Den norska författaren och journalisten Hege Storhaug driver i Norge tankesmedjan Human Rights Service (HRS).
Hege Storhaug skriver på ett självklart sätt som är lätt att följa. Säkert beror det på att hon under flera årtionden har rest runt i den islamska världen, främst genom en lång kontakt med muslimer i Pakistan. Det ger boken en slags avspänd tyngd utan att förta den som alarmsignal. Samma sak gäller författarinnas röst om Europa: hon ger sig beslöjad in i Marseilles arabkvarter och rapporterar inifrån shariazonen. Storhaug tillhör en allt glesare skara av undersökande journalister, som tycker det är nödvändigt att besöka de platser hon skildrar. Rapporten, som i e-bokformatet är på hela 353 sidor, är lätt- om än inte precis snabbläst. Det senare eftersom innehållet manar till eftertanke. I bokens kapitel om Malmö bedriver hon den undersökande journalistik som svensk media borde ha gjort för länge sedan om de vore hederliga och värnade om sitt land.
Malmö – det nordiska Marseille
Låt oss dröja ett tag vid Malmö – det nordiska Marseille. Storhaug skriver att hon befinner sig i centrala Malmö, det område hon explicit anger är Rosengård. Äldre svenska kvinnor berättar att de måste lämna staden där de bott hela sitt liv. Arabiska och somaliska pojkgäng radar regelbundet upp sig utanför deras fönster och trakasserar på olika sätt. Det räcker med att en kvinna lever ensam. Omgivningen gör livet omöjligt för de sista svenskarna i trappuppgången, de till och med erbjuds pengar för att flytta så att klanen kan ta över. Intervjuobjekten har personliga erfarenheter av rån, överfall, att medvetet bli påkörda, trots att de är ända upp i sjuttioårsåldern.
En handikappad kvinna fick en pistol mot tinningen och rånades på sin rullstol, bara för att gänget ville ha den som leksak. Till detta kommer anlagda bränder i trappuppgångar, drivor av sopor som hälls ut utanför tröskeln, spottloskor (t.o.m. från små barn), bilbomber, beskjutningar, inbrott i svenskarnas lägenheter, våldtäkter också på äldre kvinnor.
En av de kvinnor som Storhaug intervjuar anser att det pågår en etnisk rensning, sedan svenskarna kommit i minoritet. ”Om du ska bo kvar här måste du lära dig arabiska!” lyder uppmaningen. De intervjuade kvinnorna berättar också om en poliskår, som inte kommer när man ringer. Det finns som bekant ett femtiotal ”No-Go zoner” i Sverige, där statens våldsmonopol inte fungerar och där ambulans och brandkår inte ger sig in utan poliseskort.
NRK gjorde i helgen ett liknande reportage från en sådan stockholmsförort som chockade Norge. Hot och stenar haglade mot polis och teve-team. Svenska journalister rapporterar inte gärna om vad som händer med dessa utsatta stadsdelar. De är resultatet av en ansvarslös invandringspolitik och åtföljande segregation som inte går att hejda – en politik som de för övrigt själva varit med om att driva fram. De väljer hellre att rapportera om urbefolkningens påstådda rasism och islamofobi.
Mekka- och Medina-muslimer
Författaren konstaterar att det är utomeuropeiska invandrare med muslimsk bakgrund som utgör det stora hotet mot vårt öppna västerländska samhälle. Kränkande tillmälen, hot och våld runt om i Europa bär antisemitiska förtecken och förakt mot majoritetsamhällets demokrati och kvinnosyn, där tillmälen som ”kufar” (otrogen), ”hora” och ”jude” är vardagsmat. Nästan hälften av de 9 000 muslimer som tillfrågades i en stor europeisk undersökning 2013 klassades som fundamentalister, vilket innebär att de sammantaget föredrar sharia framför demokrati, tror på endast en tolkning av koranen och vill återvända till islams rötter. Särskilt gäller det den yngre generationen. Motsvarande siffra för kristna var knappt fyra procent, vilket visar att teorin om ”lika goda kålsupare” är ett påhitt.
Storhaug går grundligt igenom av vad som står i koranen, hadither och sira och hur islams budskap förändrades i religionens gryning. Hon skiljer mellan de moderata Mekka-muslimerna och Medina-muslimer, som är den sammanfattande benämningen på islamister och jihadister av olika slag. Mekka-muslimerna är antingen mer sekulariserade eller så föredrar de att tolka skrifterna utifrån dess fredligare budskap, d.v.s. från tiden innan heijira, utvandringen efter att Muhammed år 622 förvisats till Medina. Därefter blev han krigsherre och islam en religion i erövrandets och våldets tjänst.
