Ljusdal är en kommun där 95 % av marken är täckt av skog. Ändå, denna skogsbrandssommar, visar det sig att kommunen varken gjort någon riskanalys eller ens upprättat en handlingsplan för skogsbränder. Med andra ord, skogen ingår inte i Ljusdals prioriteringar. Däremot har kommunen anställt tre ”jämställdhetsstrateger” och här avviker inte Ljusdal från andra svenska kommuner utan så ser det ut över hela Sverige. Men inte nog med det:
… en ”jämställdhetsstrateg” har rätt att lägga sig i hur räddningstjänsten arbetar, vilka de anställer osv medan högste chefen på räddningstjänsten inte alls har rätt att lägga sig i hur ”jämställdhetsstrategerna” jobbar eller vilka de anställer osv./…/Allt de studerat på universitet/högskola är ideologi långt ut på vänsterkanten. De skulle vara totalt oanställningsbara om inte statlig/kommunal verksamhet fanns. De är lika nyttiga och användbara som en finne i rumpan.
Det är till och med ännu värre än vad som ovan antyds. Kommunerna anställer genusideologer och normkritiker också under andra beteckningar, som ”piloter” och ”coacher”. Deras jobb är att genusutbilda kommunpersonalen. Håller vi oss till Ljusdals kommun kommer all personal där, i förskola och grundskola, att var genusutbildad i december i år. Detta har ljusdalspolitikerna inte hittat på själva, utan de följer direktiven från riksdag och regering.
Det gör också brandkåren när den i jämställdhetens namn kvoterar in kvinnor. Som en bloggare föraktfullt konstaterar kan det leda till att man väljer nagelskulptriser och någon liten tjej i slöja framför riktiga utbildade brandmän med erfarenheter. År 2014 anställde Räddningstjänsten Syd 21 heltidsbrandmän – elva kvinnor och tio män.
Eller man kan, som Räddningstjänsten Syd också gjort, anställa tungt kriminella som sägs ha bättrat sig. Nättidningen Fria Tider rapporterade i december 2014 att en 27-årig man från Balkan som elva år tidigare dömdes för ett brutalt rån mot ett danskt tältande par, där kvinnan också gruppvåldtogs medan hennes pojkvän tittade på, fått anställning som brandman vid Räddningstjänsten Syd. Eftersom det gått lång tid sedan brottet ägde rum, kan man tänka att någon gång har den mannen sonat sin illgärning. Men varför ska han få just ett sådant jobb, där uppgiften ofta består i att med extremt gott omdöme hjälpa människor som befinner sig i en akut nödsituation? Det finns vissa jobb där de anställda ska fatta beslut under moralisk press och det är inte där samhället ska kvotera (om de nu alls ska kvotera, vilket jag inte anser): poliser, soldater, hemtjänsten och väktare är några andra exempel. Fria Tider hade talat med en brandman som sa:
-Vissa är helt enkelt fullkomligt odugliga som brandmän. Deras främsta kvalitéer är istället att de är från ett annat land eller att de är kvinnor. /…/ Räddningstjänsten Syd är experter på att kvotera in folk och tyvärr går det ibland så långt att de anställer totalt olämpliga människor.
När medborgare kritiserar anställningar och kvoteringar som ovan, vädrar PK-forskare morgonluft. Kanske kan de få loss forskningspengar? Man kan till exempel som genusforskarna Ulrika Jansson och Mathias Ericson vid Karlstads universitet börja intressera sig för dem som gör motstånd. Det statliga Vinnova gav tre miljoner till ”Metoder mot motstånd”. Ulrika Jansson och Mathias Ericson ska alltså inte bara studera ”motståndet” utan de ska ta ett steg längre och tipsa regering och myndigheter om hur man får dem som protesterar att tystna – ännu bättre – att aldrig öppna käften. Tänk om svenska makthavare hämtade lite lärdom från Norge. Där har man sparat 250 miljoner genom att lägga ner genusforskningen vid universitet och högskolor. De pengarna förde man över till cancerforskningen istället.
Ovanstående exempel på genusvansinne är naturligtvis upprörande men de är också egendomliga. Hur kunde det bli så här? Jag ska försöka mig på en analys med hjälp av en text av den norske journalisten och samhällsdebattören Arnt Folgerø, som han skrev redan år 2007.
