DN. Från allsidig och korrekt nyhetsförmedling till agendajournalistik

Med den här helsidesannonsen i veckopressen (kapad på mitten) ville Dagens Nyheter 1957 värva nya prenumeranter. Tidningen profilerade sig som Sveriges största tidningsredaktion som ”har resurser att ge en allsidig, korrekt och snabb nyhetsförmedling”. Läsaren skulle vara trygg med att såväl världshändelser som fakta presenterades fullödigt och objektivt på hemmaplan. Folk i landsorten erbjöds ”en verkligt initierad och fullständig bild av vad som diskuteras i riksdagen och den centrala förvaltningen uppe i Stockholm.”

Chefredaktör var (1946-59) den liberale publicisten, författaren och statsvetaren Herbert Tingsten, som alltid drog en lans för yttrandefriheten och den västerländska demokratin. Han var konsekvent emot totalitarism och diktatur, särskilt som den manifesterade sig i efterkrigstiden i det stalinistiska Sovjet med tillhörande östblock. Det gällde att värna vårt land och civilisations kärnvärden mot det ideologiska barbariet. Läs gärna mer om denna period i tredje och fjärde delen av Tingstens memoarer ”Mitt liv”. Där finns tankefigurerna från etablissemanget i gårdagens etniskt homogena Sverige, att jämföra med hur makt- och mediaeliten tänker och agerar idag.

Herbert Tingstens västorienterade perspektiv kastades över ända när författaren, kritikern och publicisten Olof Lagercrantz, efter att sedan tidigt femtiotal ha varit kulturredaktionens chef, som en av två chefredaktörer efterträdde Tingsten (1960-75). Lagercrantz tyckte att Sverige hade mycket att lära av Mao Tse Tungs kulturrevolution och orienterade Dagens Nyheter mot den vite mannens skuld och världens orättvisor. Han rapporterade bland annat entusiastiskt från ett besök i Kina om hur, enligt hans förmenande, de kinesiska rödgardisterna strävade efter verklig folkdemokrati. Därifrån återvände denne kulturradikal till sitt arbetsrum iförd en legendomspunnen rosa Maouniform. ”En hänryckning inför det totalitära. Arvet efter Tingsten är förskingrat”, skrev Per Ahlmark om Lagercrantz sexton Kinaartiklar.

DN:s vidare resa mot dagens massinvandringsvänliga, antinationalistiska, klimatalarmistiska, feministiska och hbtq-orienterade agendajournalistik startade 2013, då den då blott 34 år gamla Peter Wolodarski tillträdde som chefredaktör/ansvarig utgivare och krattade manegen genom att ta bort misshagliga journalister. Dessförinnan hade tidningen hjälpligt undvikit att köra ner i det intersektionella vänsterdiket. Men med Wolodarski förändrades läget: Han lovprisade tidningens nya inriktning med argument om att journalistik alltid ska vara engagerande, beskriva människoöden subjektivt och ta emotionell ställning i samhällsfrågor. Och visst: agendajournalistiken är den absoluta motsatsen till den allsidiga hållning som DN propagerade för över 60 år tidigare och som Tingsten värderade som en publicistisk grundpelare.

I agendajournalstikens postmodernistiska hållning påstås objektiviteten vara en förvillelse, istället består verkligheten av skilda narrativ. Därför gäller det att välja vilken subjektiv berättelse som man vill presentera för att träffa läsarens/lyssnarens/tittarens emotionella centrum. För DN ligger det nära till hands att skildra skeenden utifrån ett verkligt eller inbillat offerperspektiv. Istället för strikt nyhetsrapportering får vi subjektivt laddade socialreportage med offrets klagan som hjärtpunkt. DN:s stjärnreporter Niklas Orrenius anställdes av just denna anledning.

