Apatiska barn

För femton år sedan skrev jag ”Svenska Tabun”, en lunta som gavs ut på Carlssons förlag. Den sålde väl hyfsat men väckte, som jag minst det, ingen särskild diskussion. Förmodligen var felet att jag trampade i lite för många klaver. Ett av dem rörde apatiska barn, som jag skrev några sidor om. Det jag tog reda på och rapporterade om hade vilken journalist som helst kunnat göra. Istället kom journalisten Gellert Tamas att sätta agendan, i synnerhet i Uppdrag granskning hösten 2006 med reportaget ”Spelet om de apatiska barnen”, men också med de artiklar han skrev i Dagens Nyheter från december 2006. Hans bok ”De apatiska ” hyllades av kritikerna. Exempelvis skrev Maciej Zaremba i DN att det var efterkrigstidens viktigaste reportage.

Förra året publicerade Ola Sandstig ”De apatiska barnen: och samhället som svek”, en svidande vidräkning med Gellert Tamas. Trots att den bygger på intervjuer med de före detta apatiska barnen har den inte tillnärmelsevis uppmärksammats och prisats som Gellert Tamas bok. Journalisterna skyddar sina egna, så länge de har fel ”på rätt sätt”. Jag läste om min text häromdagen och fann att den fortfarande står sig rätt bra. Nedan återges den in extenso – dock utan referenserna.

Från år 2000 finns det ett belägg på att ett barn i en asylsökande familj blivit apatiskt i väntan på besked. Året därpå handlar det om femton barn och ytterligare ett år senare om 65 barn. Det är inledningen på vad som näst intill ter sig som en epidemi. Åren 2003 till 2005 fanns det i Sverige totalt 424 asylsökande barn, som visade mer eller mindre grava symptom på uppgivenhet. I media kallades de vanligen för ”de apatiska barnen”. I fackpressen talades det om uppgivenhetssymptom men också mer tekniska termer förekom som pervasive refusal syndrome (PRS), post traumatic stress disorder (PTSD) och depressiv devitalisering. När perspektivet är att det är föräldrarna som får barnen att verka sjuka, för att själva dra fördel av situationen, så förekom ytterligare en annan term: Munchhausen syndrome by proxy.

Enligt regeringens utredare Marie Hessle och Nader Ahmadi var de apatiska barnen i maj 2006 nere i 65 stycken. Skälet till tillfrisknandet är oklart men det finns ett klart samband mellan beviljad asyl och tillfrisknande barn. Tidigare vårdinsatser och föräldrarnas ”omsorgsförmåga” verkar däremot inte ha spelat någon större roll i sammanhanget.

Den fråga som debatterades i media var om barnen insjuknat på grund av den olidligt utdragna asylprocessen eller om det handlade om att föräldrarna drogat eller på annat sätt manipulerat barnen. Fenomenet var visserligen inte helt okänt i andra länder, men förekom absolut inte i den omfattning som gällde för Sverige. Nå, vad berodde det på? Var det kanske massmedia som genom att uppmärksamma apatiska barn lockade fram denna ”epidemi” i de asylsökande familjerna?

Två läger kom att stå emot varandra. Å ena sidan barnläkare som hävdade att det definitivt inte handlade om manipulation, å andra sidan sjukhuspersonal, en del politiker med dåvarande socialminister Morgan Johansson i spetsen, samt utredare på migrationsverket, som starkt misstänkte manipulation.

Vad är det då som talar för det ena respektive den andra förklaringen? Om vi tar de faktorer som talar för manipulation först, så kan det konstateras att nästan samtliga apatiska barn kom från det forna Sovjetunionen och forna Jugoslavien, även om det också fanns några fall från Bangladesh och Afrika. Inga fall från Somalia hade dock redovisats, vilket har sitt intresse, eftersom det på en av de drabbade förläggningarna fanns lika många barn från Somalia som från Armenien och Kazakstan. När det gällde krigsupplevelser och traumatiska upplevelser, så skilde sig inte grupperna åt.

Svenska Dagbladet tog reda på en del bakgrundsfakta och meddelade att det fanns researrangörer i Ryssland som öppet erkände att de ordnat asyl åt mer än 700 personer. Priset varierade mellan 3.000 och 15.000 dollar – det handlade alltså om en ganska lukrativ affär. Det fanns till och med en förmedlare som i en intervju talade om att de givit föräldrarna instruktioner om hur de skulle bära sig åt, för att barnen skulle kanske inte precis bli, men i varje fall framstå, som sjuka.

