Eskilstuna-Kurirens reporter Mathias Ståhle intervjuas uppskattande i tidningen Journalisten för sina reportage om Granskning Sverige. Själva hävdar Granskning Sverige att de bedriver medborgarjournalistik och gör ett jobb som journalistkåren inte vill befatta sig med, när de maskerade som vanligt folk ringer upp och ställer beslutsfattare mot väggen. I Journalistens artikel är de reducerade till ”troll” och flera som ligger bakom Granskning Sverige uppges vara nazister. Intervjun i Journalisten kan läsas här.
När jag skrev en replik till Journalistens chefredaktör Helena Giertta så tackade hon nej till publicering. Jag är själv med i Journalistförbundet och Journalisten är en facktidning som jag regelbundet får i brevlådan. Men kritik från de egna leden vill de inte gärna ge utrymme för. Därför publicerar vi det refuserade inlägget här:
***
Sverige är ett kluvet land där den accelererande polariseringen hotar att förstöra tillvaron för oss alla. En mycket stark orsak till detta är att journalisterna, som har makten att föra det offentliga samtalet, inte har tagit sitt ansvar att allsidigt belysa frågor som berör konsekvenserna av massinvandring och mångkultur. Istället bedriver de mestadels varierande grader av agendajournalistik där de slår fast sina trossatser och propagandistiskt upprepar dem. Att verkligheten nu har börjat sippra fram i media beror på att den inte gått att dölja efter massinflödet de fyra sista månaderna 2015.
Demonisering är ett särskilt viktigt arbetsredskap. Exempelvis är det avhumaniserande att hela tiden kalla människor för ”troll”, och detta begrepp upprepas nästan maniskt i åtskilliga artiklar, som i Journalistens intervju med Eskilstuna-Kurirens Mathias Ståhle. Sådant ska slås in i läsaren tillsammans med begrepp som ”hat”, ”hatsajter”, ”högerextrem” o.s.v. Att ha någon ”trollad”, var ett nytt ord i Journalistens artikel, liksom ”trollfabrik”. Ingenting i en sådan journalistik, som fått ett nytt uppsving efter Eskilstuna-Kurirens artiklar, hjälper läsaren att förstå varför företeelser som Granskning Sverige existerar.
Ett annat exempel på denna enögdhet i intervjun i Journalisten är uttalandet om att ”Flera av de här människorna är fullfjädrade nazister, punkt.” Inte några belägg, bara ett påstående, inga följdfrågor. Som läsare bli man ju nyfiken och vill förstå mer, eftersom undertecknad inte har uppfattat dem på det viset de gånger jag har lyssnat. Jag tycker inte heller att det är bra att man agerar anonymt, men jag kan till stor del förstå varför. Om du inte (som jag) är pensionär så riskerar du arbete, försörjning, social ställning, förlorad familj, splittrad vänkrets och allt det elände som följer med, om du går ut offentligt med ditt namn. Så trång är kostymen i Sverige för de som är utanför ”boxen”. Jag själv är ett av exemplen på detta efter att jag sedan 2008 skrivit flera kritiska debattartiklar i konventionella medier samt flera böcker om konsekvenserna av den svenska invandringspolitiken. Jag nekades exempelvis ett jobb som pressansvarig på SCB 2011 sedan GD Stefan Lundgren tagit del av mina texter (jag skrev om det i Aftonbladet). Mina frilansuppdrag försvann till stor del, osv.
Journalisterna måste vara Sveriges minst självreflekterande yrkeskår. De är människor som ständigt granskar andra offentligt på sina egna (eller sina uppdragsgivares) villkor, men någon granskning av sig själva är de inte intresserade av. Journalistkåren har makten och mediehusen i ryggen, vilket däremot inte de alternativa medierna har. Jag anser att min yrkeskår dessvärre har grävt ned sig i sina positioner och att de, tillsammans med politikerna, är ledande i den destruktiva polarisering som håller på att förstöra landet. Det är den här intervjun i vår egen facktidning ett exempel på.
Gunnar Sandelin
socionom & journalist
Författare till böckerna Invandring och Mörkläggning 1 & 2 och Nötskalet tillsammans med Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 