Bryt tystnadsspiralen!

1984 gav statsvetaren och sociologen Elisabeth Noelle-Neumann ut boken ”Spiral of Silence: Public Opinion – Our Social Skin”. På svenska Wikipedia finns en enbart påbörjad artikel, som ändå fångar vad begreppet syftar på:

Teorin går ut på att man är mindre benägen att framföra en åsikt om man tror att man är i minoritet. Och om ingen uttrycker en åsikt så tror man att den är i minoritet. Det blir som en spiral. Medier är viktiga eftersom många åsikter framförs där.

Tio år senare publicerade juridikprofessorn Jacob Sundberg en bok med titeln ”Tystnadsspiralen. Ett bidrag till den juridiska massmediaforskningen.” Perspektivet var likartat. Sundbergs tanke var, att när makten över massmedia hamnar hos ett nätverk med andra syften än att informera folk, så måste motkrafter se till att kompensera den demokratibrist som uppstår.

Med Sundbergs definition går min egen tanke omedelbart till Dagens Nyheters öppet deklarerade agendajournalistik och hur vi dissidenter på nätet försöker att vrida bilden rätt. Om man anser att det är en demokratisk rättighet att via den offentliga debatten få en någorlunda opartisk och sanningsenlig bild av invandringspolitiken, så är det absolut ett demokratiarbete vi utför, också när det av våra politiska motståndare kallas för främlingsfientlighet och rasism.

Det finns två – eller kanske tre – sätt att förstå tystnadsspiralen på. Det mest grundläggande är att se den som en allmän socialpsykologisk iakttagelse. När människor tror att deras åsikter i en bestämd fråga inte överensstämmer med omgivningens eller den allmänna opinionen, så ligger de lågt. Eftersom människan är en social varelse, kanske de till och med låtsas att de tycker ”som alla andra”. Tänk er att ett antal människor är samlade – säg ett tiotal. De hamnar i ett samtal där samtliga låter de övriga förstå att fri invandring till Sverige är eftersträvansvärt, trots att de innerst inne vet vilka förödande konsekvenser det skulle medföra för välfärdssamhället, och därför absolut inte tycker så. Problemet blir således att de alla på grund av ett socialt tryck, som kanske inte ens finns, argumenterar mot sina egna intressen.

I synnerhet undviker grupper med närstående att politiskt ta strid. Vi vet inte alltid ens vad släktens, kontorets eller vängruppens medlemmar tycker om invandringspolitiken, men vi är fullkomligt på det klara med att det är en laddad fråga. Alltså håller vi tyst. Några av mina mailkontakter har i sina familjer tagit risken, talat klarspråk och fått känna på hur farligt det kan vara. En kvinna får på grund av sina ”rasistiska åsikter” inte fira jul med sina barn och deras familjer. I ett annat fall skar det sig mellan två syskon, som dock lyckades lappa ihop relationen. Jag tror inte att de kommer att ta upp invandringspolitiken en gång till.

Anledningen till att processen kallas för en spiral är, att när vi fångas av denna tystnad så riskerar vi att bli tystare och tystare, vilket medför att kostnaden för att bryta tystnaden blir högre och högre. Ett exempel är när moderatpolitikern och migrationsministern Tobias Billström i februari år 2013 sa att volymen för både asyl- och anhöriginvandring måste ändras. Alla politiker, politiska journalister och de som intresserar sig för invandringspolitiken vet att efter det är begreppet volymer tabu i debatten. De vet antagligen också att det är nödvändigt att diskutera volymerna för asyl- och anhöriginvandringen. Klockan är inte fem i tolv utan fem över. Emellertid, så gott som ingen i offentligheten tar på allvar upp den diskussionen och när det väl händer har jag svårt att tro att det sker med begreppet ”volymer”. På så sätt har en tystnadsspiral under de snart tre år som gått sedan Billströms uttalande, förmodligen förvärrat problemet. För att komplettera med en annan metafor, så har tröskeln till en volymdiskussion blivit högre och högre.

Därmed kommer vi in på det andra sättet att förstå tystnadsspiralen, nämligen att se den som ett politiskt vapen mot oliktänkande, en metod. Medierna bestämde sig efter Billströms påpekande för att – om möjligt – bli ännu tystare om volymerna. Tystnadsspiralen spärrade behövlig kritik mot den förda invandringspolitiken.

Ett annat exempel är när medierna konsekvent undviker att publicera material som visar vad Sveriges extrema invandringspolitik kostar och istället påstår att den är lönsam. De håller tyst om det problematiska, i det här fallet sanningen, och för istället fram det önskvärda. På så sätt blir tystnadsspiralen en metod för att styra människors åsikter.

