statsrådsarvodesnämnden beslöt att hon skulle få ut full lön under ytterligare sex månader, totalt 762.000 kronor. Hade hon varit yngre, hade ersättningen blivit den dubbla. Att hon var regeringens rikaste minister, var i sammanhanget irrelevant. 2013 omsatte den koncern som familjen driver mer än fyra miljarder kronor. Ett exempel på hennes egna tillgångar var att hon ägde skog med ett taxeringsvärde på nästan tio miljoner. Detta hindrade inte Kristina Persson från att ansöka om och få avgångsersättning. Syftet med den är ”att skapa ekonomisk trygghet i den omställningssituation som kan uppstå när uppdraget som statsråd avslutas”.
Under Kristina Perssons tid som statsråd låg genomsnittslönen för en svensk arbetare mellan 22.000 och 26.000 kr. Kvinnodominerade yrken släpade efter, med ett genomsnitt på 19.815 kr i månaden. 1999 tjänade en riksdagspolitiker lite mer än dubbelt, mot vad en arbetare gjorde. 2015 hade politikerarvodet blivit nästan tre gånger högre än en arbetarlön. Samtidigt förde riksdagens politiker in flera förmåner, som det ovan nämnda avgångsvederlaget.
Hur det gick för Kristina Perssons expertgrupper vet jag inte. Är det någon som tror att de projekt hon drog igång lyckades med att påverka världspolitiken? Min misstanke är att de försvann med Davids höns under isen.
Jag skriver om detta socialdemokratiska statsråd, som politiskt förpassats till glömskan, för att pröva hypotesen att makteliten i Sverige inte längre representerar sina väljare, utan har blivit en kolonialmakt. Också i de andra ovan givna exemplen syns det tydligt, hur svenska toppolitiker tolkar sitt uppdrag. Att Sverige tillhör de stater som under rubriken ”Den moraliska stormakten” är bäst i världen på att skänka bort medborgarnas pengar, är inte den självklara merit som politikerna själva gärna vill tro.
Bäst på bidrag och bäst på att ignorera våldtäkter? Bäst på beskattning också, hör jag någon viska i bakgrunden. Bäst på att ogilla den svenska nationen? Bäst på att gilla EU och FN? Men sämsta försvars- och polismakten, tänker jag, när jag ändå är igång med ”bäst och sämst”.
Vafan, är det verkligen sådana politiker vi vill ha i ledningen för Sverige?
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 