När det gäller barnaga finns det en liten berättelse, som kan få de flesta föräldrar att besinna sig. Det är pojken som på ett eller annat sätt varit olydig och mamma säger ”Vänta du tills pappa kommer hem, då ska du få stryk!” Pappan kommer hem, får reda på vad som hänt och säger åt pojken att gå ut i skogen och bryta lite ris, som pojken sedan ska smiskas med. Den lille kommer tillbaka och kånkar på en stor sten. Han säger: ”Pappa, jag hittade inget ris, men du kanske kan kasta den här stenen på mig istället?”
Vad är det som gör den berättelsen så avskyvärd? Även om det är illa nog, tror jag inte att det är att föräldrarna är överens om att fysiskt straffa barnet utan att den tvingar oss att se bestraffningen med barnets ögon. Det handlar inte om att straffa utan om att skada. Om pappan kastar stenen på honom kan pojken bryta någonting, få en hjärnskada eller ännu värre. Dessutom, förutom att det inte kan ses som en reguljär bestraffning att kasta stenbumlingar på barn, kräver pappan att pojken själv ska skaffa fram det som behövs för att fysiskt skada honom. Det blir en form av tortyr. Det är lätt att leva sig in i hur pojken kände det när han skickades ut på detta självskadeuppdrag.
En annan liten berättelse, från min egen skoltid. Det är i en realskola i Stockholm, mitten av femtiotalet och skolagan är ännu inte förbjuden. I hemkunskap har vi en snäll medelålders kvinna, som inte alls klarar att hålla ordning på de stökiga killarna i min klass (jag var en av dem). Hon kunde exempelvis säga ”Men snälla barn, lugna ner er nu”. Det gjorde vi inte och då var hon hjälplös. De flesta lämnade hemkunskapen vid terminens slut utan att just ha lärt sig något alls. Och så motsatsen: I tyska hade vi en spänstig gråhårig man i sextioårsåldern. Han gick omkring och höll i pekpinnen som om han kunde drämma till någon med den när som helst. Det gjorde han inte. Däremot brukade han nypa till om lite hår i våra kortklippta nackar och dra det uppåt. Det gjorde ont, men det var också allt. När jag råkat ut för det några gånger skärpte jag mig och lärde mig grunderna i tyska. Att luggas var ett av en handfull korrigeringsstraff som praktiserades i skolan. Andra var örfilen, drag i öronen och pekpinne- eller linjalslag över fingrarna (som jag aldrig sett eller varit med om).
Jämför den typen av ”aga” med stenkastningsexemplet. De är inte riktigt på samma plan, eller hur? Också jag, som vad jag kan komma ihåg aldrig slagit eller agat något barn, tycker nog att den där språkläraren gjorde sina elever en tjänst. Han var något som hushållslärarinnan inte var, en skicklig lärare. Och en av anledningarna var att han använde sig a de sanktioner som stod honom till buds.
Nu har jag antagligen lagt grunden för en argumentering om att återinföra skolaga i Sverige, men det är inte syftet. Jag gillar som sagt inte att barn får stryk, men det är ett personligt och känslomässigt baserat ställningstagande. Det – liksom hela den här texten – handlar om att jag vill avhålla mig från politiska ställningstaganden utifrån mina personliga preferenser. Det krävs något annat: Kunskap istället för känslor.
Feminism är paradexemplet. Jag har inget som helst behov av någon manlig överlägsenhet gentemot kvinnor. Är dom, som jag har att göra med, klyftigare och mer kompetenta än jag, fine! Jag tror heller inte att kvinnor behöver vara sämre ledare än män. Thatcher är ett utmärkt exempel men det finns flera. Därav följer emellertid inte att kvinnliga kvaliteter, som känslomässigt grundade beslut och gränslös empati, är lämpliga ledaregenskaper. Inom politiken är det rentav katastrofalt.
Det har varit krävande för mig att ta till mig att feminismen i sin nutida gestalt är en av förklaringarna till Sveriges och Västerlandets djupa kris. Men där befinner jag mig nu och förstår precis vad en vän, en kvinnlig psykologidocent, menar när hon säger att hon kommit fram till att det nog var fel att ge kvinnorna rösträtt. För mig har det varit en lång resa, för henne säkert en ännu längre. Jag tror varken hon eller jag vill återgå till ett samhälle utan kvinnlig rösträtt, men vi har båda förstått att kvinnliga ideal inte får tillåtas ta kommandot över politiken i ett land som Sverige – antagligen inte i något annat land heller. Klarspråk: Då går det åt helvete.
