Söndagskrönika: Språktvätt och mångkultur

I dag gästas bloggen återigen av den norske journalisten Arnt Folgerø. Artikeln är tidigare publicerad på norska:
Om å realisere det multikulturelle samfunnet gjennom språkomlegging (inyheter.no)

I en nyskriven artikel berättar den brittiske sociologen Frank Furedi en 14-årig historia om hur han besökte sin mamma som låg på sjukhus. På sjukhuset presenterade han sig som Frank Furedi, son till Clara, som drabbats av en stroke. Den kvinnliga sköterskan tittade på honom och sa: ”Du menar att du är hennes vårdare?” ”Nej, det är jag inte. Jag är hennes son!” Men sjuksköterskan gav sig inte och svarade: ”Nej, du är hennes vårdare.”

Senare förklarade en kontorsanställd på sjukhuset att de inte använde traditionella ord som mamma när patienterna fick besök av nära släktingar, utan hellre ordet vårdare (carer), eftersom ord som mamma diskriminerar dem som inte har en mamma. Vårdare är ett mer inkluderande ord. Det inkluderar även personer som inte är släkt med patienterna på sjukhuset, fick han veta.

I sin artikel diskuterar Furedi den språktvätt som görs av regeringar och institutioner i västvärlden och som nyligen uppmärksammades i samband med att den brittiske författaren Roald Dahls böcker ska rensas från nedsättande ord och fraser. De ersätts med mer neutrala ord och fraser som väcker andra och mer politiskt korrekta tankar än Dahls ”diskriminerande” skildringar av människor.

För Furedi hjälpte upplevelsen på sjukhuset honom att förstå hur nyuppfunna och politiskt korrekta ord kan användas för att förändra människors självuppfattning och tvinga dem att acceptera nya värderingar i samhället. Människor kan se sig själva som en familjemedlem, en son, dotter, mor eller far, men enligt sjukhusets administrativa blanketter och vokabulär är de vårdare. ”Detta är en ganska obehaglig påminnelse om att andra människor, med ett språkligt diktat och med stöd av en statlig myndighet, ska bestämma vem du är”, skriver Furedi.

I Australien har landets hälsoministerium beslutat att alla som vårdar sjuka och sköra människor ska kallas vårdare, oavsett om de är släkt med den person som vårdas eller inte. Ordet vårdare kan vara inkluderande, men om förhållandet mellan mor och son förvandlas till en byråkratisk typologi har man förlorat en del av det vardagliga språket och den verklighet som är viktig för de flesta människor, skriver Furedi.

Söndagskrönika: Moder Svea, klockkurvan klämtar för dig

I dag gästas bloggen av Håkan Johansson – pianostämmare, musiker, tennisspelare och författare.

För nästan trettio år sen publicerade den libertarianske statsvetaren Charles Murray & Harvardpsykologen Richard Herrnstein en bästsäljande bok betitlad The Bell Curve (Klockkurvan), vilken gav upphov till en stor debatt i framför allt USA, då boken tog upp något så tabubelagt som intelligensskillnader som fastställts med IQ-tester. Eftersom önsketänkandet är att alla ska vara lika smarta och att vem som helst kan bli nobelpristagare blev givetvis vissa jämlikhetssträvare upprörda över det faktum att även mänsklig intelligens varierar. Saken blev inte bättre av att ett kapitel i boken handlade om IQ-skillnader mellan vita och svarta i USA.

Det genomsnittliga värdet för den svarta populationen har genom åren ganska konstant legat på en standardavvikelse (15 IQ-poäng) under medelvärdet för vita, vilket har fått kritiker att påstå att IQ-testerna har en etnocentrisk bias och är rasistiska. Dock verkar inte testerna missgynna vissa asiater i USA (kineser, japaner och koreaner) som ofta presterar bättre än vita, vilket i viss mån underkänner rasistanklagelserna. Även det amerikanska högskoleprovet (SAT) ger samma resultat.

Söndagskrönika: Middag som terapi mot ”rasism” – för rika vita kvinnor

I dag gästas bloggen av den norske journalisten Arnt Folgerø.