Till en del verkar det vara svenska viseringsbestämmelser som öppnade den här vägen för flyktingsmuggling. Svenska konsulatet i Petersburg tillät visumansökningar via ombud, vilket inte följer Schengenavtalet, där det sägs att visumansökningar skall lämnas in personligen. Motivet var att avstånden i Ryssland som bekant kan vara mycket stora och att man velat tillmötesgå turistnäringen. Det är inte rimligt att resenärer från exempelvis östra Ryssland skulle behöva åka till Petersburg bara för att ordna ett visum. Kritiker har sagt att detta system gjorde det möjligt för illegala researrangörer att bedriva asylhandel med falska dokument. Ambassadpersonalen noterade att samma ombud ibland kunde komma in med flera visumansökningar i veckan. För att råda bot på detta upprättade den svenska ambassaden i Moskva en särskild ackrediteringslista, vilket innebar att endast godkända byråer fick söka visum. Antalet halverades på kort tid men ambassadpersonalen befarade ändå att den illegala handeln fortsatte med de godkända researrangörerna som bulvaner.

Med sina erfarenheter av asylsökandes mer eller mindre desperata manipulationer i syfte att få visum, ställde sig inte heller migrationsverket på barnläkarnas sida utan gjorde sin egen utredning och polisanmälde i oktober 2005 tretton fall, där barnen kunde ha blivit utsatta för brott. I sex av dessa fall startade polisen förundersökningar. Flera av dessa lades ner. I slutet av maj 2006 hade ännu inget åtal väckts. I början av juni meddelade polisens informationsansvarige Ulf Göranzon att polisen fortfarande väntade på svar på de prover som tagits på tre av barnen och som skickats till Frankrike för analys. Ändå verkar polisanmälningarna ha haft effekt. Efter att polisens utredningar blev kända i november 2005 fram till maj 2006, så registrerades endast fem nya fall av apatiska barn. Ingen misstänktes för brott och i september 2006 meddelade åklagaren att inte heller de två sista utredningarna skulle leda till åtal.

Vad var det då som talade för att barnen faktiskt blivit sjuka på grund av sin situation i Sverige? Det ena är, att det för svenskar är så svårt att tro att föräldrarna medvetet gjort sina barn sjuka för att erhålla visum. Finns det verkligen sådana ”monster”? Det andra är att en grupp framträdande barnläkare, bland dem Henry Ascher, Göran Bodegård och Lars H. Gustafsson, kraftfullt hävdade att det vare sig handlade om att föräldrarna begått övergrepp mot barnen eller om simulering.

Efter ett inslag i TV:s nyhetsprogram Aktuellt chattade barnläkaren Henry Ascher med tittarna och var överens med migrationsminister Barbro Holmbergs uppfattning att de apatiska barnen utgjorde en humanitär katastrof. Bara det att de inte menade samma sak, eftersom Henry Ascher ansåg att hela den svenska flyktingpraxisen var en humanitär katastrof. Han ansåg det också inte bara felaktigt utan också kränkande att misstänka att svårt lidande, traumatiserade barn bara spelade teater.

För att sammanfatta så ansåg de svenska barnläkarna att flyktingbarnens symptom berodde på traumatiska upplevelser i hemlandet och att dessa förstärktes av den svenska asylprocessen. Barnen befann sig i ett time out-tillstånd för att de inte står ut med att vara närvarande. Att ett barn skulle kunna simulera ett sådant tillstånd under 10-12 månader var orimligt. Göran Bodegård beskrev det rentav som komiskt.

Barnläkarna ansåg till och med att det var kränkande mot dessa barn att ens ifrågasätta symptomen. Detta är skälet till att läkare och myndigheter inte tog in barnen för undersökning och sjukhusvård. Hemsjukvård var att föredra och medicinskt och moraliskt så fanns det bara en lösning och det var att ge dessa barn med sina familjer uppehållstillstånd.

Dessa barnläkare fick dock mothugg från andra läkare, som menade att det naturligtvis fanns en möjlighet såväl att barnen blivit förgiftade som att de simulerade. Exempelvis ansåg psykiatern Thomas Eriksson i Malmö att simulering var en trolig diagnos och hävdade att flera asylbarn hade förgiftats av sina föräldrar. Han hade själv undersökt flera av de apatiska barnen och konstaterat att de reagerade som om de var läkemedelsförgiftade. En annan läkare som protesterade var Hans Bendz som ansåg att det var ett professionellt misstag att inte ta med simulering som en tänkbar anledning till barnens apati. En tredje var vuxenpsykiatern Thomas Jackson, verksam i England sedan några år tillbaka, som beklagade att svenska läkare inte fick någon utbildning i simuleringsdiagnostik. Han ansåg att det var problematiskt för läkare att lyfta fram simuleringen. Det fanns risk för att man blev anmäld av patienten och då var det svårt att få nya jobb. Två av hans kolleger hade mordhotats när de har vägrat sjukskriva personer. I Sverige hade han behandlat flera asylsökande vuxna. Vissa hade sagt att de ska ta sitt eget och barnens liv, men Jackson har ändå ställt diagnosen manipulering/simulering. Han menade att man måste tänka på barnen, som tar stor skada. Han ansåg att det var barnläkarföreningens åsikter som var kontroversiella, inte hans egna.

