I dag återkommer Ingrid Björkman
Ett hett debattämne idag är de så kallade förnedringsrånen. Några brottsoffer, däribland 18-årige ”Liam” i Stockholm, som haft modet att både polisanmäla, vittna och berätta för pressen, har därigenom gett förnedringsrånen ett ansikte. Den här typen av rån är ingen ny företeelse. I början av 1990-talet var gäng av tonåriga invandrarkillar som oprovocerat rånade jämnåriga svenska killar på deras mobiler, märkesjackor och kontokort ett nytt och skrämmande inslag i de svenska storstäderna. Men medan nittiotalets debatt om gängrånen klingade av, har själva rånen ökat till nivåer som idag åter gjort dem till förstasidesstoff.
Medias framställningar, liksom olika undersökningar, visar hur rånen utvecklats. De typiska dragen är i stort sett desamma, men från att ha varit en storstadsföreteelse har rånen spritt sig ut över landet och också blivit allt brutalare. Hur förnedringsrån går till idag är allmänt känt. Hur såg de då ut på nittiotalet?
Redan då kunde man konstatera att Sverige fått en snabbt växande, etniskt betingad brottslighet, där förövarna som regel var invandrare och brottsligheten var riktad mot den svenska majoritetsbefolkningen. Ett flertal rapporter från nittiotalet, bland annat en omfattande BRÅ-undersökning 1999 i Malmö och Göteborg, liksom intervjuer med poliser, rånare och rånoffer, ger en samstämmig bild av den tidens ungdomsrån. Ökningen var dramatisk. I Stockholms- och Malmöregionerna fördubblades de polisanmälda rånen under 1999, och polisen talade om en ”ungdomsepidemi”. Ökningen har fortsatt och är än värre idag med en 75-procentig ökning de tre senaste åren. Under 2019 har gängrån mot barn ökat med 2.216 anmälda fall.
Även om förövarnas etnicitet inte längre redovisas systematiskt tyder medias framställningar på att dagens rånare huvudsakligen är invandrare. På nittiotalet hade 80 – 90 procent av rånarna invandrarbakgrund. Majoriteten var 15 – 17 år. Men åldern sjönk och allt oftare var rånarna inte straffmyndiga. Offren var svenska barn och ungdomar, företrädesvis ”svenska killar från rikemansskolor”, som en rånare uttryckte det. Liksom idag utfördes rånen mestadels på dagtid och trots att det fanns vuxna i närheten. Omgivningen ingrep sällan. Hot, framför allt knivhot, förekom. Ofta kände sig offren så hotade av själva rånscenariot att de gav upp utan att något konkret hot förekommit.
Rånen följde som regel ett visst mönster, som i stort sett är detsamma idag: En grupp invandrarpojkar gick fram till ett utvalt offer och förmedlade med sitt agerande en tydlig hotbild. Ett vanligt scenario var att en av rånarna höll en kniv tryckt mot offret, medan de andra muddrade honom på mobiltelefon, bankkort, pengar. Offret blev, väl medvetet om hotbilden, skrämt och vågade inte annat än lämna ifrån sig det begärda. Gav han inte upp, blev han misshandlad, ofta mycket brutalt.
Uppenbarligen var huvudmotivet till rånen inte ekonomiskt. Det är det heller inte idag. Föräldrarna till en ung invandrarrånare berättade nyligen i TV hur chockade de var över sonens skamlösa beteende. De var välbeställda och sonen fick pengar till vad han behövde. Men trots sju år i Sverige talade föräldrarna inte svenska.
Liksom idag var huvudmotiv till rånen för trettio år sedan förnedring av offret. Det gällde att knäcka offrets självkänsla. Han tvingades gråta, lämna ifrån sig skorna, till och med klä av sig naken, på knä be för sitt liv osv. Bara uppskattningsvis hälften av rånen polisanmäldes och de allra flesta förblev ouppklarade. Att så få anmälde berodde på bristande tilltro till polisens förmåga att gripa rånarna, men också på rädsla för rånarnas repressalier. Ett vanligt inslag i scenariot var att gärningsmännen hotade döda den som tjallade. ”Jag skulle aldrig våga peka ut dom som rånade mig”, sa en fjortonåring som blivit rånad tre gånger på två veckor. ”Jag har en kompis som både anmält och vittnat. Nu har han ett kontrakt på sig – dom är ute efter honom. Han kan knappt gå ut.”