Det finns också vad som skulle kunna ses som en tredje metod, nämligen att tystnad påbjuds i vissa frågor. Den som har makten bestämmer öppet att ett visst ämne inte får diskuteras. Ett tydligt exempel ges i Magdalena Ribbings råd om hur julen ska skötas ”med hyfs och stil”. Med ett självvalt exempel på en ”julmiddagstölp” drar hon en parallell med folk som inte klarar att hantera spriten utan hinkar i sig på julmiddagen.

Den kalkonvideo där Magdalena Ribbing hjälper oss att hantera ”smygrasister” finns på DN och består av ett samtal där hon och kocken Monika Ahlberg ”reder ut hur man bäst ska bete sig under julen”. Magdalena Ribbing inleder:

– Det finns ju problem med alla människor naturligtvis, kanske inte alla men det finns problem i alla kretsar. /…/ och sen människor som säger hemska saker om andra människor ändå, det som du säger då, som rasistiska saker. Då får man, då kan man, det blir ju en väldigt trist stämning om man börjar slåss vid bordet (skrattar) och … du säger inte det här en gång till! Man måste kunna komma åt sådana saker. Sitter man och tiger så här (markerar passiv kroppshållning) då samtycker man och det är förödande för ens egen moral och alla andras också. Man måste kunna säga någonting. Och då säger man, tycker jag, till att börja med säger man ”vad var det du sa för någonting?” Ja då kommer någon av dom här vanliga hemska fördomarna om folk som uppför sig på si eller så sätt, som man tror sig ha hört. Då säger man ”Vad har du för belägg för det?” Och då kommer det sura kommentarer: ”Värst vad du var …” någonting då. Då säger man att det är faktiskt inte ok!

– Den här julen ligger ju lite risigt till för just den diskussionen, det får vi väl erkänna (Monika Ahlberg skrattar och tittar mot kameran).

– Jo, det kan vi väl absolut men då kan vi väl säga från början att den här julen talar vi inte om någonting annat än … och så ….

– Vi talar inte om flyktingar och terrorister!

Observera det hierarkiska i den situation som Magdalena Ribbing skissar upp. Det är inte bara så att den till julbordet inbjudne tar upp ett opassande ämne utan han eller hon är en hopplöst underklassig person som naturligtvis både har fel och saknar argument. Jag misstänker starkt att Magdalena Ribbing inte riktigt vet vad hon talar om. Som äldre adelsdam boende på Östermalm är hon nog inte helt medveten om vilka asylproblem Sverige brottas med. Det är begripligt att hon vill att julmiddagen ska vara trevlig och konfliktfri, men hon kunde ju också ha målat upp en person som ansåg att detta var något som de måste tala om, därför att ämnet är så viktigt. Hon verkar inte förstå att i verkliga livet är frågan ”Vad har du för belägg för det” riskabel, därför att det förmodligen är den klumpige julmiddagsgästen som har beläggen, medan värdinnan är okunnig. Mitt råd i Magdalena Ribbings position skulle ha varit: ”Laban/Lisa, det här är viktiga frågor och jag tycker att vi ska prata om dem, men det här är fel tillfälle.”

Observera också att situationen är fiktiv. Detta är inget äkta råd utan ett budskap riktat till den som tar del av videoklippet. Antingen kan man, som Magdalena Ribbing, visa att invandringspolitik får man inte tala om. Då gör man bort sig, på samma sätt som man gör bort sig om man super sig full på julfesten. Eller också kan man markera att detta är en viktig fråga som man både kan och bör tala om, om än inte just under julmiddagen.

Efter denna ganska långa utläggning vill jag få förslag på hur man bryter tystnadsspiralen.
Jag vill inte veta hur man övertygar de kunskapsresistenta eller hur man startar konflikter utan:

Hur väcker man dem som inte ens vet att de sover?
Vad säger man?
Hur säger man det?
Vid vilka tillfällen har man en chans att nå fram?

Jag vill också veta vilka som inte håller på och tassar runt utan ignorerar tystnadsspiralen? Det verkar som om många LO-anslutna pratar ganska fritt med varandra. Vilken är anledningen till att SD blivit näst största parti i LO? Inom min folkstam – akademiker – är detta absolut inte fallet. För oss gäller att de som är klyftigast inte nödvändigtvis håller tyst. Men de har vanligtvis det sämsta vettet när det gäller invandringspolitik.
Så är det också bland det som förr kallades kulturarbetare. Uj så mycket godhet det finns där!

Kanske går det att ta upp frågan hur man bryter tystnadsspiralen i din Facebookgrupp?

Givetvis har du möjlighet att ta en anonym kontakt med mig. Ingen lämnas ut och ingen får något oförskämt svar. Det senaste löftet är det lättaste. Det var så länge sedan jag fick ett ”hatmail” att jag nästan har glömt när det skedde.

Skriv direkt till mig: koa@arnstberg.se Jag kommer att redovisa svaren på bloggen, på mitt sätt.

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version