Trettio års förnedringsrån


I dag återkommer Ingrid Björkman

Ett hett debattämne idag är de så kallade förnedringsrånen. Några brottsoffer, däribland 18-årige ”Liam” i Stockholm, som haft modet att både polisanmäla, vittna och berätta för pressen, har därigenom gett förnedringsrånen ett ansikte. Den här typen av rån är ingen ny företeelse. I början av 1990-talet var gäng av tonåriga invandrarkillar som oprovocerat rånade jämnåriga svenska killar på deras mobiler, märkesjackor och kontokort ett nytt och skrämmande inslag i de svenska storstäderna. Men medan nittiotalets debatt om gängrånen klingade av, har själva rånen ökat till nivåer som idag åter gjort dem till förstasidesstoff.

Medias framställningar, liksom olika undersökningar, visar hur rånen utvecklats. De typiska dragen är i stort sett desamma, men från att ha varit en storstadsföreteelse har rånen spritt sig ut över landet och också blivit allt brutalare. Hur förnedringsrån går till idag är allmänt känt. Hur såg de då ut på nittiotalet?
Fortsätt läsa

Politiskt korrekta mellandagar på Hurtigruten

I dag berättar Arnt Folgerø om hur livet bland passagerarna ombord på Hurtigruten förändrats.

Jag befinner mig ombord på Hurtigruten, kustens stadiga arbetshäst, som plöjer sig en väg genom Foldas höga vågor, på det oroliga havet mellan Rørvik och Fosen. Öppen sjö ger fritt lopp åt den sydvästliga kulingen. Den hugger tag i fartyget, som under mellandagarna stampar sig fram i den svarta decembernatten. Jag är glad över att ha fått en hytt på det näst nedersta däcket. Det gungar inte så kraftigt här nere mot botten av fartyget, där jag ligger och läser tidningar och väntar på att sjösjukan ska ta mig. Jag gruvar mig redan. Det är förvarnat om dåligt väder och kuling från sydväst, dåliga nyheter för en man som lätt blir illamående och sjösjuk. När som helst kommer jag att kräkas, tänker jag, där jag ligger och väntar på att bli illamående, när fartyget reser sig och faller i vågorna. Men det blir inte så illa som jag befarade. Fartyget rullar mindre än väntat, och jag hoppas slippa kräkas, då en extra hög våg lyfter fartyget. Ner i vågdalen känner jag suget i magen och hur jag svettas över hela kroppen. Men så lugnar sig havet. Vi har förmodligen kommit in i skärgården, där havet och vinden inte tar lika starkt. Ännu en gång har jag klarat mig utan att spy, tänker jag och somnar.

Under åren har jag gjort en del resor med Hurtigruten, särskilt efter att jag blev pensionär och flyttade norrut, medan min så kallade bättre hälft och särbo bor i söder. Det är till henne jag är på väg och jag har ännu två passager med öppet hav innan jag kan kliva i land. Men vinden ska visst ge sig lite, så den här gången klarar jag mig förbi Hustadsvika och Stads­havet. Jag måste inte gå iland i Ålesund och ta in på hotell, för att åka buss vidare söderut nästa dag.

Hurtigruten är vanligtvis präglad av turismen, särskilt om sommaren, även om det mer och mer blivit en företeelse året runt. I mellandagarna är sammansättningen av passagerare lite annorlunda än vanligt. Turisterna är här – tyskar, amerikaner och engelsmän men ändå mest norrmän. Gott om familjer många med småbarn. De har antagligen varit på julfirande med släktingar och vänner i norr. Det är förbluffande många barn, här kan man se både två- och trebarnsfamiljer och en tvåbarnsmor går runt med en vackert växande mage, något som inte är så vanligt i dessa tider då reproduktionstalet för etniska norrmän ligger långt under det erforderliga kravet på två barn per kvinna i fertil ålder. Pensionärerna är inte heller så dominerande ombord, som de brukar vara.

