När det främmande var exotiskt

I dag återkommer Gunnar Sandelin

Som jag har skrivit tidigare här på bloggen, har jag grottat ner mig i en skattkista av veckotidningar från 1950- och 60-talet. Särskilt har jag fäst mig vid annonserna, som visar på ett etniskt homogent samhälle med hög självkänsla och klara uppfattningar om vad som var manligt och kvinnligt. Alltså motsatsen till det självskadebeteende och den nationella masochism som vi lider av idag. Annonser är intressanta därför att de speglar ett folkligt medvetande som annonsören vädjar till, för att få sin produkt såld.

Mitt förra exempel illustrerade hur de traditionella könsrollerna och äktenskap var norm för runt 60 år sedan, innan statsfeminism och genusdoktriner kapade tillvaron. Nu är turen kommen till några exempel på hur synen på etnicitet och andra kulturer uttrycktes i reklamen.
Fortsätt läsa

När manligheten var dyrkad

I dag gästas bloggen av Gunnar Sandelin

På senare tid har jag gått igenom en stor samling veckotidningar från femtio- och sextiotalet. Jag fick dem av en vän, vars föräldrar hade efterlämnat ett helt upplag på vinden. Tidsandan fascinerade mig och jag har scannat in mer än hundra annonser. För mig, som är född i början av femtiotalet, utgör de en guldgruva, eftersom de sätter igång en minnesprocess. Kanske är det naturligt för åldrandet att tycka att det var bättre förr, men jag minns ett samhälle, där allt som var enkelt och naturligt i dag har vänts till sin totala motsats.
Fortsätt läsa

Sverker Sörlin och klimatet

Sverker Sörlin är idéhistoriker, professor i miljöhistoria vid KTH och en av medlemmarna i myndigheten Klimatpolitiska rådet. Påpassligt i coronaepidemins kölvatten har han nyligen gett ut en bok med titeln ”Kris! Från Estonia till Corona”. Boken var gratis att i pdf-format hämta hem till och med den 15 juni. Numera kostar den 59 kronor och finns bland annat på Bokus och Adlibris. I föregående blogginlägg recenserades den av Karl-Olov Arnstberg.

Som rubriken anger begränsas detta blogginlägg till att gälla Sverker Sörlins klimatperspektiv. Det presenteras i kapitel fyra och är föga förvånande betitlat ”Klimatkris”, med den oavsiktligt träffande underrubriken ”Vår tid är en tidens och tillitens kris”. Just så! Vem kan tro på det som exempelvis MSM rapporterar om klimatet? Förutsägelser kommer på skam, självsäkra uttalanden visar sig vara rena påhitt och de klimatmodeller som används har utomordentligt låg träffsäkerhet.

Vad jag kunnat utröna saknar Sverker Sörlin naturvetenskaplig bakgrund. Förmodligen är det den egenskapen som gör att han anses vara lämplig att vara med i rådet, vars uppgift beskrivs så här på myndighetens webbplats:

Klimatpolitiska rådet är ett oberoende tvärvetenskapligt expertorgan som utvärderar om regeringens samlade politik leder mot målet om noll utsläpp år 2045.

Fortsätt läsa

Postmodernismens mörka hjärta


Dagens bloggtext är skriven av Gunnar Sandelin. En kortare version, som innehåller första halvan av denna text, har tidigare publicerats på sajten Det Goda Samhället.

Det finns ett YouTube-klipp med den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan Peterson som har påverkat mig starkt. På tolv minuter förklarar han vad postmodernism är, varför vi måste skaffa oss kunskap om den och varför den måste bekämpas.


Sekvensen är några år gammal och säkerligen välkänd för många, men det hindrar inte att jag fortfarande kan spela upp den som ett slags revelj eller morgonbön för att få igång blodomlopp, närvarokänsla och tankeskärpa. Aldrig har jag väl hört ett så frenetiskt ordsvall utan en enda förflugen stavelse! ”He´s got the Holy Spirit in him”, tänker jag medan Peterson frilägger roten till mycket av vår tids ondska.

Med en närmast plågad framtoning beskriver Jordan Peterson postmodernismen som ett fientligt maktövertagande, som en ”en långt mer uthållig, illasinnad, skadlig, nihilistisk och intellektuellt attraktiv doktrin än vad som allmänheten ännu har fått klart för sig”. Sedan marxist-leninismens totala sammanbrott i slutet av åttiotalet har postmodernismen verkat som vänsterns nya religion, ett substitut som ersatt den klassiska motsättningen mellan arbetarklass och bourgeoisie och istället delat upp världen i nya hierarkier av offer och förtryckarkategorier, baserat på identitet. Den har, trots att de flesta är omedvetna om dess påverkan, injicerat avund, skuld, misstro och maktkamp överallt i det västerländska samhället.
Fortsätt läsa

Könsapartheid

I dag återkommer Rolf Oward med en text som visar att galnast är man nog numera på högskolorna.

