Det sägs att journalistkåren håller på att svänga. Nu, när den humanitära statsmakten havererar och politikerna hyser totalt världsfrånvända förhoppningar om att andra länder ska hjälpa Sverige ur det självförvållade eländet, så är det läge bland journalisterna med lite verklighetsförankring. Lite. Det finns några seriösa kursändringar, som den ledarredaktionen på GP och en spridd liten skara politiska journalister gjort, exempelvis Ivar Arpi på Svenska Dagbladet. Men för majoriteten är det väldigt svårt att backa. Mångkulturstrosvissa och med drömmar om fri invandring går nu många journalister baklänges myrsteg och lägger skulden på politikerna. Som Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl. I sin huvudledare lördagen den 5 december skriver hon:
För ett par veckor sedan förklarade statsministern att Sverige varit naivt. För det fick han utstå smälek, till viss del förtjänt. Men Löfven har mer rätt än vad han vet. Att naiviteten utsträckt sig till räddhågsna politiker som inte vågat ta i svåra frågor, vet vi. Men det har också präglat en befolkning som i alltför stor utsträckning förlitat sig på statens tillräcklighet, förnekat civilsamhällets nödvändighet och bekänt sig till systemens evighet.
Inte ett ord om journalisternas roll! Varför vågar inte politiker ta i svåra frågor? Naturligtvis därför att det utlöser en medial förföljelse, som ibland växer till drev. Journalisterna har alldeles på egen hand sett till att det blivit farligt med fri åsiktsbildning i Sverige. I synnerhet gäller det för politiker. Agendajournalister och andra moralmonster flyger på dem, om de försöker sig på något annat än värdegrundsinfekterade uttalanden. De riskerar både att bli offentligt skändade och att bli av med sina jobb. I och för sig gäller det alla som inte flyter medströms. Fråga den lysande journalisten Marika Formgren. Fråga författaren Marcus Birro, som också har en för journalisternas smak alltför vass penna.
Och vilka har sett till att svenska folket förblivit naivt och satt sin tilltro till politikerna? Vilka har sett till att ”Nisse i Hökarängen” blivit så grundlurad som han faktiskt blivit? Svaret är återigen: Journalisterna. Som det konstateras av signaturen ManyMen i en Flashbackdiskussion om mediekriget.
Någon skrev tidigare att detta är politikernas och medias fel. Det stämmer inte. Det är medias och befolkningens fel. Det finns ingenting som säger att man inte får vara kriminellt naiv som politiker. Tanken är att media ska granska och en upplyst befolkning ska se till att naiva idioter inte får någon makt. Detta sattes ur spel. Största boven i dramat är media, på andra plats kommer befolkningen. Man kan aldrig skylla på att politiker varit naiva när de har blivit framröstade av folket och ”granskade” av media. Media ska inte få komma undan med att skylla över detta på politikerna.
Det är journalisterna som försett oss alla med vilseledande information. Det var journalistikens drift att censurera som gjorde att Gunnar och jag skrev både del ett och del två av ”Invandring och mörkläggning”. Den första delen publicerades i sin första upplaga för mer än två år sedan. Medierna höll givetvis käften så gott det nu gick. Tjocka välargumenterade böcker med hållbar statistik och en omfångsrik notapparat, skrivna av en invandringsforskare och en erfaren journalist. För att tala i egen sak så var det inga dåliga författare och heller inga dåliga böcker. En hungrig läsekrets köpte tiotusen ex. av första delen, de flesta efter att vi lyckats få in en annons för boken i Dagens Nyheter. Men inte fan platsade det vi skrev i nyhetsmaterialet. Heller inte i kulturdebatten. Mörkläggning var ordet!
Från läsekretsen fick vi tusentals mail, mycket beröm och nästan inget klander alls. Men vi fick också en tredje reaktion: ”Tja, det är väl just inget nytt i det ni skriver, men det är bra att få en sammanställning.” Det var de pålästa dissidenternas reaktion, de som liksom vi förlitade sig till andra källor än ”gammelmedia”. Även om det var få bland dem som, av lättförstådda skäl, vågade sticka ut huvudet, så var det inte bara vi som såg vad som skulle hända. Nu har det gått som vi förutspådde, men kära läsare, jag har ett dåligt budskap: Detta är bara början på vad som kommer att bli en långt mer omfattande välfärdskollaps. Och tro inte på de som säger att det måste bli värre först, innan det kan bli bättre.
Kanske ska det ändå betraktas som positivt att den så kallade flyktingfrågan nu är första och största nyhet i samtliga medier. Den som kan sila bort det tjocka lagret av moraliserande slagg får trots allt veta hur det står till med staten och dess kapital. Svaret är: Det är värre än man kunde föreställa sig.
Samtidigt som vi får veta att svenska myndigheter inte klarar att sätta stopp på asylströmmen, så berättar Egor Putilov, journalist och före detta asylhandläggare på Migrationsverket, att de som fått avslag på sina asylansökningar i praktiken får stanna kvar. Så här kan det gå till:
Statistik över tvångsutvisningar genomförda med hjälp av gränspolisen visar att 30 till 40 procent av asylsökanden under år 2013-2015 utvisades till ett annat EU-land enligt Dublinförordningen. Enligt min egen erfarenhet från Migrationsverket brukar de som utvisas på detta sätt dyka upp igen i Sverige ett par dagar efter. Då söker man asyl på nytt och en ny komplicerad byråkratisk process inleds för att utvisa den sökande igen till samma EU-land. Processen tar i genomsnitt ett halvår och medför stora kostnader för samhället. I vissa fall chartrade gränspolisen hela flygplan för att utvisa enskilda personer till ett EU-land med tvång – allt för att den sökande skulle komma tillbaka till Sverige till kostnad av en tågbiljett några dagar efter.