Gängen hade satt sig i respekt, som det hette. Det innebar att de tagit över vissa stadsdelar med följden att de svenska ungdomarna inskränkte sin rörelsefrihet. ”Rädslans geografi” hade brett ut sig. De tonåriga gärningsmännen betedde sig som maffiosi, sade polisen. Om rånarna greps skrattade de åt polisen, eftersom brottens påföljder blev så obetydliga på grund av förövarnas låga ålder. Att råna svennar var inte bara helt ofarligt. Förövarna njöt av sitt övertag, det gav spänning åt deras tillvaro, gav dem kickar.
För brottsoffren låg sannolikt, då liksom nu, den allvarligaste effekten av rånen i den djupa kränkningen av den personliga integriteten och de psykiska konsekvenserna därav, speciellt för den som är i puberteten och i färd med att bygga upp sin identitet och sin bild av omvärlden. Att som femtonåring känna sig så maktlös att man på befallning lämnar ifrån sig sina skor sätter rimligtvis spår i självkänslan. ”Liam” har påverkats psykiskt av rånupplevelsen. Han är numera alltid på sin vakt och blir rädd om någon springer bakom honom. ”Efter rånet var jag rädd att jag aldrig skulle bli densamma.”
Vilka var då de bakomliggande orsakerna till nittiotalets gängrån?
Intervjuer med rånare visade att rånen hade en utpräglat etnisk dimension. ”Man rånar inte sina egna. Då blir det invandrare mot svenskar.” Ingen kunde tänka sig att råna någon av sin egen nationalitet. ”Jag skulle bli dödad”, sade en. ”Släkten skulle slått ihjäl oss”, sade en annan.
Regeln tycktes vara att många av de nya invandrarna även efter lång tid i Sverige – även om de var svenska medborgare och till och med födda här – inte kände sig som svenskar och inte såg Sverige som sitt fosterland. De ville heller inte bli svenska och trodde heller inte att invandrare kunde bli svenska. ”Tekniskt sett är jag inte invandrare eftersom jag är född här och svensk medborgare. Men jag har aldrig känt mig som svensk. Jag är arab och svartskalle. Om jag någonsin försökt göra något svenskt känns det konstigt”, deklarerade en ung universitetsutbildad man, född i Sverige. En ung invandrare i underhållningsbranschen hade trots svensk mor, svenskt dagis, svensk skola och framgång i yrket, aldrig försökt bli svensk. Han trodde inte han skulle kunna bli det, även om han ville. ”Jag känner några som tror att dom blivit svenskar”, sade han. ”Men ändå blir det fel. Problemen finns kvar. När dom går på krogen blir det fel även om dom heter Karlsson.”
”Hur fan skulle jag kunna vara svensk när mina föräldrar är kurder? Jag känner mig hundra procent kurd och är stolt över mitt land”, sade en tidigare straffad informant. För dessa kriminella ungdomar var det blodsbandsprincip och territoriell förankring som gällde: ”En svensk är en person som fötts i Sverige och har svenska föräldrar.” Om en kusin som anpassat sig helt till Sverige sade han att hon aldrig kunde bli svensk, eftersom hon hade ”albanskt blod i sig. Hon kan vara svensk på papper, ha medborgarskap men ingenting mer. Hon kan anpassa sig till svenskt samhälle och så, men ingenting mer. Hon är fortfarande alban.”
Att många invandrare uppfattade utvandringslandet, inte Sverige, som sitt fosterland även om de var födda här fanns det gott om vittnesbörd om. ”Chile är mitt hemland, mitt hjärta”, sade en ung man, född i Sverige. En informant definierade sig som ”serbisk patriot”. Om det skulle bli krig mellan Sverige och Serbien, skulle han ställa upp för Serbien, förklarade han.
Varför ville då inte invandrarna bli svenska?