Vilket av svaren som är mest kontroversiellt, beror på vilken mall som används för tolkningen. Den som hävdar att barnen simulerar tar den risk Thomas Jackson pekar ut, läkare har ju som outtalad hederskodex att vara solidariska med sina patienter. Dessutom finns rent allmänt risken att stämplas som rasist. Med ett strikt vetenskapligt perspektiv har emellertid Thomas Jackson givetvis rätt, när han säger att det är barnläkarnas uppfattning som är kontroversiell. Barnens apati är just en sådan fråga som det lämpar sig för forskare att besvara. Som etnolog sätter jag därvid stor tilltro till vad exempelvis vårdpersonalen anger utifrån sina egna iakttagelser. Så här skrev Svenska Dagbladet i december 2005:

Stina har i flera år arbetat son sjuksköterska inom den barn- och ungdomspsykiatriska vården. Hon är rädd för att förlora sitt arbete om hon träder fram med sitt riktiga namn och detsamma gäller hennes arbetskamrater. Stina berättar:
– Apatiska är det sista de här barnen är, det är helt fel ord. Det borde istället kallas för aktiv vägran. De har en helt sanslös styrka. Det går åt fem ur personalen för att tvångshålla ett sådant barn vid sondmatning. Tänk dig att göra det sex gånger om dagen. Som personal mår man dåligt av att utsätta barnen för ett sådant övervåld. Och de blir bara sämre.
Stina har tillsammans med sina arbetskamrater Peter, Barbro och Åke mycket stor erfarenhet av barnapati. De har vårdat ungefär 50 apatiska barn på sjukhus de senaste åren. De betonar att de inte uttalar sig generellt, men anser att det i ”påfallande många fall” pågått underligheter och att den vetskapen är tärande.
Alla fyra beskriver ett återkommande scenario; föräldrarna söker vård och säger att barnet inte ätit och druckit på flera dygn. Barnet läggs in och blir snabbt sängliggande, nedbäddat av föräldrarna som täcker för fönstren och släcker lamporna.
– Trots att barnet inte uppvisar några fysiska tecken på uttorkning sätter man ändå en sond. Man borde ha litet is i magen och våga vänta. Som det nu är går man helt på föräldrarnas uppgifter, säger Peter.
Vid sondmatning kontrollerar vårdpersonalen att sonden ligger i magsäcken genom att dra upp litet av maginnehållet. För en person som äter sondmat får man då upp något som liknar välling. Både Åke och Barbro har flera gånger varit med om att de har fått upp mat med helt avvikande färg, grönt och vitt.
– Jag kan ju inte svära på att det var yoghurt, men det såg ut så. Att övervaka patienterna är emot vår etik, men visst skulle man vilja vara en fluga på väggen och se vad som egentligen händer på nätterna, säger Barbro.
Stina påpekar att barnen är påtagligt opåverkade av sängläget, att de sannolikt är uppe och rör sig nattetid.
-Titta på muskelmassan. Om du är sängliggande i två, tre veckor tappar du så mycket muskler att det är synligt för blotta ögat. Så är det inte med de här barnen.
Personalen vittnar om flera läkare som fått ta emot knytnävsslag av föräldrar. Tolkningen är ett annat problem, vårdpersonalen vet inte exakt vad som sägs.

Särskilt tänkvärt är att ”Stina” inte vågar framträda under sitt riktiga namn, eftersom det kan leda till att hon förlorar sitt arbete. Fram träder en helt annan än den offerbild, som dominerat i media. Det handlar om föräldrar som kräver att läkarna utfärdar intyg på att barnen är självmordsbenägna, intyg som de sedan bifogar sin asylansökan. Om läkarna vägrar så är det inte ovanligt att föräldrarna hotar att ta sina egna liv. I sammanhanget har också sondmatningen sin betydelse, eftersom en kartläggning av barn och ungdomar i asylsökande familjer visat att av de barn som fick näringstillförsel fick 74 procent uppehållstillstånd. Den läkare som uttalar sig för Svenska Dagbladet är starkt upprörd över barnläkarnas vägran att se föräldrarnas delaktighet, eftersom flera av berättelserna så uppenbart är fabricerade. Han menar att hela personalen lider av chefernas tystnad och av känslan att hela vårdsverige lagt locket på.

Ytterligare ett tecken på att det i en del fall kunde handla om manipulationer var det när ett av barnen greps för snatteri. Hon var tillsammans med sin mamma i en affär vid en tidpunkt då hon enligt socialstyrelsen var apatisk. Polisanmälan gjordes och i den anger en rysktalande väktare att han hört hur mamman sagt till flickan ”ramla nu” när deras snatteri upptäcktes. I polisanmälan står det: ”Under tiden som de väntar på polisen fortsätter dottern att spela sjuk och mamman vill att hon ska få lämna platsen”.