Fortsätt läsa

Sanning eller konsekvens

I dag återkommer Håkan Johansson med ett inlägg. Han har nyligen släppt boken Den humanitära stormakten, som innehåller 36 av hans essäer. Vill du köpa den, skriv till info@runeskrift.se. Den finns också hos Bokus och Adlibris.

Under ungdomsfestivalen We are Sthlm, som gick av stapeln i mitten av augusti månad 2015 i Kungsträdgården, rapporterades en mängd sexuella övergrepp, främst mot unga tonårsflickor. Taktiken hos förövarna var att omringa offret för att sedan, relativt ostört i skydd av publikhavet, tafsa, klämma på och även med händerna penetrera flickornas könsorgan. Poliser och vakter som var på plats för att övervaka evenemanget hade fullt upp med att handfängsla (med buntband) och avvisa förövarna samt trösta de skärrade och gråtande flickorna.

Uppåt ett hundratal gripanden gjordes varje kväll, där man först förvarade de misstänkta i tält bakom scenen som polisen hade tillgång till, men i brist på bevis sedan släppte förövarna efter någon timme och som åtgärd för att förhindra upprepade övergrepp avlägsnade dessa pojkar och unga män från festivalområdet.

I boken En alldeles svensk historia tar författaren och journalisten Kajsa Norman avstamp i vad som hände i “Kungsan” 2015 och beskriver i de inledande kapitlen hur en psykolog bevittnar det kaos som uppstod under festivalkvällen och hur denne dagen efter förgäves letar i mainstream-media efter rapportering om de omfattande övergreppen. Men ingen av morgon- eller kvällstidningarna skriver en rad om händelserna. I nyhetstorkan som tydligen rådde toppade DN istället med “scoopet” att scoutrörelsen tappar medlemmar.
Fortsätt läsa

Home of the Brave – min julmusik

I dag gästas bloggen återigen av Per Hagenäs

Den djupa staten styr idag Sverige på alla nivåer genom värdegrundens lojalitetskrav, nu senast avslöjad på BRÅ. Det svenska samhället rasar, institution efter institution. Varför reagerar inte det svenska folket starkare mot detta? Varför försvarar inte den svenska mannen sina kvinnor mot flodvågen av övergrepp? Varför försöker han inte skapa en trygg uppväxt för sina barn? I ett biologiskt perspektiv är det mannens uppgift att försvara sin grupps samhälle, sina kvinnor och sina barn. Är vi fredsskadade, lurade av vårt etablissemang, okunniga eller alltför bekväma i våra reservat? De röster som hörs kommer oproportionerligt ofta från förra generationens invandrare.

Den kanadensiska psykologiprofessorn Jordan Petersons huvudtema är att speciellt män måste börja att ta ansvar. Detta menar han ger mening åt livet och gör oss nyttiga privat och i samhället. Är det västerlandets negativa mansbild som desarmerat mannen? Är vi rädda för att visa ”toxisk maskulinitet”?

I letandet efter vart den manliga försvarsviljan tagit vägen, gick tankarna till musikgenren Heavy Metal. Musikens publik domineras starkt av män. Den har en testosteronhöjande stil och tung aggressiv symbolik. Sverige är dessutom något av en stormakt inom musikgenren, speciellt i den mer melodiösa varianten Power Metal, med band som Hammerfall från Göteborg och Sabaton från Falun. Orsaken till den manliga dominansen kan vara att musiken talar till hans traditionella könsroll, som den i sin ursprungliga form uttrycktes i stamkrigarnas riter. Musiken har ett tydligt uttryck av gruppsammanhållande funktion, användbar för att stärka solidariteten mellan män, kanske inför ett yttre hot. På så sätt är den också intressant idag, även om det primära hotet just nu är värdegrundsetablissemanget. Men man får också skilja på destruktiv aggression, fotbollshuliganernas, och den gruppsammanhållande, mer kreativa aggressionen (stamriterna).