Saira Rao och Regina Jackson

I USA, där Woke and Black Lives Matter-kulturen – med direktiv från styrelserummen i Big Techföretagen och det som sker i undervisningen, från förskolor till universitet – erövrar allt större delar av samhället, ska det mycket till för att något nytt ska väcka uppseende. Men på mikronivå sker sådant som kan få människor att bättra sig. Race2Dinner är ett sådant projekt. Under middagsbjudningar erkänner vita överklasskvinnor att de är rasister, en ny förståelse och självinsikt som de får betala tusentals dollar för.

Man skulle man kunna tro att idén till ett sådant projekt kom från kretsar i det vita och politiskt väckta USA, eftersom det är vita människor som är ansvariga för de flesta av tidens ideologiska excesser i USA. Men Race2Dinner-projektet visar att möjligheten att tjäna pengar på den visa skulden också exploateras av ”icke-vita” människor.

Den tidigare Wall Street-advokaten och tv-producenten Saira Rao kom på idén med Race2Dinner när hon försökte bli invald i kongressen för demokraterna år 2018. Saira Rao, som är av indisk härkomst, hade i diskussioner över otaliga mängder med kaffe och te under flera år försökt få vita kvinnor att förstå att de är rasister, utan att lyckas. Under kampanjen för att bli invald i kongressen träffade hon en svart kvinna i fastighetsbranschen, Regina Jackson och de inledde ett samarbete för att förverkliga Race2Dinner för vita kvinnor. En middag, som de påstod vara non-profit, kostade först 2 500 dollar men efter något år höjdes kostnaden till 5 000 dollar. Fakturan betalades av den kvinna som stod värd för middagarna, alternativt delades av de sju till tio kvinnor som deltog.

Avgörande var när de träffade en vit kvinna, Lisa Bond som lät sig omvändas. De engagerade henne som ”resident white woman” Under ett halvår svarade Lisa Bond på 300 mail och följde upp dem med ett hundratal telefonsamtal som vanligen varade mellan 30 och 45 minuter. Det resulterade inte i mer än tre bokningar. “Vi möts med ursäkt efter ursäkt”, sa hon, ”det är typiskt för hur vita kvinnor beter sig”. Det var således motigt i starten men Race2Dinner fick enorm draghjälp av mordet på George Floyd.

Gangsterrap, mord, skuld och försoning i det svenska folkhemmet

På den norska nättidningen Resett har journalisten Arnt Folgerø sökt en förklaring till att den mördade svenske rapparen Einár av svenska medier hyllats som en stor artist. Statsminister Stefan Löfven framhöll att han var en ungdom med stor betydelse för många andra unga i Sverige. Arnt Folgerøs text återpubliceras här i svensk översättning.

Det råder ingen tvekan om att Einár var populär, och hans popularitet tycks ha nått nya höjder efter att han dödades i vad som verkar vara ett ”krig” mellan kriminella invandrarungdomar i Stockholm. Einár försökte leva upp till sin image som gangsterrappare och praktiserande kriminell, med rån och dödshot på sin meritlista, innan hans liv som ”äkta gangster” vid 19 års ålder ledde till tio kulor genom kroppen och huvudet, i den fashionabla stadsdelen Hammarby Sjöstad.

Einár föddes i den svenska kulturbourgeoisin, son till den kända skådespelerskan Lena Nilsson och restaurangägaren Erik Grönberg. Hans bakgrund, såväl geografiskt som socialt, var definitivt inte en del av det ”gangsterlandskap” som ligger i nordvästra Stockholm, och där förorten Rinkeby är central. Det är en plats med ett etablerat mönster att konstnärliga och rappande, men också kriminella, invandrarungdomar rånar och skjuter ihjäl varandra, vilket uppmärksammas i media, i synnerhet efter att Einár dödats. Rapparnas våldsamma livsform sänds i konstnärlig form ut på musikmarknaden och sprids av media, till glädje för svenska medelklassungdomar som brister i autenticitet och vill ha global rättvisa. Som journalisten Diamant Salihu påpekat bidrar denna längtan efter ett liv i så kallad autenticitet bland etniska, svenska medelklassungdomar till att hålla igång våldsspiralen i Rinkeby. Han har skrivit en bok om gangstersamhället i Rinkeby, och fick nyligen Stora journalistpriset för att ha gjort det ”obegripliga begripligt”.

