Det kvinnliga

Den här texten behöver nog inledas med några tydliga deklarationer:

1. När jag skriver om ”det kvinnliga” betyder det inte att jag påstår att alla kvinnor är på det här sättet. Det finns kvinnor som hellre vill tänka/känna/agera på annat sätt än vad som anses typiskt kvinnligt. Beträffande män, så finns det (givetvis) sådana som helt eller delvis hellre agerar efter kvinnliga än efter manliga ideal.
2. Texten bör inte läsas som ett utfall mot kvinnor. Däremot är det viktigt att vi slutar att ignorera skillnaderna mellan manligt och kvinnligt. Det är inte sant att kvinnor kan göra allt som männen kan göra, lika lite som att män kan göra allt det som kvinnor gör. För att kunna utveckla goda samhällen och för att gagna den egna gemenskapens överlevnad är det viktigt att förstå att ”det kvinnliga” och ”det manliga” är ”det mänskliga”. Männen och kvinnorna skapar tillsammans ”människolivets skal”, inget av könen klarar av den uppgiften på egen hand.
3. Eftersom politiska motståndare har för vana att omvandla texter som går emot deras ideal och dogmer till personliga brister hos skribenten vill jag meddela att jag är lika förtjust i och lika beroende av kvinnor som andra män. Jag störs inte när kvinnor är klyftigare eller på annat sätt mer kompetenta än jag. Inte heller har jag någonsin haft problem med kvinnliga chefer, i varje fall inte på grund av att de är kvinnor.

De flesta, såväl män som kvinnor, anser nog att vi lever i en värld som styrs av männen. Som James Brown sjöng på 1960-talet: ”It’s a man’s, man’s, man’s world”. Håller jag mig till min egen profession, etnologi, så vet jag att detta är än mer giltigt för alla de stamfolk som för inte särskilt länge sedan befolkade världen. Männen dominerade och var större och starkare därför att det var fysiskt mer krävande att vara man. Männen tillbringade mycket tid med att jaga eller med att i en manlig gemenskap kriga mot andra stammar. Kvinnorna var bundna till boplatsen, antingen gravida eller för att ta hand om barnen. Det är klart att dessa skilda och samtidigt inbördes kompletterande uppgifter resulterade i skillnad såväl i fysisk styrka som i psykosociala preferenser. Så formades våra hjärnor olika efter runt 40.000 år på stäpp och savann.

Vi ser detta gå igen i vår egen tid. Det är därför kvinnor inte har tagits ut till militärtjänst. I dag är det inte fullt ut lika entydigt i ett land som Sverige, men grundmönstret är att samhället diskriminerar männen genom att utsätta dem för risken att dödas, medan kvinnorna får stanna i hemmets skydd. Männen har fortfarande hand om de fysiskt tyngsta uppgifterna. Kånka möbler är t.ex. en typisk manlig uppgift medan kvinnorna städar, lagar mat, tar hand om barnen och – inte minst – är lojala med sina män och ger dem moralisk support. Som det sammanfattningsvis konstateras i ”The Unz Review: An alternative Media Selection”:

Män är inriktade på att konkurrera och uppnår sin högsta reproduktionspotential genom erövring, medan kvinnor är inriktade på att komma överens och uppnår sin högsta reproduktionspotential genom att vårda. En framgångsrik man kan ha dussintals eller till och med hundratals barn, en biologisk omöjlighet även för den mest framgångsrika kvinna. Mäns evolutionära strategi är hög risk och hög belöning. Kvinnors är låg risk, låg belöning.

Det är männen som skapar, bygger (och förstör) samhällen. Det är män som styr och kontrollerar sin ojämförligt värdefullaste egendom – kvinnorna. I samhällen som vi betraktar som förmoderna, framför allt muslimska samhällen, är kvinnorna diskriminerade. Allianser byggs upp och säkras genom att männen ”handlar” med kvinnor. Det gäller relationen mellan släkter, klaner och stammar. Exempelvis förlovades den danska prinsessan Sofia Magdalena, som skulle bli drottning i Sverige, redan som femåring med Gustav III.

I dagens västerländska samhälle, för att sona männens skuld och patriarkatets övergrepp, accepterar och stöder maktens män feminism, kvinnors frigörelse och lika värde för kvinnor och män. Det handlar om ett nollsummespel där kvinnorna – med männens goda minne – erövrar positioner inom det manliga reviret.

Det går att se samspelet mellan könen också från ett helt annat perspektiv. Lika gärna som man säger att männen äger kvinnorna, kan man säga att männen befinner sig i kvinnornas våld. Det är kvinnorna som ger eller förvägrar männen sexuellt umgänge. Män är beredda att göra i stort sett vad som helst för att få kvinnornas gunst. Sexualiteten är den drog som männen ständigt söker och är beroende av. Det är kvinnorna som bestämmer vilka män som ska få tillgång till drogen, liksom i vilken utsträckning de ska få det.