I sin bok ”PK-männen” gör etnologen Karl-Olov Arnstberg ett porträtt av bland andra Peter Wolodarski. I en av sina första texter sätter DN:s tillträdande chefredaktör ned hela sin agendasättande fot när han frågar Turkiets dåvarande president Abdullah Gül om denne vid sitt besök i Sverige är beredd att skaka hand med Jimmie Åkesson. En fråga som fångar agendajournalistiken i all sin prydno. För varför skulle inte en president vid ett statsbesök hälsa på en ledare för ett demokratiskt framröstat parti?

Frågan döljer också den outtalade agenda som DN och Wolodarski har. Bakom fasaden av humanism genomsyras tidningen av sina hjärtefrågor globalism och fri invandring. Där ingår det att nationellt sinnade partier, deras ledare och sympatisörer ska karaktäriseras som främlingsfientliga. Här finns inte ett spår av den strävan efter den allsidiga rapportering som DN såg som sitt adelsmärke 1957, även om man låtsas så. DN-läsaren Arnstberg skriver:

Att medge att det finns problem och inbilla folk att DN erkänner dessa problem är lite av tidningens specialitet. Det blir då lättare att komma fram till en slutsats som ger intryck av att vara trovärdig. För hur många problem DN än raddar upp med invandringen, så är slutsatsen alltid densamma. Alla ska få komma hit.

Länge var det självklart att Dagens Nyheter riktade sig till det svenska folket som läsare. Idag anser knappast tidningens frontfigurer att det finns något svenskt folk, bara en befolkning, vilket inte heller sägs rakt ut. Att allsidigt med fakta analysera den pågående stora demografiska förändringen, av många kallad ett folkutbyte, skulle aldrig falla DN in. Peter Wolodarski döljer sig istället bakom abstrakta fraser som ”ett större vi”, vilket kan få de svenska läsarna att känna sig delaktiga i en högre verklighet, när i praktiken deras eget land delas ut till människor från hela världen.

Detta slår mig när jag tänker på några bekanta som är erfarna skribenter på DN, men som samtidigt har mycket svårt att tåla tidningens journalistiska inriktning. De har emellertid inte råd att bita den hand som föder dem. Jag frågade en av dem om det är familjen Bonnier som styr tidningens journalistik, eftersom de tillsätter chefredaktören. Svaret blev att det är journalisternas skuld, eftersom ”talibanerna har kapat redaktionerna”. En annan medarbetare skriver i ett mejl: ”Död åt agendajournalistiken!”. Kan man våga hoppas på att det finns flera journalister av samma sort på landets största tidning?

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Det är dags för godhetsapostlarna att lämna scenen

I dag är Mazigh Kiri Kessai gästskribent. Han är en från Nordafrika för tre decennier sedan invandrad berb. Liksom jag oroar han sig för Sveriges framtid. Gränsen går inte mellan invandrare och svenskar, utan mellan godhetsapostlarna och dem som tolkar verkligheten pragmatiskt – med omsorg om landets framtid.

Sverige har stora frågor att lösa. Utan att rangordna dem: sjunkande skolresultat, bostadskris, kolossala bostadslån, arbetslöshet, vårdköer, avindustrialisering, osäker ren energiförsörjning, gängkriminalitet och våldtäkter, otidsenlig brottsbalk, etcetera. Roten till många av dessa problem, men givetvis inte alla, är de senaste två årtiondenas ansvarslösa invandringringspolitik. Antalet beviljade uppehållstillstånd har gått från 12 669 år 1980 till sju gånger fler i fjol och totalt till två miljoner sedan millennieskiftet.

Jag har mött många som har trott på Morgan Johanssons dimridåer om att invandringen till Sverige sedan flyktingkrisåret 2015 har gått ner till 1980-talets nivåer. Antalet asylsökande under coronaåret 2020 har enligt SCB förvisso gått ner till 12 991, men Migrationsverkets webbsida upplyser oss om att det totala antalet beviljade uppehållstillstånd under samma år uppgår till 89 009. Liknande resultat är att vänta för i år. Under Morgan Johanssons tid som migrationsminister har fram till och med 2020 totalt 741 332 uppehållstillstånd beviljats (hösten 2014 exkluderad). Stäm av denna siffra med Svenskt Näringslivs beräkningar. De visar att det i Sverige finns 1,3 miljoner i arbetsför ålder som står utanför den ordinarie arbetsmarknaden.