De unga invandrarna uttryckte sin distansering i förakt. Svenskar var fega och svenska kvinnor horor. För det jämställda, mångkulturella Sverige hade en högutbildad ung palestinier ingenting till övers. I Sverige fanns ”ingen stolthet, ingen patriotism”. Hans egen kultur stod däremot för moral, disciplin och mod. De kriminella och maktkänsliga invandrarpojkarnas förakt för såväl sina offer som polisen var bottenlöst. Men deras förakt sträckte sig längre än så: De föraktade också det svenska samhället för dess jämställdhet och kravlöshet. Den makt som tillkom mannen i deras hemlands patriarkala kultur sökte dessa pojkar förgäves i Sverige. Förakt är relaterat till känslor av överlägsenhet och makt. I hög grad gällde detta för rånarna i deras förhållande till offren. Förnedringsrånen var en maktdemonstration. De handlade om att sätta sig i respekt.
I de segregerade bostadsområdena frodades rykten och vanföreställningar om svenskarna och det svenska. Okunnighet om det svenska samhället, dåliga språkkunskaper och bristande kontakt med svenskar skapade rädsla för det okända och förhindrade de nya invandrarna att rota sig i Sverige. I städernas utsatta förorter hade en rotlös, normlös generation växt upp som de vuxna varken kunde eller orkade hantera. Dessa ungdomars distansering till det svenska kunde närmast beskrivas som ”svenskhat”. Föräldrarna, som inte lärt sig svenska och aldrig fått riktiga arbeten utan levde på bidrag och tillbringade dagarna framför teven, hade förlorat sina barns respekt. ”Ungdomarna hatar Sverige och svenskarna för vad vi gjort deras föräldrar”, sade en socialarbetare. Sönerna hade ärvt fädernas bitterhet över sin sociala degradering i det nya landet. I mötena med svenska ungdomar sökte dessa invandrarungdomar revansch och bekräftelse på sin makt. Deras egen känsla av förödmjukelse försvann i och med att de förödmjukade svennarna.
Yttersta förklaringen till invandrarungdomarnas svenskhat låg i att de inte såg någon framtid i Sverige, menade en socialarbetare, själv invandrare med kriminellt förflutet. ”De ser att deras föräldrar inte får några jobb, alltså kommer de själva inte att få några. De tycker inte att samhället är till för dom, bara för svenskarna. Många av de här ungdomarna är förlorare som aldrig kommer in i samhället. De blir kriminella.” Hans bild var nattsvart. I den här verkligheten var invandraridentiteten det viktigaste. Uppdelningen mellan ”svennar” och invandrare var ett faktum och blev bara värre. Invandrartäta förorter var osäkrade granater. Vad som var rätt eller fel blev ointressant, när det var makt eller maktlöshet som var avgörande.
Välintegrerade invandrare vittnade om att integration krävde motivation. ”Inga integrationsprogram i världen kan få dig att bli svensk om du inte själv vill det.” De negativa attityderna till svenskar, den svenska livsstilen och det svenska samhället, var utbredda bland de nya invandrarna. Sannolikt försvårade dessa attityder, till och med förhindrade, deras integrering i Sverige. Hur skulle man kunna integreras i ett land som man inte kände solidaritet med? Hur ska någon kunna integreras som inte ville integreras?
”Liams” förövare dömdes inte till straff utan till vård. Eftersom förövarna har utländsk bakgrund och kallat sitt offer för ”svennejävel” borde rånet, tycker man, ha klassats som hatbrott och därmed renderat ett strängare straff. Hatbrott är inte ovanliga i vårt land. Men såvitt jag vet har lagen hittills endast använts mot etniska svenskar, ännu aldrig mot minoriteter. I lagens förarbeten anges dock att lagen även kan tillämpas om någon angripits på grund av att han är svensk.
Oprovocerade förnedringsrån mot etniskt svenska barn och ungdomar har funnits i åtminstone trettio år. De har tillåtits att dramatiskt öka. Forskare har rapporterat om den skrämmande utvecklingen och även försökt informera de politiska beslutsfattarna om sina forskningsresultat. Men politikerna har som vanligt inte lyssnat. Nu står de inför en problemfylld verklighet som de själva bidragit till att framkalla – genom att ignorera den. Genom att PK-ängsligt tassa runt problemen i stället för att erkänna dem. Börja med att kalla en spade för en spade!
Ingrid Björkman
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 