Dottern har slutat gymnasiet och funderar på vad hon ska läsa. Hon gick Naturvetenskapsprogrammet och har visat intresse för både matematik och fysik. En ingenjörsutbildning ligger därför nära till hands. Faktiskt slutade hon gymnasiet redan förra året, men ville inte rusa iväg utan istället vara helt säker på vad hon skulle lägga kraft på de kommande åren. Så inför beslutet har hon pluggat lite (spanska), jobbat en del och tagit körkort.
Fortsätt läsa

Värdegrundssekten, sprattelgummorna och de kraftlösa männen II

Per Hagenäs återkommer med del II av sin analys av Värdegrundssekten

Hur har den nya sektens dogmer på så kort tid kunnat ta över samhället? Det är som om vi ockuperats av en främmande makt. Den har tillsatt lojala på alla centrala samhällspositioner och i stalinistisk anda förflyttat främmande folkgrupper till Sverige, för att minska medborgarnas motståndsvilja och identitet. Det gamla samhällets sammanhållning och svenskfokus ska med alla medel förstöras. Vi känner också av ockupationen på de nya makthavarnas krav att alla läroplaner, anslag och direktiv alltid ska kopplas till Den rätta värdegrunden. De viktigaste posterna för att kontrollera det erövrade folket är press, etermedia, rättsväsendet, politiska poster, administrativa övervakande poster, kyrkan och skolan. Min fråga: Vilka sitter där nu?
Fortsätt läsa

Värdegrundssekten, sprattelgummorna och de kraftlösa männen I

I dag återkommer Per Hagenäs med en text som på grund av sin längd är uppdelad i två.

Den rätta värdegrunden blir i rollen som maktens ideologi alltmer skamfilad och osannolik. Under den pågående pandemin förstärks detta intryck av dess representanters cyniska attityd till äldre svenskars liv. Den absolut mest hänsynslösa illojaliteten mot svenskarna är dock den påtvingade massinvandringen. Detta projekt är skapat över människors huvuden, av ett självtillräckligt politiskt etablissemang. Mer än en miljon människor ska nu tas om hand och ges försörjning, vård, skolor och bostäder, utan att de i någon större utsträckning själva kan bidra. Den politiska eliten sprider också, utan förankring hos medborgarna, svenskarnas pengar över världen. När skatterna är indrivna ses dessa tydligen som politikernas pengar, att använda lite som de tycker.

Elitens självcentrerade ambitioner har under de senaste decennierna förvandlat Sverige till ett ideologiskt auktoritärt land, med en allt fattigare, mer otrygg och splittrad befolkning. Att de politiker som sitter vid makten inte sätter landets egna medborgare i första rummet, är ett klart svek mot deras huvudman.

Svenskens solidaritet med detta etablissemang måste snarast upphöra och en plan för av-sättning och rättsskipning startas. Svenskarna måste ta tillbaka makten över sitt land. Frågan är därför:

  • Varför är så många svenskar och särskilt kvinnor fortfarande lojala mot makten?
  • Varför är Sverige så polariserat och etablissemanget så hatiskt mot sina kritiker?
  • Vilka krafter är det som har kunnat rasera det trygga välmående landet i norr och förvandla det till ett av Europas farligaste och mest splittrade länder?

Förklaringar som dold agenda, storfinans, politisk inkompetens och nymoralism väcker fler frågor än de besvarar.
Fortsätt läsa

Trettio års förnedringsrån


I dag återkommer Ingrid Björkman

Ett hett debattämne idag är de så kallade förnedringsrånen. Några brottsoffer, däribland 18-årige ”Liam” i Stockholm, som haft modet att både polisanmäla, vittna och berätta för pressen, har därigenom gett förnedringsrånen ett ansikte. Den här typen av rån är ingen ny företeelse. I början av 1990-talet var gäng av tonåriga invandrarkillar som oprovocerat rånade jämnåriga svenska killar på deras mobiler, märkesjackor och kontokort ett nytt och skrämmande inslag i de svenska storstäderna. Men medan nittiotalets debatt om gängrånen klingade av, har själva rånen ökat till nivåer som idag åter gjort dem till förstasidesstoff.

Medias framställningar, liksom olika undersökningar, visar hur rånen utvecklats. De typiska dragen är i stort sett desamma, men från att ha varit en storstadsföreteelse har rånen spritt sig ut över landet och också blivit allt brutalare. Hur förnedringsrån går till idag är allmänt känt. Hur såg de då ut på nittiotalet?
Fortsätt läsa

Politiskt korrekta mellandagar på Hurtigruten

I dag berättar Arnt Folgerø om hur livet bland passagerarna ombord på Hurtigruten förändrats.