En fortsatt invandring av denna storlek kommer inte bara att tvinga fram nedskärningar inom skola, vård och omsorg utan också en hel omstöpning av det svenska samhället.

Risken är överhängande att till slut det enda som kommer att nå de utsatta områdena är de offentliga finansieringsmedlen, så länge de räcker till, inget annat. Varken landets värderingar, kultur eller kärleken till landet.
Fortsätt läsa

Gör evolutionen kvinnor till presumtiva landsförrädare?

I dag gästas bloggen av Gunnar Sandelin

Ja, jag vet, som det står i rubriken kan man inte fråga – det är att passera över gränsen till misogyni, vilket inte hindrar att jag har funderat över temat en lång tid. Det är en angelägen frågeställning som för mig aktualiserades när jag nyligen läste boken En kvinna i Berlin (Forum, 2005).

Boken, som första gången utgavs under sent femtiotal, består av dagboksanteckningar och är ett levande vittnesmål om vardagen i den tyska huvudstadens ruiner våren 1945, då stalinorglarna ven och ryssarna hämnades på den kvinnliga civilbefolkningen genom omfattande våldtäkter. Detta skildras på ett nästan kliniskt, distanserat sätt av den unga författarinnan, som också själv blev utsatt för övergreppen: Frigid har jag varit under alla dessa samlag. Det kan och får inte heller vara annorlunda, jag vill förbli död och känslolös så länge jag är ett byte.
Fortsätt läsa

Finansmannen Gabriel Urwitz verklighetsfrånvända världsbild

I dag gästas bloggen av Gunnar Sandelin

Tidningen Dagens Industri publicerade i slutet av juli en verklighetsfrämmande och substanslös hyllning av det mångkulturella samhället, skriven av finansmannen och forskaren Gabriel Urwitz. Jag skickade in en replik men har inte ens fått ett svar från debattredaktionen. Det är intressant, eftersom det går bra att komma med innehållslösa floskler i media, bara man är ett känt namn. Av den anledningen gav jag för flera år sedan upp ambitionen att bli publicerad på det mediala etablissemangets debattsidor. Inte minst därför har detta refuserade svar ett allmängiltigt intresse. Det är ett exempel på det offentliga samtalets ensidighet: Försvarar man det mångkulturella samhället kan man komma undan med vilka tomma och inställsamma fraser som helst. Det är godhetssignaleringen som är det viktiga.

Fortsätt läsa

Det är intelligensen, dumbom


I dag är Håkan Johansson gästskribent

Under Bill Clintons första presidentkampanj hade hans spinndoktorer hittat på tre slagord för att få väljarna att rösta demokratiskt. It´s the economy, stupid var ett av dem. När den svenske opinionsjournalisten Ivar Arpi nyligen, i en text om den demografiska utvecklingen i Sverige, parafraserade parollen med Det är demografin, dumbom fick han genast mothugg från framförallt vänsterdebattörer, som menade att det var grovt rasistiskt att på det sättet visa på en konsekvens av massinvandringen. Arpi var dock inte först med den parafrasen. En text med samma rubrik och tankar publicerades redan 2006 av den kanadensiske författaren och debattören Mark Steyn.