Men först en vänsterpolitisk bakgrundskiss:
Klassisk marxism tolkar samhället i termer av ”ekonomisk bas och ”ideologisk överbyggnad”. Därmed menas att (klass)samhället får sin form inte efter ideologierna eller vad folk tycker och tänker utan det är de som äger produktionsmedlen som skapar samhället – med andra ord kapitalisterna med sina fabriker. De exploaterar och förslavar arbetarna som med kommunismen som ledstjärna kan göra revolt och tvinga fram att staten övertar produktionsmedlen. Som ett resultat av denna förändrade ekonomiska bas får vi det klasslösa samhället, efter en övergångsperiod med det obehagliga namnet ”proletariatets diktatur”. Nå, denna ideologiska hypotes visade sig inte fungera utan gång på gång har den landat i en diktatur, men inte proletariatets utan statens.
Det som kulturmarxisterna och i synnerhet deras föregångare, den italienske marxisten Antonio Gramsci, gjorde när de förstått att denna strategi misslyckats, var att släppa tanken på att det är den ekonomiska basen som styr. Istället riktade de in sig på den ideologiska överbyggnaden. Det gällde – med Gramscis begepp – att göra ”den långa marschen genom institutionerna” och övertyga borgarna, i synnerhet på universiteten där nästa generation av makthavare fostrades, om vikten att arbeta för jämlikhet och rättvisa (det klasslösa samhället), alltså samma målsättning som tidigare men med en annan strategi. För att göra en lång historia kort så var de betydligt mer framgångsrika nu, även om också denna strategi visar sig leda till ett totalitärt förtryck.
Nu är jag framme vid den norske journalisten och samhällsdebattören Arnt Folgerø. Det han gör i sin text är att återvända till den gamla tanken, att det är den ekonomiska basen som styr, men nu inte genom sin närvaro utan genom sin frånvaro. Under kommunismens högperiod, tiden före andra världskriget, gick naturvetenskap och kapitalism hand i hand. Det som producerades var framför allt materiellt. Arbetare tog tillvara och bearbetade råvarorna efter naturvetenskapens senaste rön, gjorde ting av dem. Likadant med livsmedelsindustrin.
I dag har denna materiella produktion inte försvunnit men blivit osynlig i länder som Norge och Sverige. Borgarklassen är urbaniserad och ser varken fabriker, industriarbete eller arbetare. Det där finns någon annanstans, i någon ointressant småstad eller på landsbygden, i Kina eller kanske Japan, på andra sidan jordklotet. Den materiella produktionen är så osynlig att det nästan verkar som om tingen tillverkar sig själva. Likadant med livsmedlen. Ingenting av produktionsprocessen syns förrän maten ligger färdig på butikshyllorna.
Det som en alltmer välutbildad borgarklass försörjer sig på är att producera abstrakta varor. Expertis, spel, kanske musik, texter av olika slag, en del på engelska en del på något datorspråk. Framför allt förmedlar de varor och tjänster, i synnerhet tjänster. Och när vår tids urbana ”arbetare” producerar så – detta är viktigt – relaterar de till varandra istället för att bearbeta naturen med olika verktyg. Från gruvarbetare och arborrare till programmerare och jämställdhetsstrateg.
Den viktigaste produktionen i avancerade välfärdsstater är abstrakt: texter, mening och tolkningar i relation till varandra. Där, som i den tidigare produktionen, är det ”den bästa” varan som vinner och den bästa varan är den som är mest kommersiellt framgångsrik. Här finns också ideologierna. Eftersom kommunismen har den överlägset bästa retoriken, så vinner den. Glömda är alla tidigare erfarenheter av de totalitära och för medborgarna dödliga samhällen som växt fram ur denna rättviseretorik.
Den postmoderna meningsproduktionen gör också det vetenskapliga kravet på sanning irrelevant. När man ska tillverka en motorsåg eller en bil behöver man ett antal naturvetenskapliga och tekniska ”sanningar” men när man ska tillverka en ”meningsfullhet” som är övertygande och säljbar, räcker det med att den är attraktiv och ”låter bra”. Språket blir viktigare än verkligheten, ett tema som jag varit inne på flera gånger, men aldrig tidigare med utgångspunkt från produktionen.