Putilov konstaterar att Sverige i dag har fri invandring. Det är en för välfärdssamhället smärtsam nyhet, som alla medier med samhällsansvar borde plocka upp och föra vidare till svenska folket. Men inte ens i den egna papperstidningen har Svenska Dagbladet med detta. Papperstidningsläsarfolket, den majoritet av svenska folket som aldrig nosar upp nyheter på nätet, är den kategori som reguljära medier borde se som sitt första ansvar att informera – om de nu hade ambitionen att få behålla sina läsares förtroende förstås.
Men trots att medierna flyger lågt och emellanåt får verklighetskänning, så är propagandan såväl vidrigare (inget överord!) som mer allomfattande än någonsin. Varje gång jag sätter på radion så är det något om flyktingar och det mesta är hjärteknipande dravel. Jag slår om till P2 och får till min glädje höra lite fin zigenarmusik (det bär mig emot att kalla det för något så språkligt oskönt som romsk musik). Men tamejfan, nog beledsagas den av en ljus snällborgerlig kvinnoröst som i mellansnacket lyfter fram romers lidande. Jag vågar en hundring på att hon aldrig någonsin ens pratat med en äkta rom, utöver att säga ”varsågod” när hon släppt en guldtia i en tiggarromsk pappersmugg. Jag stänger av radion och griper efter senaste numret av Situation Stockholm. Den inhandlades av min fru häromdagen. Läser på framsidan att Pernilla August enligt egen utsago ”är rätt bra på stora middagar. Bra på att laga mat och få ihop folk”. Nu är jag på hugget och tänker att vi får väl hoppas att middagsgästerna inte sätter hummerkanapéerna i halsen. Slår sedan upp tidningen och läser vad Pernilla August säger om massinvasionen:
– Det har ju hänt så mycket nu i Sverige och världen, det är så många människor som är på flykt. Det är svårt att ta in och är så akut att det nästan är svårt att prata om, för att vi befinner oss mitt i nånting som vi faktiskt inte har någon distans till, säger hon när vi är tillbaka på gården igen.
– Det enda man kan känna är att: herregud, människor lider – klart vi måste öppna våra dörrar och gränser. Jag har också tänkt mycket på att vårt land har levt med nåt sorts ludd runt allting, det är som att vi trott att flyktingar ska komma på besök i några år och sen resa hem igen. Men från och med nu kommer det att se annorlunda ut och låt oss försöka att få det att funka. Världen förändras ju, allt är hela tiden i förändring.
Ja, även om det gått rejält med ludd i Pernilla August tankeverksamhet, så klarar hon sig nog. Hur djävligt det än blir i Sverige, så är det inte hon som riskerar att få stå i snögloppet och sälja Situation Stockholm. Kanske kan hon rentav få ett expertjobb hos regeringen? Så här resonerar Svenska Dagbladets litteraturredaktör Madelaine Levy, under rubriken ”Låt konstnärerna sköta flyktingmottagandet”:
Under Augustiprisgalan berättade kulturminister Alice Bah Kuhnke att hon har svårt att sova – hon ligger vaken om nätterna och funderar på flyktingkrisen och vad den kan komma att innebära för kulturen. Jag förslår att hon vänder på frågeställningen och i stället börjar fundera på vad kulturutövarna kan göra för flyktingsituationen. Första steget borde bli att regeringen sammankallar en rådgivande grupp kreativa tänkare. Och omedelbart ger dem i uppgift att ta fram smarta, visionära och innovativa förslag på hur de många flyktingar som nu kommer hit skulle kunna få ett bra liv och bli en tillgång för Sverige. Resultaten skulle förmodligen inte låta vänta på sig.
Nu när jag riktigt är på högvarv så tänker jag att det väl är bäst att avsluta med något riktigt praktdravel från Dagens Nyheter, listettan bland svenska desinformatörer, åtminstone bland papperstidningar. (Tar vi med radio och teve, så är toppstriden mer osäker). Jag behöver inte leta länge förrän jag hittar jag en artikel av företagsekonomen Roland Paulsen, där han talar om att svenskarna har blivit rikare och att han själv tjänar bra, underförstått att vi har råd med den så kallade flyktingkrisen. Därför gillar han inte de journalister som skriver att den svenska välfärden står på spel:
När vi nu får höra att gränsen för hur många flyktingar Sverige kan ta emot kan man fråga sig: i relation till vad? Vi har onekligen organisationsproblem – alltför få bostäder, underbemanning på Migrationsverket och andra institutioner som belastas i tider som dessa – och ja, givetvis är det en skam att övriga EU-länder visar så liten solidaritet med de som flyr.
Organisationsproblem? Det är vad DN tydligen uppfattar av det som sker just nu. Några dagar dessförinnan skrev Ivar Arpi en ledare med rubriken Staten har abdikerat. Har någon journalist någonsin under åtminstone det senaste halvseklet skrivit en ledare med en så skrämmande, och vad värre är, skrämmande sann rubrik? Men för DN är detta ett organisationsproblem. Snacka om myrsteg baklänges. Snacka om mörker.
Karl-Olov Arnstberg
Utskriftsvänlig versionAlla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 