Kollar jag litteraturen är det långt vanligare att män hatar kvinnor (Strindberg t.ex.) än att kvinnor hatar män. Googlar jag misogyni (kvinnohat) får jag 125.000 nedslag. Googlar jag misandri (manshat) får jag bara 38.600 nedslag. Jag vill tolka detta som att det män egentligen hatar är sitt beroende. Ett manligt talesätt lyder: ”Det är omöjligt att leva med kvinnor, och omöjligt att leva utan dem.”

Män är mer beroende av kvinnorna än dessa är av männen. Som det hette bland 1960-talets feminister: ”En kvinna behöver en man lika mycket som en fisk behöver en cykel.” Någon manlig ekvivalent hittar jag inte, utom en formulerad av filosofen Arthur Shopenhauer, som levde 1788 – 1860. Han ansåg att den enda man som verkligen inte kan leva utan kvinnor är kvinnoläkaren. Men ett modernt talesätt som säger att män inte behöver kvinnor – jag har svårt att tro att det skulle kunna få fäste. Det ligger alltför långt från sanningen.

Vidare, det samhälle som männen bygger är obeboeligt innan kvinnorna gjort sin del av arbetet. Det är kvinnorna som skapar ”levbarheten” och med sin och barnens existens blåser liv i samhället. Männens beroende av kvinnorna stannar inte där. Föder kvinnorna av någon anledning inte tillräckligt många barn, så dör släkten, stammen och det egna folket ut. Männen kanske bestämmer över kvinnorna, men kvinnorna bestämmer över liv och död, själva existensen – och därigenom också över männen.

Så här långt är texten mest en inledning. Nu kommer den kontroversiella delen.

1914 dominerade västerlänningarna världen och utgjorde omkring en tredjedel av världens befolkning. Hundra år senare är Västerlandet på dekis och inom mindre än ytterligare hundra år kommer de flesta västerlänningar att befinna sig i minoritet i sina egna hemländer.

Nedmonteringen av den västerländska civilisationen inleds samtidigt med att kvinnorna fick rösträtt, alltså med demokratins seger – uppfattningen att alla medborgare måste vara med och bestämma på lika villkor. Därmed föddes också den kult av jämlikhet/jämställdhet som i dag har gått så långt att de som befinner sig vid fronten inte nöjer sig med att kräva lika villkor för könen, utan också lika utfall.

Vi lever i en tid då samspelet mellan könen är rubbat. Aristoteles och Darwins uppfattning, att den mänskliga etiken måste grundas i den mänskliga naturen, gäller inte längre. Detta visar sig på flera sätt, men framför allt i att kvinnorna, med feminismen som sitt främsta vapen, får männen att retirera. Den västerländske mannen ger hellre upp sin manlighet än han tar risken att förlora kvinnornas gunst. Som Mae West en gång uttryckte det: ”När kvinnor går vilse följer männen dem i spåren”. Männens risktagande blir dubbelt, eftersom kvinnorna inte attraheras av de omanliga män som de ”skapar”. Männen riskerar att förlora sin manlighet utan att därmed vinna kvinnornas gunst. Det betyder inte att kvinnorna ”vinner”. De förlorar också. Att göra intrång på männens revir gör inte kvinnorna lyckliga. Det är inte makt utan gemenskap och harmoniskt samspel som gör såväl kvinnor som män lyckliga. Där kampen om makten pågår, finns föga utrymme för kärlek.

Att kvinnor lyckas sämre på vissa områden, liksom att männen också gör det (mindre uppmärksammat) anses orättvist och måste därför korrigeras av våra demokratiskt tillsatta makthavare. I juni år 2000 röstade Frankrike igenom en lag som krävde att politiska partiers kandidater till femtio procent skulle bestå av kvinnor. EU vill införa ett regelverk för europeiska företag att ha minst 40 % kvinnor i sina styrelser. Detta bör gälla även för teknik och vetenskap, dit betydligt färre kvinnor söker sig.

Till och med gränsen mellan könen sätts i fråga. I en färsk intervju i The Sunday Times frågar reportern Decca Aitkenhead Bill och Hillary Clintons dotter Chelsea om någon med skägg och penis någonsin kan bli en kvinna och får ett jakande svar. Det speglar vad många kvinnor vid västerländska universitet anser. I ”The Madness of the Crowds” berättar Douglas Murray om hur män som bytt kön ställt upp mot kvinnor i kampsporten MMA och skadat dem. MMA-kommentatorn Joe Rogan, som driver vad som förmodligen är världens största podcast påpekade detta och fick starkt motstånd. Han kommenterar:

Aldrig i livet trodde jag att det skulle uppstå en situation där jag sa: ”Hej, jag tror inte att en kille borde kunna få sin penis avlägsnad och banka skiten ur kvinnor” och folk reagerade med ett ”du är efter din tid”. Men det var bokstavligen vad som hände.