Jag befinner mig ombord på Hurtigruten, kustens stadiga arbetshäst, som plöjer sig en väg genom Foldas höga vågor, på det oroliga havet mellan Rørvik och Fosen. Öppen sjö ger fritt lopp åt den sydvästliga kulingen. Den hugger tag i fartyget, som under mellandagarna stampar sig fram i den svarta decembernatten. Jag är glad över att ha fått en hytt på det näst nedersta däcket. Det gungar inte så kraftigt här nere mot botten av fartyget, där jag ligger och läser tidningar och väntar på att sjösjukan ska ta mig. Jag gruvar mig redan. Det är förvarnat om dåligt väder och kuling från sydväst, dåliga nyheter för en man som lätt blir illamående och sjösjuk. När som helst kommer jag att kräkas, tänker jag, där jag ligger och väntar på att bli illamående, när fartyget reser sig och faller i vågorna. Men det blir inte så illa som jag befarade. Fartyget rullar mindre än väntat, och jag hoppas slippa kräkas, då en extra hög våg lyfter fartyget. Ner i vågdalen känner jag suget i magen och hur jag svettas över hela kroppen. Men så lugnar sig havet. Vi har förmodligen kommit in i skärgården, där havet och vinden inte tar lika starkt. Ännu en gång har jag klarat mig utan att spy, tänker jag och somnar.

Under åren har jag gjort en del resor med Hurtigruten, särskilt efter att jag blev pensionär och flyttade norrut, medan min så kallade bättre hälft och särbo bor i söder. Det är till henne jag är på väg och jag har ännu två passager med öppet hav innan jag kan kliva i land. Men vinden ska visst ge sig lite, så den här gången klarar jag mig förbi Hustadsvika och Stads­havet. Jag måste inte gå iland i Ålesund och ta in på hotell, för att åka buss vidare söderut nästa dag.

Hurtigruten är vanligtvis präglad av turismen, särskilt om sommaren, även om det mer och mer blivit en företeelse året runt. I mellandagarna är sammansättningen av passagerare lite annorlunda än vanligt. Turisterna är här – tyskar, amerikaner och engelsmän men ändå mest norrmän. Gott om familjer många med småbarn. De har antagligen varit på julfirande med släktingar och vänner i norr. Det är förbluffande många barn, här kan man se både två- och trebarnsfamiljer och en tvåbarnsmor går runt med en vackert växande mage, något som inte är så vanligt i dessa tider då reproduktionstalet för etniska norrmän ligger långt under det erforderliga kravet på två barn per kvinna i fertil ålder. Pensionärerna är inte heller så dominerande ombord, som de brukar vara.

Fortsätt läsa

Sanning eller konsekvens

I dag återkommer Håkan Johansson med ett inlägg. Han har nyligen släppt boken Den humanitära stormakten, som innehåller 36 av hans essäer. Vill du köpa den, skriv till info@runeskrift.se. Den finns också hos Bokus och Adlibris.

Under ungdomsfestivalen We are Sthlm, som gick av stapeln i mitten av augusti månad 2015 i Kungsträdgården, rapporterades en mängd sexuella övergrepp, främst mot unga tonårsflickor. Taktiken hos förövarna var att omringa offret för att sedan, relativt ostört i skydd av publikhavet, tafsa, klämma på och även med händerna penetrera flickornas könsorgan. Poliser och vakter som var på plats för att övervaka evenemanget hade fullt upp med att handfängsla (med buntband) och avvisa förövarna samt trösta de skärrade och gråtande flickorna.

Uppåt ett hundratal gripanden gjordes varje kväll, där man först förvarade de misstänkta i tält bakom scenen som polisen hade tillgång till, men i brist på bevis sedan släppte förövarna efter någon timme och som åtgärd för att förhindra upprepade övergrepp avlägsnade dessa pojkar och unga män från festivalområdet.

I boken En alldeles svensk historia tar författaren och journalisten Kajsa Norman avstamp i vad som hände i “Kungsan” 2015 och beskriver i de inledande kapitlen hur en psykolog bevittnar det kaos som uppstod under festivalkvällen och hur denne dagen efter förgäves letar i mainstream-media efter rapportering om de omfattande övergreppen. Men ingen av morgon- eller kvällstidningarna skriver en rad om händelserna. I nyhetstorkan som tydligen rådde toppade DN istället med “scoopet” att scoutrörelsen tappar medlemmar.
Fortsätt läsa