Jag har valt rubriken därför att nästan alla problem, som det postindustriella kunskapssamhället brottas med, verkar bottna i bristande kognitiv förmåga hos en ganska stor del av Sveriges befolkning. Arbetslöshet, brottslighet, folksjukdomar, missbruk och allmänt kulturellt förfall kan ofta härledas till låg intelligens, en omständighet som inte (får) uppmärksammas i den enkelspåriga och politiskt korrekta debatten.
Fortsätt läsa

Från atombombsångest till klimatalarmism

I dag gästas bloggen av Gunnar Sandelin

Jag bläddrar igenom den gamla folkbildningstidningen Folket i Bild från 1957 (nr 16). Den speglar ett Folkhemssverige som börjat öppna sina ögon mot omvärlden, särskilt västerut, och häpnat. ”Amerikas gangsterjournalist nr 1 Walter Winchell” har 34 miljoner lyssnare på radio. Han ”intervjuar en neger som råkat illa ut vid slagsmål”. Vilhelm Moberg (i helfigur, sällsynt med bild-byline på den tiden) berättar om sina första år ”som radskrivare” på en mindre svensk lokalredaktion.

Sedan bär det ut i Stora Världen igen. Under rubriken Vulkaner och bananer skildrar författaren Arthur Lundkvist plantagearbetarnas liv i Ecuador. En novell handlar om kannibaler i Paris. Därefter blir det åter hemvävt: Fru Majken Hansen på Västmannagatan i Stockholm försäkrar, att hon och maken alldeles själva monterat sitt eget kök. Oroliga ungdomar på landsbygden skriver till tidningens frågespalt och undrar om det verkligen finns någon framtid i jordbruket.
Fortsätt läsa

Folkutbytet fortskrider

I dag återkommer Sven Valerio (AfS)

Tänk dig en ö med tusen invånare. Fruktsamheten är i snitt 2,1 barn per kvinna. Det är det tal som krävs för att en befolkning ska behålla sin numerär och inte heller öka i storlek. Tiden på ön går och invånarantalet består. Så smått börjar dock kvinnorna föda färre barn. Fruktsamheten faller i snitt till 1,8 barn per kvinna istället för 2,1. Sakta börjar befolkningen att minska i antal. Öns styrelse börjar då tillåta invandring från fastlandet i en sådan omfattning, att öns befolkning hålls på tusen invånare. Befolkningens sammansättning består nu av en stor del öbor och en mycket liten del fastlandsbefolkning. Öborna fortsätter att parbilda inom sin grupp och den invandrade fastlandsbefolkningen gör detsamma i sin grupp. Öns styrelse fortsätter kompensera lågt födelsetal med invandring. Sakta men matematiskt säkert växer den invandrade fastlandsbefolkningens andel.

Invandrarna från fastlandet assimileras inte. De fortsätter att parbilda inom sin grupp, behåller sitt språk och reproducerar sin kultur. Öns styrelse arbetar inte heller för att assimilera gruppen. Man upptäckte tidigt att det inte var möjligt. Istället övergick man till att försöka integrera gruppen i öbornas samhällsstruktur. Fastlandsbefolkningens kultur skulle trimmas lite, men i det mesta bestå och läras att leva parallellt med ökulturen. Inte på något sätt blir fastlandsbefolkningen bärare och reproducenter av ökulturen.

Det är exakt det här som skett i Sverige, fast med ett obehagligt tillägg: invandringen har varit våldsamt mycket mer omfattande än vad som krävs för att befolkningsmängden inte ska minska.
Fortsätt läsa

Hur allting hänger ihop


I dag återkommer Per Hagenäs med en text där titeln säger mer än vad titlar vanligtvis gör. De flesta som upprörs av PK-samhällets alla galenskaper är upptagna av att säga ”Titta, nu gör de så här och så här, de är fanimej inte riktigt kloka”. Per Hagenäs är mer intresserad av att begripa. Han söker förklaringar till att makteliten i Västvärlden och Sverige inte längre verkar för sina länder och medborgares bästa.