Ett exempel till från sporten: Transpersonen Hannah Mouncey i Australiens damlag är 188 lång och väger 100 kg. Hon ger inte motståndarna en chans att stoppa henne i det VM som just nu pågår. Tidigare spelade hon i herrarnas landslag som Callum.

2015 skulle feministikonen Germaine Greer tala vid Cardiff University. Detta var djupt kontroversiellt eftersom hon inte anser att transkvinnor är kvinnor. En man blir inte en kvinna bara för att han opererar bort sitt könsorgan. ”Du kan slå mig i huvudet med ett basebollträ, jag kommer ändå inte att ändra uppfattning”, sa hon. Fler än 3.000 skrev under en petition som argumenterade för att Germaine Greer inte skulle få hålla sin föreläsning, eftersom den skändade transpersoner. Nu höll hon den ändå, under stark polisbevakning. Ett annat exempel är att universitet respekterar sådana saker som att vara ”gender-fluid”, att elever tillåts ha flytande könsidentiteter.

Det paradoxala är att kvinnor inte tycks vara lika intresserade som män av att upprätthålla de demokratiska samhällen som givit dem själva större del av den traditionellt manliga makten över samhället, än de någonsin tidigare haft. En undersökning som Pew Research Center genomförde år 2015 visade att 50 procent fler kvinnor än män ställde sig positiva till tanken att regeringen skulle ha rätt att censurera uttalanden som riktade sig mot minoritetsgrupper. Vänsterpolitiskt orienterade kvinnor är särskilt intoleranta. I maj 2016 rapporterade The London Times att i synnerhet kvinnor stödde censur av universitetspublikationer, om dessa rapporterade negativt om vissa grupper. Till exempel ansågs påstående att det finns betydelsefulla biologiska och psykologiska skillnader mellan män och kvinnor och att de därför i viss utsträckning passade bättre för differentierade sociala roller, aggressivt och därför olämpligt. I Sverige krävde 87 personer, nästan alla kvinnor, att statsministern skulle negligera folkets åsikter i klimatfrågan och köra över dem.

En rimlig tolkning är att kvinnor projicerar sina modersinstinkter på den moderna världens alla offergrupper: homosexuella, flyktingar, migranter och minoriteter blir dessa deras symboliska ersättningsbarn. Den manliga stilen att bedriva universitetsstudier – där sakligheten prioriteras och där fakta och argument granskas utan känslomässigt engagemang, har fått ge vika för kvinnliga emotioner och empatier.

När kvinnor kommer att dominera vid universiteten feminiseras den akademiska kulturen. Kvinnor skapar en regelstyrd byråkrati där forskning sker ”ett steg i taget” och där forskarna årligen måste presentera ett visst antal ”peerview-granskade” publikationer. Detta gagnar inte utan snarast förhindrar geniala genombrott. Genier, oftast män, arbetar vanligtvis med stora problem i flera år. De avskärmar omvärlden och bryr sig föga om vad andra forskare anser. De har ingen större behållning av att resa runt i världen och delta i konferenser. Denna i dag etablerade universitetsbyråkrati med kvinnliga förtecken kommer att göra det omöjligt för de stora begåvningarna att fungera på det sätt de brukar. De kommer att få svårt att behålla sina jobb.

Kvinnor bygger upp en kultur av samarbetsvilliga ”forskningsgrupper”, där antisociala genier inte passar in. Kvinnor vill naturligtvis skapa en atmosfär av känslor och empati. Det blir trivsamt men står i motsatsställning till den manliga och kallt systematiska stil i vilken genier kan göra genombrott med sin forskning. Att inte förorsaka konflikter blir mer angeläget än geniala genombrott. Kvinnor som kollektiv prioriterar empati framför sanning, vilket kommer att döda våra universitet. Redan nu hörs röster för att i synnerhet samhällsvetenskapliga och humanistiska institutioner ska stängas – de är slöseri med skattemedel. Och ännu värre: de hjärntvättar ungdomarna och levererar pseudovetenskap.

Det kan tilläggas att det resonemang som förs i den här bloggtexten inte skulle kunna äga rum vid ett svenskt universitet och ännu mindre vid ett brittiskt eller amerikanskt elituniversitet. Det skulle klassas som patriarkalt och manligt aggressivt.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.