Vad kom då regeringens utredare Marie Hessle och Nader Ahmadi fram till? De skrev att barnläkarna hade rätt i ett avseende, nämligen att apatin minskade dramatiskt när familjerna fick uppehållstillstånd, men de antydde också försiktigt att barnens apati mycket väl kunde handla om kollektiva beslut inom familjerna. Däremot ville de inte öppet ta ställning till frågan om barnen simulerade eller inte. Väl medvetna om att de rör sig inom ett tabuerat område formulerar de sig på följande sätt:

Flera experter har uppmärksammat att föräldrar kan påverka eller tvinga sina barn att hamna i ett sjukt tillstånd i syfte att uppnå egen vinning. Det faller inte inom vårt uppdrag att granska olika hypoteser om manipulation. Misstankar om detta kräver andra utredningar av exempelvis polis, läkare och sociala myndigheter.

Emellertid skriver de också om holistiska kulturer, där gruppens intresse går före individens personliga lycka och välbefinnande. Man måste offra sig för familjen är viktigare än individen. Samtidigt lägger de in en brasklapp om att detta holistiska perspektiv inte ensamt kan förklara uppgivenhetssymptomen. Därefter strör de in lite vetenskaplig jargong: ”Problemet är komplicerat vilket kräver en multifaktoriell förklaringsmodell”.

Hessles och Ahmadis rapport får kritik från barnläkarna Ascher och Bodegård. De anser att den är mer politisk än vetenskaplig. De låter sig således inte rubbas från sin position att barnen är sjuka ”på riktigt” och att huvudskälet till detta är att de inte erhållit asyl. De tolkar tillfrisknandet efter uppehållstillståndet, som ett bevis för att de har rätt. Men kritik kommer också från det motsatta hållet. Hessle och Ahmadi besvarar inte grundfrågan, hur det var med simulerandet. Till en del kan detta bero på att de faktiskt inte vet. Deras undersökning baseras dels på resor som de gjort i de aktuella områdena, men framför allt på djupintervjuer de gjort med tio familjer med apatiska barn. Dessa tio familjer har ställt upp frivilligt och de hade vissa svårigheter med att få samman dessa. Också när det gäller frågan om förgiftning har det varit svårt att få till en bra undersökning. Så här säger kammaråklagare Lise Tamm i en intervju:

Jag påstår inte att mediciner har använts, men alla negativa prover som har tagits i Sverige hittills har varit ofullständiga eftersom man inte har testat för samtliga relevanta preparat. De varken bekräftar eller dementerar andra typer av läkemedel. Inga prover har skickats utomlands förrän nu så vitt jag känner till.

Fem månader senare, när såväl myndigheter som media har slutat att intressera sig för de apatiska barnen, sänder SVTs Uppdrag Granskning ett reportage där Gellert Tamas gör sitt bästa för att smula sönder varje antydan om att barnen simulerar. Bland andra intervjuas psykiatern Tomas Eriksson, som tidigare framfört att det förmodligen handlar om manipulation. Det visar sig att han inte haft just någon kontakt alls med barnen, varför han framstår som ovederhäftig. Desto pålitligare verkar de barnläkare vara, som hävdar att barnens reaktion beror på stress. Tomas Eriksson återkommer till ämnet i slutet av oktober på DN Debatt och konstaterar att hade det verkligen varit sant att flera hundra barn i Sverige plötsligt hade drabbats av denna tidigare i princip okända reaktion på stress, så hade det varit en världssensation. Han beklagar att svenska myndigheter inte klarat att utreda möjligheten att vissa av barnen varit förgiftade. En sådan utredning hade barnen förtjänat. Den hade varken varit antihumanitär eller något uttryck för främlingsfientlighet.

Vilka är skälen till att denna fråga om de apatiska barnen inte får något ordentligt svar. Varför blir den så politiskt het? Ett slags svar är att de som är övertygade om att det handlar om strategiska utspel från desperata familjer vet att de riskerar att bli anklagade för att vara rasister. Detta beror på två saker, dels att debatten aldrig lämnar det politiska slagfältet, dels på att alldeles oavsett om det handlar om manipulation av barnen eller inte, så är dessa familjers behov av asyl inget ”fusk”. Om det nu är så att de apatiska barnen är en medveten manipulation – vilket inte heller jag tror mig veta – så äger den rum därför att det visserligen är svårt att få asyl i Sverige, men vi har i olika sammanhang visat oss ömma för barnen. För att formulera den strategiska situationen en smula cyniskt: Om det är lidande barn som krävs för att få stanna i Sverige, ja då ska svenskarna få se på lidande barn. Så får vi väl ställa situationen till rätta igen, när vi väl fått asyl.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version