Inflöde och våldtäkter

Svenska media väljer helst att visa bilder på barn och kvinnor eller berätta rörande om enskilda flyktingöden. Denna ”information” är vilseledande. I september var tre fjärdedelar av de asylsökande män, enligt Migrationsverket.

I tisdags höjde Migrationsverket prognosen för ensamkommande ”flyktingbarn” till 30.000 för år 2015. I biologisk mening är väldigt få av dem barn. Ännu färre är flickor.

Hur kommer våldtäktsstatistiken att se ut framöver, med tanke på alla de unga män som väller in i Sverige och Europa? Vi vet sedan tidigare att män som kommer från världens mest dysfunktionella och våldsamma samhällen är starkt överrepresenterade i våldtäktsstatistiken. De har en annan kulturellt och religiöst baserad kvinnosyn, än den svenska.

Tiotusentals, på lite sikt hundratusentals, män i sin mest testosteronstinna ålder har av flyktingsmugglare blivit itutade att här väntar jobb, alternativt gratis försörjning från samhället, ett bra boende och vackra blonda flickor.

Verkligheten har föga med dessa fantasier att göra, även om naiva unga flickor kan stå på Centralstation i Stockholm med skyltar som säger ”Welcome to Sweden”. Det betyder emellertid inte att svenska kvinnor också i övrigt längtar efter att få bekanta sig med och inleda förbindelser med dessa unga män. Inte heller väntar något bra boende. För majoriteten handlar det framöver om madrasser i skolsalar eller tältläger. Och jobben kan de titta i månen efter. Enligt Eurostat är bara 2.5 procent av jobben i vårt högteknologiska land till för okvalificerad arbetskraft. SCB:s statistik visar att endast tio procent av invandrarna från Syrien, Afghanistan, Eritrea, Irak och Somalia har en minst treårig eftergymnasial utbildning, att jämföra med 25 procent bland Sveriges befolkning.

De som nu kommer hit står alltså utan arbete, en värdig bostad och partners. De blir ofta hopträngda på små ytor tillsammans och snart kommer kylan. Vad händer när deras bild av den utlovade lyckotillvaron krackelerar? I sina hemländer är de vana vid att ha en klan som skyddar dem. När konflikter mellan klaner, folkgrupper och trosinriktningar blir tillräckligt stora, så resulterar de i våld.

Det finns skäl att vara rädd för den frustation som uppstår när verkligheten krockar med de asylinvandrade unga männens havererade föreställningar om lyckoriket i norr. Den riskerar att utlösa en våldsvåg, där särskilt kvinnor kan komma att drabbas. För att visa att det finns fog för denna oro redovisas nedan ett avsnitt ur K-O Arnstbergs och min kommande bok: ”Invandringen i ett nötskal”.

Sverige i våldtäktstopp
Antalet anmälda våldtäktsbrott har sedan 2005 ökat stadigt i Sverige. Delvis kan ökningen förklaras av att en ny sexualbrottslagstiftning trädde i kraft 1 april 2005. Den innebär bland annat att vissa gärningar som tidigare rubricerades som sexuellt utnyttjande, kom att rubriceras som våldtäkt.

Hoppar vi framåt i tiden, till året 2013 – 2014 så ökade de i Sverige anmälda våldtäktsbrotten med 11 procent till 6.700. Även de anmälda brotten sexuellt tvång, utnyttjande och sexuellt ofredande ökade med mellan tio och tjugo procent, jämfört med föregående år.

Enligt FN-organet UNODC (United Nations Office on Drugs and Crime), har Sverige länge legat i täten, såväl inom EU som bland världens nationer, när det gäller anmälda våldtäkter. UNDOC mäter polisanmälda våldtäkter och sexuella övergrepp (inklusive övergrepp på barn) per 100.000 invånare. Sverige befinner sig med 180 polisanmälningar på andra plats, efter ön Saint Vincent i Västindien, som har en särställning med 390 anmälningar (ön har inte just mer än 100.000 invånare). Det enda land i världen som i övrigt kan mäta sig med Sverige är Costa Rica med 138 anmälningar. Norge ligger på 54 och Finland på 60 polisanmälningar per 100.000 invånare för våldtäkt och sexuella övergrepp. För enbart våldtäkter ligger Sverige på FN:s lista tvåa efter Botswana, med drygt 69 anmälningar per 100.000 invånare. Siffran för Botswana är 88,6 våldtäkter. Detta kan jämföras med Norge som ligger på 22, Finland på 19 och Danmark med endast sex anmälningar för våldtäkt per 100.000 invånare.

Att Sverige i verkligheten skulle ligga tvåa i hela världen är däremot knappast sannolikt, eftersom benägenheten att anmäla skiljer sig starkt mellan olika länder och kulturer. Men Sveriges ”topplacering” är under alla omständigheter ytterst allvarlig information.

Utländsk förövarbakgrund vanligast
När det gäller grövre brott är personer med invandrarbakgrund starkt överrepresenterade, jämfört med dem som har svensk bakgrund. Särskilt gäller detta våldtäkter och försök till våldtäkt, där överrepresentationen för utrikes födda är fem gånger så hög, jämfört med svenskfödda. Invandrares barn har en nästan dubbelt så hög överrepresentation. Detta visar den senaste undersökningen som BRÅ har gjort på området (2005).

För att få en uppfattning om hur det ser ut idag har vi kopplat samman BRÅs undersökning från 2005 med SCB:s befolkningsstatistik från 2014.

Av Sveriges 9.8 miljoner invånare är knappt 17 procent utrikes födda, 12 procent är barn till invandrare
Vi går här på BRÅ:s definition med minst en utrikes född förälder

och drygt 71 procent har svensk bakgrund. Tillämpar vi BRÅ:s undersökning på hela befolkningen i alla åldrar kommer vi fram till en fördelning där ungefär 60 procent av anmälningarna för våldtäkt riktades mot personer med invandrarbakgrund. För att få ett mer relevant resultat mäter vi istället de åldrar som är mest brottsaktiva i sammanhanget, och där fungerar det bäst med SCB:s indelning i gruppen 15-44 år.

Eftersom denna population är yngre finns där också fler personer med invandrarbakgrund: 21 procent är utrikes födda, 14 procent är invandrares barn och 65 procent har svensk bakgrund. Resultatet blir att, trots att den svenska befolkningen i urvalet är nästan dubbelt så stort som de med invandrarbakgrund, anmälningarna för våldtäkt riktas till drygt två tredjedelar (67 procent) mot dem som har invandrarbakgrund. Utrikes födda står för 54 procent och invandrares barn för 13 procent, medan anmälningarna mot dem som har svensk bakgrund ligger på en tredjedel (33 procent). (I detta är inte gruppen ”icke folkbokförda” inräknade. De stod för 10 procent av de anmälda våldtäkterna i slutet av 80-talet enligt Brå-rapport 1996:2)

Det är mot bakgrund av dessa fakta som min oro för anstormningen av unga män från dysfunktionella och våldsamma samhällen ska ses. Tidigare studier i både Sverige och Norge har visat att överrepresentationen när det gäller våldsbrott inklusive våldtäkter är som störst bland just dessa män.

Finns det någon journalist, myndighetschef eller politiker som törs ägna detta en tanke i det offentliga rummet?

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.