Söndagskrönika: Darwinism, intelligens och välfärdssamhället

Det finns ett antal frågor rörande intelligens som intresserar mig och som jag på olika sätt varit inne på, alla mer eller mindre giftiga – inte vetenskapligt men politiskt:

Finns det ett samband mellan låg intelligens och oförmågan att bilda väl fungerande samhällen?
Finns det ett samband mellan intelligens och ras/etnicitet?
Finns det ett positivt samband mellan intelligens och politisk korrekthet?
Finns det ett negativt samband mellan hyperintelligens och politisk korrekthet?

I dag tänkte jag ta upp ännu en fråga om samband, det mellan darwinism och välfärdspolitik. Min utgångspunkt är något som jag länge funderat över, nämligen om välfärdssamhället motarbetar darwinismens credo ”Survival of the fittest” (Ja, jag vet att det inte är Darwin utan Herbert Spencer som är pappa till den formuleringen).

Darwins utvecklingslära ser jag som naturvetenskapens absolut största bedrift. Samtidigt ser jag skapandet av den demokratiska välfärdsstaten som den största politiska bedriften. Min motvilliga och nattsvarta hypotes är att de inte är kompatibla utan konkurrerar med varandra. För att uttrycka det utan kringelikrokar: Den mänskliga naturen trumfar på sikt över välfärdsstaten, varför dess bejakare måste tvinga människor att leva efter dess normer. Vi har sett det gång på gång hända – det krävs både ett totalitärt styre och våld för att välfärdsstatens grundtanke, kampen för rättvisa och jämlikhet, ska kunna upprätthållas. Skälet: Den mänskliga naturen är inte inrättad för en rättvis och jämlik existens. Det är ”Survival of the fittest” som gäller.

Aposematisk färgteckning är något som vi hittar bland insekter, groddjur och ormar. Istället för att vara så osynliga som möjligt varnar de predatorer genom en gräll och i högsta grad synlig färgteckning: ”Om du äter upp mig kommer du att få ångra det. Jag är giftig och du kommer att bli sjuk, kanske till och med dö.” Emellertid, det är bara sant för vissa djur. Andra härmas bara, de är inte alls giftiga.

Religionsantropologen Edward Dutton tar i en ganska färsk video avspark i detta fenomen och ger en tankeväckande förklaring till varför en del unga personer färgar sitt hår ilsket blått, gallgrönt eller lila. Han kallar det för psykologisk aposematism och menar att också det är en varnande färgsättning. Det de här personerna signalerar är ”Akta dig, jag är farlig”. Ytterst handlar det om mental ohälsa, vilket ju också är ett slags giftighet. Dutton för också fram andra avvikelser från den evolutionära normen som tyder på att något är mentalt i oordning, som extremt många och synliga tatueringar, veganism och polyamori, det vill säga att ha flera samtidiga kärleksrelationer.

Resonemanget ansluter till en bok som Edward Dutton gav ut 2018: “How to judge people by what the look like”. Så här lyder förlagets presentation:

’Du kan inte döma människor efter hur de ser ut!’ Det har trummats in i oss som barn och, som den här boken bevisar, är det fullständigt fel. I denna mycket läsvärda analys av vad forskarna kommit fram till visar Dutton hur vi har utvecklats för att bedöma människor utifrån hur de ser ut. Vi kan mycket tillförlitligt bedöma människors personlighet och intelligens utifrån utseendet och ganska ofta är det nödvändigt att vi gör det, om vi vill överleva. Kroppsform, hår, bredd mellan ögonen, fingerlängd, till och med hur stora bröst en kvinna har … Dutton visar att detta, och mycket annat, berättar både om personlighet och intelligens.

Tillbaka till ungdomarna med extremfärgat hår. Edward Dutton tolkar dessa starka signaler som en kombination av dåligt självförtroende och narcissism. De som extremfärgar håret signalerar kroppsligt (alltså inte verbalt) att de inte alls är så obetydliga och underlägsna som de egentligen känner sig, utan att de är överlägsna, djärva och intressanta personer. Men det är fusk. Det är ungdomar utan en stark personlighet som prövar den här genvägen för att tala om att de är intressanta och har karaktär, trots att de inte har det.

Jag läser videons kommentarsfält. Där finns en kommentar som föreslår att den extrema färgsättningen signalerar en genetisk avvikelse. I ett äldre samhälle med hög barnadödlighet skulle den personen ha slagits ut. Detta är människor vi, genom att så gott som helt ha utrotat barnadödligheten, har räddat från att dö redan som barn. Med andra ord, vårt välfärdssamhälle leder till att mutationer med låg kvalitet överlever. Genpoolen försämras.

Här vill jag ansluta till förstklassig och hyllad forskning som redovisas av ekonomhistorikern Gregory Clark i hans ”A Farewell to Alms: A brief economic history och the world” (2008). Clark visar hur det naturliga urvalet formar den europeiska befolkningen på ett sådant sätt att den blir kapabel att genomföra den industriella revolutionen. Det medeltida Europa var grogrunden inte bara för människor med hög intelligens utan också en stabil personlighetstyp. De blev samvetsgranna, empatiska, lydiga, bra på att jobba på regelbundna arbetstider och kom överens med sina grannar.