För att ta ett par andra exempel, har jag under mina år som universitetslärare vanligen verkat i mer eller mindre mångkulturella miljöer. Det har fungerat utmärkt – och de gånger det inte har det, så har det inte berott på blandningen av lärare och forskare med olika etniskt ursprung. En monoetniskt svensk högskolemiljö är ok, men jag kan inte se några särskilda fördelar med det, annat än möjligen språkliga. Vidare, som de flesta högutbildade svenskar är jag en typisk kosmopolit. Jag har sammantaget bott flera år i andra länder och är ständigt beredd att resa nästan vart som helst, hellre än att stanna kvar i Sverige. Med den brittiske författaren David Goodharts uppdelning i Somewheres och Anywheres är jag, inte minst genom min utbildning till etnolog och antropolog, en utpräglad Anywhere. Emellertid, det betyder inte att jag är globalist. Eller i ett annat språk: jag anser inte att världen ska vara inrättad efter mina kosmopolitiska preferenser. Det är identitetspolitik. Man behöver inte gräva så djupt bland argumenten gentemot globalism för att förstå risken. Det räcker med konstaterandet att globalism och demokrati totalkrockar. Vinner globalismen går demokratin under. Jag ser flera problem med demokratin som styrelseskick men ansluter mig helhjärtat till vad som lär ha varit Churchills argument för demokrati: det är det minst dåliga styrelseskicket. Vad han inte sa var, att dess främsta förtjänst är något som för övrigt drabbade honom själv, att man kan göra sig av med ledare som vista sig inkompetenta eller helt enkelt passerat sitt bäst-före-datum.
Jag är en Anywhere som länge varit helt på det klara med att i en demokrati som inte vill begå självmord (likt den svenska) måste politiken styras av Somewheres preferenser. Eller lite mindre tillkrånglat: politiken ska inte styras av någon ideologi som gång på gång visat sig leda till totalitära samhällen (gissa vilken) och den ska heller inte vara gränslös. Den ska ha fötterna djupt i den svenska myllan och gagna den svenska majoritetens intressen, det vill säga de svenskar som tycker att Sverige tillhör dem och inte alla människor och vem som helst i hela världen. Likaså, den mångkultur som kan fungera utmärkt på det slag av arbetsplats som en universitetsinstitution utgör, kan vara katastrofal om den tillämpas generellt eller till och med på en annan arbetsplats.
För att återvända till där jag startade, detta med att barnen är sakrosanta, att man inte får ta ett vanartigt barn i örat, att man som lärare inte ens kan hålla fast ett barn som ”goes bananas” utan att riskera att bli avskedad, är ett extremt förhållningssätt, tillhörigt vår egen tid. Varför ska jag så självklart tycka det är rätt, bara för att jag själv inte gillar att ta barn i örat? Ser vi till Sveriges historia och undantar de senaste sextio åren så har barn givetvis alltid bestraffats och vem är jag som bara kan avfärda den fysiska tillrättavisningen som grymhet och enfald?
Varje fråga har sitt eget svar. Tar vi husagan, rätten för husbonden att kroppsligen bestraffa hustru, barn och tjänstefolk, började den fasas ut redan mot slutet av 1600-talet. Där har jag svårt att se det politiska värdet med en come back. I 1734 års lag omfattade husagan endast tjänstefolket. Om hustru och barn sas det ingenting. 1858 avskaffades husagan för vuxna, det vill säga hustru och tjänstefolk. Men den fanns kvar för pojkar under 18 år och flickor under 16. 1920 försvann husagan helt. Skolagan förbjöds 1958. Den lag som förbjuder föräldrar att slå sina barn kom 1979. I Storbritannien är det tvärtom, där är föräldrars rätt att slå sina barn skyddad i lag.
I övertydlighetens namn: Detta handlar inte om att jag vill återinföra agan, men om jag tog del av övertygande forskningsresultat som visade på dess förtjänster, skulle jag inte heller i det fallet låta min personliga uppfattning vara styrande. I många svenska skolor är det alltför ofta kaos i alltför många sammanhang. Oordning är ett första rangens problem, om man menar att skolan ska syssla med kunskapsförmedling. Att det går att skapa ordning med hjälp av fysiska bestraffningar vet inte bara de flesta lärare utan också de flesta elever. Jag har inte tagit del av någon övertygande vetenskaplig argumentering för skolaga, så där är jag inte ännu. Men jag skulle kunna hamna där, eftersom jag vill att förnuft och kunskaper ska styra. Det har varit det vinnande receptet för den västerländska civilisationen fram till vår egen tid. Nu, i undergångens tid, är det känslorna som sitter i högsätet. Visst, jag har också känslor, starka sådana. Men de ska tamejfan inte ta herraväldet över mitt politiska omdöme. Med andra ord: död åt identitetspolitiken!
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 