”Brunkletning” – ett nutida påfund

Idag är Gunnar Sandelin gästskribent

2014 kom ordet ”blåbrun” med som nyord på det statliga institutet för språkvårds lista. Där säger man att begreppet sedan dess har använts i ganska stor utsträckning i media ”på ett urvattnat sätt”. Brunkletningen har i vår tids politiska meningsutbyten blivit så vanlig, att det börjar likna patologi. Ofta räcker det inte längre att stämpla någon som går emot den politiska korrektheten med epitet som främlingsfientlig, högerextrem och rasist. Idag, snart 80 år efter krigsslutet, har begreppet nazist spridit sig som ett virus i samhällskroppen. Det har färgat av sig på det politiska livet och hela samhällsdebatten, där den senaste flugan på regeringsnivå är att kalla sina konkurrenter för ”blåbruna”.

Om ”dubbelbarn” och kriminalitet

I dag är gästas bloggen av Gunnar Sandelin, med statistik särskilt framtagen av ”Affes statistikblogg”.

Vi har tidigare på sajten Det goda samhället diskuterat brottsstatistiken för män som är i sin mest brottsaktiva ålder. 1970 var andelen av utrikesfödda män från Norden i åldern 15 – 44 år runt 60 procent av denna grupp. De som hade sin bakgrund i Afrika och Asien låg på drygt tre procent. 50 år senare, år 2020, är rollerna ombytta. Överrepresentationen vad gäller brottsmisstankar för våra nordiska grannar ligger mycket lågt på skalan. Högst är den bland dem som kommer från Afrika och Västasien/Mellanöstern.

Såväl DGS´ som Brottsförebyggande rådets (Brå) senaste stora studier om invandrare och brottslighet, som sträcker sig fram till och med 2017, visar att för första gången är andra generationens invandrare högst överrepresenterade vad gäller misstanke om brott – särskilt grov kriminalitet som misshandel, dråp och mord. Länder/områden med stor majoritet dubbelbarn är också de som toppar tabellen vad gäller överrisk för brott.

Detta trendbrott borde leda till följdfrågor om såväl familjebakgrundens sammansättning som föräldraansvaret. Varför är barn till två utrikesfödda föräldrar, här kallade ”dubbelbarn”, de mest kriminella? Detta till skillnad från ”enkelbarnen”, som har en svenskfödd förälder.

Eftersom detta är en brottslighet som främst gäller männen, har kvinnorna inte tagits med i den statistik som redovisas nedan. Jag vill emellertid börja med en kort beskrivning av hur den typiska assimilationsprocessen ser ut, för att kunna relatera statistiken till normalbilden av hur assimilationen går till.

DN. Från allsidig och korrekt nyhetsförmedling till agendajournalistik

Med den här helsidesannonsen i veckopressen (kapad på mitten) ville Dagens Nyheter 1957 värva nya prenumeranter. Tidningen profilerade sig som Sveriges största tidningsredaktion som ”har resurser att ge en allsidig, korrekt och snabb nyhetsförmedling”. Läsaren skulle vara trygg med att såväl världshändelser som fakta presenterades fullödigt och objektivt på hemmaplan. Folk i landsorten erbjöds ”en verkligt initierad och fullständig bild av vad som diskuteras i riksdagen och den centrala förvaltningen uppe i Stockholm.”

Chefredaktör var (1946-59) den liberale publicisten, författaren och statsvetaren Herbert Tingsten, som alltid drog en lans för yttrandefriheten och den västerländska demokratin. Han var konsekvent emot totalitarism och diktatur, särskilt som den manifesterade sig i efterkrigstiden i det stalinistiska Sovjet med tillhörande östblock. Det gällde att värna vårt land och civilisations kärnvärden mot det ideologiska barbariet. Läs gärna mer om denna period i tredje och fjärde delen av Tingstens memoarer ”Mitt liv”. Där finns tankefigurerna från etablissemanget i gårdagens etniskt homogena Sverige, att jämföra med hur makt- och mediaeliten tänker och agerar idag.

Herbert Tingstens västorienterade perspektiv kastades över ända när författaren, kritikern och publicisten Olof Lagercrantz, efter att sedan tidigt femtiotal ha varit kulturredaktionens chef, som en av två chefredaktörer efterträdde Tingsten (1960-75). Lagercrantz tyckte att Sverige hade mycket att lära av Mao Tse Tungs kulturrevolution och orienterade Dagens Nyheter mot den vite mannens skuld och världens orättvisor. Han rapporterade bland annat entusiastiskt från ett besök i Kina om hur, enligt hans förmenande, de kinesiska rödgardisterna strävade efter verklig folkdemokrati. Därifrån återvände denne kulturradikal till sitt arbetsrum iförd en legendomspunnen rosa Maouniform. ”En hänryckning inför det totalitära. Arvet efter Tingsten är förskingrat”, skrev Per Ahlmark om Lagercrantz sexton Kinaartiklar.