De som inte var fysiskt starka, som inte hade ett starkt immunförsvar, de som hade låg intelligens och som inte kunde arbeta i långa arbetspass, dog redan som barn. Alternativt fick de inga egna barn och förde därför inte sina sämre gener vidare.

Under nästan hela mänsklighetens historia, fram till för ungefär tvåhundra år sedan, filtrerades såväl nya som ärvda skadliga mutationer bort från befolkningen genom denna mycket hårda form av naturligt urval. De fattiga födde få barn medan de rika födde många, som ett slags försäkring för att något eller några skulle överleva sin barndom. Det var endast en minoritet som överlevde och fortplantade sig.

I England verkade den intellektuella medelklassen under flera hundra år ha lyckats bäst med reproduktionen. Deras ättlingar ärvde sina förfäders höga intelligens och ökade i proportion till den engelska befolkningen som helhet. Clark hävdar att detta hårda naturliga urval resulterade i att den genomsnittliga intelligensen kulminerade med den industriella revolutionens genombrott. Samhället var som helhet tillräckligt intelligent för att kunna upprätthålla och utveckla industrialismen. Dessutom utvecklade arbetskraften en personlighetstyp som passade samman med behoven hos storskalig industri och en komplex social organisation.

I våra dagar är det tvärtom, utvecklingen går i motsatt riktning. Socioekonomisk status är negativt förknippad med fertilitet, särskilt bland kvinnor. Högre social status, rikedom och utbildning leder till lägre reproduktiv framgång. Denna dysgenik har den brittiske psykologen Richard Lynn dokumenterat i ”Dysgenics: Genetic Deterioration in Modern Populations” (2011). Han konstaterar att reproduktionsmönstret upphör att filtrera bort gener som leder till olika funktionsnedsättningar och ett dåligt immunförsvar. Den moderna medicinen gör att genetiskt skadade människor kan fortplanta sig. Det leder till att fler skadliga gener överlever, vilket negativt påverkar intelligensen.

Eftersom intelligens är korrelerad med genetisk kvalitet innebär denna mutationsackumulering på befolkningsnivå att den genomsnittliga intelligensen sjunker och det har den gjort ända sedan inledningen av den industriella revolutionen. Bland annat visar det sig genom att reaktionstiderna har blivit betydligt långsammare sedan slutet av 1800-talet, då man började mäta reaktionstiderna för första gången. Precis som en bil med många hästkrafter blir snabb, så reagerar en hjärna med hög intelligens snabbt. Sammanfattningsvis verkar det som att intelligensen först ökade på grund av naturligt urval under medeltiden och sedan minskade på grund av förändringarna i det naturliga urvalet, efter den industriella revolutionen.

Det är ett drygt halvsekel sedan Neil Armstrong blev först med att sätta sin fot på månen. Månfärderna upphörde och frågan är om människan i dag klarar uppgiften, trots en fantastisk teknologisk utveckling sedan dess, i synnerhet av artificiell intelligens. Varför är det inte självklart att det i dag är möjligt att föra människor till månen när vi klarade det för över ett halvsekel sedan. Har vi blivit för dumma? Robert Frost, instruktör och flygledare vid Nasa förklarar i en artikel från år 2015 med den talande titeln ”How we lost the ability to travel to the moon” att när man arbetar på gränsen till det omöjliga går tusentals och åter tusentals timmar åt till att testa och justera. Utvecklings- och driftsteamen skaffar sig en expertis som ingen annan på planeten har. NASA:s Saturn V-raket hade över tre miljoner delar. Kommandomodulen, servicemodulen och månmodulen bestod av ytterligare miljoner delar. En enskild person kan inte överblicka den mängd detaljer som krävs för att montera och driva dessa farkoster. Det krävs ett kollektiv med både väl fungerande personligheter och hög snittintelligens.

När Apolloprogrammet avslutades stängdes fabrikerna. Verktygen demonterades och formarna förstördes. Teknikerna, ingenjörerna, vetenskapsmännen och flygledarna fick andra jobb. Amerikanska Nasa planerar att åter genomföra bedriften år 2024 men ännu vet ingen om de klarar det.

Jag kan också undra. Det är ingen enkel uppgift att ta fram ritningar och börja bygga en ny raket. Varken fabriker, verktyg, material eller kunskap finns. Som Robert Frost skriver:

Vi har inte expertisen för att förstå hur det verkliga fordonet skiljer sig från ritningarna. Vi har inte expertisen för att använda fordonet. Vi måste ersätta moderna material. Det förändrar fordonet. Det ändrar massan, det ändrar påfrestningarna och spänningarna, det ändrar interaktionerna. Det förändrar de möjliga funktionsstörningarna. Det förändrar fordonets kapacitet.

Det man kan läsa mellan raderna i Robert Frosts beskrivning är att människan kanske inte längre förfogar över den kollektiva intellektuella kapacitet och de stabila personligheter som krävs för att återigen förverkliga ett så avancerat projekt. Jag tänker vidare och skulle vilja ha svar på en omöjlig fråga: Hade den industriella revolutionen alls ägt rum med dagens amerikanska befolkning?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version