Det är därför inte heller konstigt, att det så lätt går att tolka in musikens texter i dagens situation. I vanliga fall är väl julmusik betydligt mer fredlig och lugn men idag känns det denna betydligt mer relevant. Kanske kan lite njutbar Power Metal få upp oss ur TV-soffan och åtminstone bli lite mer frispråkiga.
Fortsätt läsa

Invandrarna och svensk ekonomi

I dag gästas bloggen av ekonomen Jan Tullberg

Kostnaden för invandringen till Sverige har inte resulterat i en intressant diskussion utan i ett undvikande av analys och debatt. Under alliansens tid vid makten stod det på regeringens hemsida: ”invandringen kostar inte tiotal miljarder”. De hade ingen seriös utredning, utan minister Ullenhag poängterade att den person som många uppfattade som ”professor kalkyl” i denna fråga, professor Jan Ekberg, inte representerade regeringen. Enligt politiker fanns kostnader, men också stora inkomster. Det skulle råda oklarhet om resultatet. Okunnighet och underskattning av kostnader eftersträvades aktivt.

Fortsätt läsa

Befolkningsutbytet – ett nedslag i siffror

I dag återkommer Sven Valerio (AfS)

Onsdagen den 28 augusti skrev SVT historia. Det var då Uppdrag Gransknings reportage om den, genom utomeuropeisk invandring skapade, ekonomiskt ansträngda situationen i Filipstad sändes. Det historiska bestod av att en kommunal tjänsteman i Filipstad tilläts resonera i termer av befolkningsutbyte på bästa sändningstid. Bara några dagar senare efterlyste på Twitter den borgerliga debattören Ivar Arpi ett mål för återvandring och följde upp med en ledare i Svenska Dagbladet med rubriken ”Myndigheterna måste prioritera utvisningarna”.

Det är svårt att inte tolka situationen som att eftertankens kranka blekhet infinner sig. Insikten att ja, det pågår massinvandring sedan länge och dess yttersta konsekvens är ett befolkningsutbyte. Sverige har slagit in på en väg som leder till att nationen upphör att vara svensk. Sent ska syndarna vakna.

Är utvecklingen oundviklig? Jag tror inte det. Återvandring är inte teoribildning, utan en högst praktisk möjlighet. Genom invandringsstopp, tvång (utvisning av kriminella utlänningar och de som saknar skäl att uppehålla sig i landet) och ekonomisk incitamentspolitik (upphöra med bidragsförsörjning, införa återvandringsstöd), så kan situationen vändas. Lätt är det inte, men det är vår plikt att försöka. Landet skänktes oss inte av tidigare generationers svenskar, för att av oss förskingras på någon generation när.

Men det är inte ämnet för den här texten. Istället vill jag ta Filipstad som utgångspunkt och visa vad det är gammelpartierna egentligen har gjort mot ett betydande antal kommuner i landet. Vilka kommuner är idag mest svenska? Vilka framstår som närmast förlorade i demografiskt avseende?
Fortsätt läsa

PK-folkets härskarteknik

I dag återkommer Rolf Oward

Dagens credo: Den som inte tycker som Greta, hatar henne. Så sägs det, inte minst i sociala medier. Nja, jag tror att det är ytterst få som hatar en överutnyttjad och nästan sönderexploaterad 16-åring med Aspberger. Man tycker bara synd om henne och undrar hur länge hon ska hålla innan det brakar ihop. Kritiken och kommentarerna gäller självfallet den vämjeliga cirkusen runt Greta. Men – att påstå att man hatar henne är givetvis ett sätt att skrämma kritikerna till tystnad (Hur kan du hata ett barn?); man vill täppa till truten på dem som har en annan uppfattning än de klimathotstroende.

Att undvika sakfrågan och gå till personangrepp är en klassisk metod hos dem som inte har fakta på sin sida – argumentum ad hominem (argument mot personen) brukar det kallas och är ett av de oftast använda härskartekniska verktygen. Den verktygslådan är värd att syna, inte bara för Greteriets och klimathotsindustrins skull, utan för att visa hur lömskt och effektivt PK-folket i allmänhet fungerar och agerar i debatter och diskussioner.

Fortsätt läsa