DN:s vidare resa mot dagens massinvandringsvänliga, antinationalistiska, klimatalarmistiska, feministiska och hbtq-orienterade agendajournalistik startade 2013, då den då blott 34 år gamla Peter Wolodarski tillträdde som chefredaktör/ansvarig utgivare och krattade manegen genom att ta bort misshagliga journalister. Dessförinnan hade tidningen hjälpligt undvikit att köra ner i det intersektionella vänsterdiket. Men med Wolodarski förändrades läget: Han lovprisade tidningens nya inriktning med argument om att journalistik alltid ska vara engagerande, beskriva människoöden subjektivt och ta emotionell ställning i samhällsfrågor. Och visst: agendajournalistiken är den absoluta motsatsen till den allsidiga hållning som DN propagerade för över 60 år tidigare och som Tingsten värderade som en publicistisk grundpelare.

I agendajournalstikens postmodernistiska hållning påstås objektiviteten vara en förvillelse, istället består verkligheten av skilda narrativ. Därför gäller det att välja vilken subjektiv berättelse som man vill presentera för att träffa läsarens/lyssnarens/tittarens emotionella centrum. För DN ligger det nära till hands att skildra skeenden utifrån ett verkligt eller inbillat offerperspektiv. Istället för strikt nyhetsrapportering får vi subjektivt laddade socialreportage med offrets klagan som hjärtpunkt. DN:s stjärnreporter Niklas Orrenius anställdes av just denna anledning.

I sin bok ”PK-männen” gör etnologen Karl-Olov Arnstberg ett porträtt av bland andra Peter Wolodarski. I en av sina första texter sätter DN:s tillträdande chefredaktör ned hela sin agendasättande fot när han frågar Turkiets dåvarande president Abdullah Gül om denne vid sitt besök i Sverige är beredd att skaka hand med Jimmie Åkesson. En fråga som fångar agendajournalistiken i all sin prydno. För varför skulle inte en president vid ett statsbesök hälsa på en ledare för ett demokratiskt framröstat parti?

Frågan döljer också den outtalade agenda som DN och Wolodarski har. Bakom fasaden av humanism genomsyras tidningen av sina hjärtefrågor globalism och fri invandring. Där ingår det att nationellt sinnade partier, deras ledare och sympatisörer ska karaktäriseras som främlingsfientliga. Här finns inte ett spår av den strävan efter den allsidiga rapportering som DN såg som sitt adelsmärke 1957, även om man låtsas så. DN-läsaren Arnstberg skriver:

Att medge att det finns problem och inbilla folk att DN erkänner dessa problem är lite av tidningens specialitet. Det blir då lättare att komma fram till en slutsats som ger intryck av att vara trovärdig. För hur många problem DN än raddar upp med invandringen, så är slutsatsen alltid densamma. Alla ska få komma hit.

Länge var det självklart att Dagens Nyheter riktade sig till det svenska folket som läsare. Idag anser knappast tidningens frontfigurer att det finns något svenskt folk, bara en befolkning, vilket inte heller sägs rakt ut. Att allsidigt med fakta analysera den pågående stora demografiska förändringen, av många kallad ett folkutbyte, skulle aldrig falla DN in. Peter Wolodarski döljer sig istället bakom abstrakta fraser som ”ett större vi”, vilket kan få de svenska läsarna att känna sig delaktiga i en högre verklighet, när i praktiken deras eget land delas ut till människor från hela världen.

Detta slår mig när jag tänker på några bekanta som är erfarna skribenter på DN, men som samtidigt har mycket svårt att tåla tidningens journalistiska inriktning. De har emellertid inte råd att bita den hand som föder dem. Jag frågade en av dem om det är familjen Bonnier som styr tidningens journalistik, eftersom de tillsätter chefredaktören. Svaret blev att det är journalisternas skuld, eftersom ”talibanerna har kapat redaktionerna”. En annan medarbetare skriver i ett mejl: ”Död åt agendajournalistiken!”. Kan man våga hoppas på att det finns flera journalister av samma sort på landets största tidning?