En bil är bra eller dålig, oavsett vad producenterna påstår. Samma regel gäller inte för en meningsproducent. Ett påstående eller ett argument är bra om det bemöts positivt och tas tillvara i den offentliga debatten, det är tillräckligt. Det gäller därför att kunna argumentera, det vill säga tala för sin sak. Här kommer moralen in. Att säga att vi ska ha öppna gränser, låter till exempel mycket bättre än att argumentera för stängda gränser (det vill säga klassisk gränskontroll). I dag vet många bland oss (men långt ifrån alla) att öppna gränser har katastrofala konsekvenser, trots att det låter som en moraliskt överlägsen hållning. Arnt Folgerø låter oss förstå att i det postmoderna samhället är det inte arbetet utan åsikten som ”adlar mannen” (och kvinnan). Den vars åsikter har högst moral vinner.
De som opponerar sig mot vår tids postmoderna förståelse (som exempelvis Arnt Folgerø och jag) blir till föråldrade och andliga dinosaurier. Vi försöker sätta pinnar i hjulen på borgarklassens frihetsprojekt. Det gäller för övrigt inte bara oss utan all opposition. Den postmoderna förståelsen av samhället tål inte kritik – då rasar den samman. Alltså måste kritikerna med alla medel tystas. Det var det opinionsbildarna i den magra invandringsdebatten upptäckte när de först sa att man ”måste bemöta kritiken”. När de åkte på däng så blev slagordet att ”våga vägra debattera”.
Här finns också förklaringen till att så många invandrare blir oanställningsbara i vårt samhälle. Långt ifrån alla som sökt sig till Norge och Sverige på grund av garanterad överlevnad (välfärdssamhället) vill leva på bidrag. De förstår att de hamnar i underläge och vill hellre ha ett jobb. Emellertid, deras kompetenser är inte kalibrerade med postmodern meningskonstruktion utan hör vanligen hemma i ett samhälle med en äldre produktionsform. Det är inte ens säkert att de kan få ett ”enkelt jobb” när det finns ett sådant, därför att meningsproduktionen ställer krav på hur vi relaterar till varandra.
De personliga egenskaperna är viktigast för att få ett jobb och när jämställdhetsstrateger och normkritiker knådat fram rätt typ av kommunalanställd, med rätt värdegrund, så har det en direkt segregerande effekt. Mycket energi och pengar läggs på att bygga samman arbetsgrupper med ”rätt värderingar” och den som anställs måste ”platsa i gänget”. Arnt Folgerø skriver (min översättning):
Bra vibrationer blir viktigare i ett samhälle som inte styrs av den materiella produktionens primat. Det är viktigare att folk passar in än att de är yrkeskompetenta. Det man socialt kan bidra med är viktigt – ledningen och de anställda måste känna positivt inför varandra, en förutsättning för ”teambuilding”. Därför håller man kurser och seminarier i regi av kommunikationspsykologer, eller de leds av coacher eller folk som har vandrat över Nord- eller Sydpolen. Därmed stärks de emotionella banden mellan de anställda. Att göra något ”farligt” tillsammans som forsränning eller att klättra i berg uppfattas som ett steg i rätt riktning. Det stärker det emotionella brödraskapet /…/.
Jag tror inte att makthavare som vill ha mera genusindoktrinering och normkritik förstår att detta skärper segregationen inte bara mellan vinnare och förlorare utan också mellan etniska svenskar och invandrare. Med deras eget språk, hur mycket de än förnekar det, är detta rasistiska projekt. Klyftan mellan dem som får anställning och de som är ”oanställningsbara” vidgas.
Nu tillbaks där jag började, med bränderna och jämställdhetsstrategerna i Ljusdal. Sverige, liksom Norge, är med statens och dess urbaniserade företrädares perspektiv länder som i första hand producerar mening, inte skogsprodukter. Så händer något, som en skogsbrand, och vi alla får syn på att den postmoderna ideologin är lika verklighetsförnekande och vilse i pannkakan som sina föregångare. Var är vattenbombplanen, var är handlingsberedskapen och vad ska vi med alla dessa babblande politiker och genusstrateger till? Frågan är bara om skogsbranden är en tillräckligt hårdhänt påminnelse om att utan verklighetsförankrade politiker så går det åt skogen. Kanske ändå inte. Det skedde ju inte efter skogsbranden i Västmanland. Och följer man Arnt Folgerøs resonemang beror det på att meningsproduktionen är prioriterad i vår typ av samhällen.
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 