***

En ny auktoritär och repressiv ideologi har uppstått, med det övergripande målet att kontrollera västvärldens länder och folk. Sektideologins kärnbudskap är att lyckoriket hindras av att det finns skillnader mellan människor. Dessa ses som förtryck och ska fostras och lagstiftas bort. Speciellt fokus finns på att eliminera skillnader som rör våra grundläggande mänskliga identiteter som kön och könsroller, sexuell identifikation, etnicitet, släkt och nation. Den nya ideologins har sitt epicentrum i USA och förs fram av västvärldens nationella regeringar, FN och EU samt olika tankesmedjor och den globala finanseliten.

Makteliterna har gått samman till en superelit, med ambitionen att bilda ett sorts västvärldens imperiebygge runt EU, FN, Nato och USA. De nationella demokratierna blir skendemokratier. Sådana stora riken kan bara styras totalitärt. Detta kan emellertid inte sägas rakt ut, vilket skapar behovet av trovärdiga men falska argument, för att motivera imperiebygget. Dessa ges av FN:s dokument Agenda 2030. Huvudargumentet är att klimathotet bara kan lösas på global nivå, med supereliten som ledare.
Fortsätt läsa

Den politiska kartellen

I dag återkommer Sven Valerio

Att som nytt parti ta plats i riksdagen, har krävt någon typ av omvälvande händelse eller en specifik profilfråga, som av en hög andel väljare uppfattas som viktig. Kristdemokraterna bildades 1964, troligtvis som en reaktion på att socialdemokratin skar ned kristendomsämnet i skolan. Miljöpartiet hade förmodligen inte lyckats ta sig in i riksdagen utan 80-talets uppgörelse med de föregående decenniernas ohämmade kemikalieutsläpp (blyad bensin, kvicksilver, surt regn, pcb, dioxiner, säldöd, rovfågelsdöd, m.m.). Ny Demokrati gjorde sin lycka på den ekonomiska 90-talskrisen och Sverigedemokraterna växte med motståndet mot invandringspolitiken.
Fortsätt läsa

Den politiskt korrekta godhetsmetafysiken

I dag återkommer Arnt Folgerø med en text han skrev i oktober 2015. Den har en särskild betydelse för mig, eftersom den stämmer så väl samman med min egen tolkning av verkligheten. Att en skribent i ett annat land, med en annan utbildning och under en annan tid, en författare som jag då inte hade någon kontakt med eller ens kände till, formulerar sin egen samtidsanalys så helt i enlighet med min, det fungerar som en konfirmering av att hans, min och många andras oro för samhällsutvecklingen inte är långt uppe i det blå. Vi ser ju samma sak, oberoende av varandra!

***

Att vi inte glömmer att vårt samhälle är ett samhälle som hjälper människor i nöd, det gör det starkare och DET ÄR VÅR VÄLFÄRD, sa ledaren för Miljöpartiet De Gröna, Rasmus Hansson, i partiledardebatten på NRK före kommunalvalet. Uttalandet var ett svar på programledarens fråga om norsk välfärd ska stå tillbaka eller prioriteras framför flyktingmottagandet.

Hanssons uttalande kan ses som ett försök att omdefiniera välfärd från något som har med arbete och produktion att göra till ett mentalt tillstånd, till att vara snäll och god. Välfärd blir då något som psykologiskt knyts till individer istället för mängden och kvaliteten på samhällets materiella produktion och ekonomiska förmåga. Den uppfattningen av förhållandet mellan ekonomi och välfärd är ett bärande inslag i den verklighetsförståelse som i synnerhet präglar västvärldens kultureliter. Och det är i ljuset av en sådan förståelse som man bör se diskussionen om flykting- och migrationsströmmarna till Europa – hur en ren kostnads-nytto-analys blir förd åt sidan och ersätts med en moralisk förståelse, rensad från allt ”ekonomiskt slagg”, det vill säga kostnader och finansiering. Den som för in samhällets kostnader i form av migrationsströmmens sociala, ekonomiska och kulturella konsekvenser, blir bryskt tystad med ett ”Hur kan man tala om pengar, när det handlar om människoliv!”
Fortsätt läsa