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Det är dags för godhetsapostlarna att lämna scenen

I dag är Mazigh Kiri Kessai gästskribent. Han är en från Nordafrika för tre decennier sedan invandrad berb. Liksom jag oroar han sig för Sveriges framtid. Gränsen går inte mellan invandrare och svenskar, utan mellan godhetsapostlarna och dem som tolkar verkligheten pragmatiskt – med omsorg om landets framtid.

Sverige har stora frågor att lösa. Utan att rangordna dem: sjunkande skolresultat, bostadskris, kolossala bostadslån, arbetslöshet, vårdköer, avindustrialisering, osäker ren energiförsörjning, gängkriminalitet och våldtäkter, otidsenlig brottsbalk, etcetera. Roten till många av dessa problem, men givetvis inte alla, är de senaste två årtiondenas ansvarslösa invandringringspolitik. Antalet beviljade uppehållstillstånd har gått från 12 669 år 1980 till sju gånger fler i fjol och totalt till två miljoner sedan millennieskiftet.

Jag har mött många som har trott på Morgan Johanssons dimridåer om att invandringen till Sverige sedan flyktingkrisåret 2015 har gått ner till 1980-talets nivåer. Antalet asylsökande under coronaåret 2020 har enligt SCB förvisso gått ner till 12 991, men Migrationsverkets webbsida upplyser oss om att det totala antalet beviljade uppehållstillstånd under samma år uppgår till 89 009. Liknande resultat är att vänta för i år. Under Morgan Johanssons tid som migrationsminister har fram till och med 2020 totalt 741 332 uppehållstillstånd beviljats (hösten 2014 exkluderad). Stäm av denna siffra med Svenskt Näringslivs beräkningar. De visar att det i Sverige finns 1,3 miljoner i arbetsför ålder som står utanför den ordinarie arbetsmarknaden.

En fortsatt invandring av denna storlek kommer inte bara att tvinga fram nedskärningar inom skola, vård och omsorg utan också en hel omstöpning av det svenska samhället.

Risken är överhängande att till slut det enda som kommer att nå de utsatta områdena är de offentliga finansieringsmedlen, så länge de räcker till, inget annat. Varken landets värderingar, kultur eller kärleken till landet.

Gör evolutionen kvinnor till presumtiva landsförrädare?

I dag gästas bloggen av Gunnar Sandelin

Ja, jag vet, som det står i rubriken kan man inte fråga – det är att passera över gränsen till misogyni, vilket inte hindrar att jag har funderat över temat en lång tid. Det är en angelägen frågeställning som för mig aktualiserades när jag nyligen läste boken En kvinna i Berlin (Forum, 2005).

Boken, som första gången utgavs under sent femtiotal, består av dagboksanteckningar och är ett levande vittnesmål om vardagen i den tyska huvudstadens ruiner våren 1945, då stalinorglarna ven och ryssarna hämnades på den kvinnliga civilbefolkningen genom omfattande våldtäkter. Detta skildras på ett nästan kliniskt, distanserat sätt av den unga författarinnan, som också själv blev utsatt för övergreppen: Frigid har jag varit under alla dessa samlag. Det kan och får inte heller vara annorlunda, jag vill förbli död och känslolös så länge jag är ett byte.

Finansmannen Gabriel Urwitz verklighetsfrånvända världsbild

I dag gästas bloggen av Gunnar Sandelin

Tidningen Dagens Industri publicerade i slutet av juli en verklighetsfrämmande och substanslös hyllning av det mångkulturella samhället, skriven av finansmannen och forskaren Gabriel Urwitz. Jag skickade in en replik men har inte ens fått ett svar från debattredaktionen. Det är intressant, eftersom det går bra att komma med innehållslösa floskler i media, bara man är ett känt namn. Av den anledningen gav jag för flera år sedan upp ambitionen att bli publicerad på det mediala etablissemangets debattsidor. Inte minst därför har detta refuserade svar ett allmängiltigt intresse. Det är ett exempel på det offentliga samtalets ensidighet: Försvarar man det mångkulturella samhället kan man komma undan med vilka tomma och inställsamma fraser som helst. Det är godhetssignaleringen som är det viktiga.