Frågan som kvarstår är ändå hur relevant denna uppdelning är, när det väl kommer till skarpt läge. Ingen kan väl undgå att märka att det är militant islam (Medina-muslimerna) som är på global frammarsch. Vad händer med Mekka-muslimerna i Europa när de ställs inför hot om uteslutning från klan och umma (den muslimska gemenskapen), kanske till och med inför dödshot, om de lämnar sin religion? Vilken tillhörighet väljer de? Parallellen till vad som hände med det tyska folket gör sig påmind. I sitt första val 1928 fick Hitler bara 2.8 procent av rösterna och många då sade att ”tyskarna är ett kulturfolk som aldrig kommer att gå med den där skräniga korpralen.”
Norge och Sverige
Även om ”Landsplågan Islam” till största delen är en rapport om läget i Norge, så är den allmängiltig och intressant för en svensk publik. Tyngdpunkten i resonemangen ligger på, att om vi inte stoppar islamismen i alla dess former nu så kommer den världsdel som är den västerländska civilisationens vagga, inom en inte alltför avlägsen framtid, att gå under. Detta sker dels genom massinvandring, dels genom att muslimska kvinnor föder fler barn än västerländska.
Norges situation är så mycket mer gynnsam än Sveriges, eftersom det i grunden handlar om urval och volymer. Mellan 2000 och 2015 har i Sverige personer med utrikes bakgrund ökat med närmare en miljon. Under samma period har svenskarna minskat med 25.000. Ser vi på nettoinvandringen (invandring minus utvandring) för 2015 ligger Syrien i topp i en klass för sig, följd så småningom av Eritrea, Polen med sin arbetskraftsinvandring, Somalia, Afghanistan och Irak. Sverige ligger också i en egen division i västvärlden med dubbelt så många asylsökande per capita som nästa land, Österrike. Sverige tar över tid emot cirka tre gånger så många asylsökande som övriga nordiska länder gör tillsammans. Under 2015 sökte 163.000 personer asyl i Sverige (hur många som försvann oanmälda in i landet vet vi inte) medan motsvarande siffra för Norge var 31.000.
Jag nämner denna statistik därför att trots vårt extremt utsatta läge så har vi varken en medial, politisk eller intellektuell elit som öppet vill diskutera denna ödesfråga ur de aspekter som Hege Storhaug gör. I Sverige råder sedan decennier tystnadens, uteslutandets och brännmärkningens kultur inom gebitet asyl/migration, vilket bemötandet av Karl-Olov Arnstbergs och mina tre faktaspäckade böcker om massinvandringen och dess konsekvenser är ett tydligt exempel på.
”Plusorden”
I ett av bokens kapitel finns kunniga och detaljerade beskrivningar om hur militant islams vapendragare runt om i Europa talar med kluven tunga, taqiyya. Islamisterna säger ofta ”plusord” som våra aningslösa politiker (och journalister) gärna vill höra för att få känna sig goda och dugliga. Att de tar avstånd från ”islamofobi” och beviljar olika muslimska organisationer bidrag, gynnar också deras politiska karriärer. Imamer och andra företrädare för islam talar därför gärna positivt om samverkan, integration, ömsesidig tolerans, respekt för sexuella minoriteter och det demokratiska styrelseskicket. Det går naturligtvis inte att veta hur många som menar allvar med dessa ord, men i moskén och inom de interna nätverken är dock tonen inte alltid densamma, som bland annat olika reportage med dold teve-kamera avslöjat.
I dessa fall är det istället hårdför sharia och kalifatet som gäller. De nätverk och förgreningar som verkar för Europas islamisering är mycket svåra att kartlägga. En grupp religiösa förgrundspersoner är spindlar i de olika grupperingarna. Vanligen är de knutna till någon moské och/eller ingår i något råd som har regeringens öra.
Den muslimska världen har varit stillastående i århundraden, det är också något som författarinnan noggrant redogör för, tillsammans med islams alla blodiga historiska erövringar. Bakgrunden till den stora migrantvåg om drabbar oss nu är just att den muslimska världen inte förmår att skapa något välstånd. Stränga religiösa ritualer och livsregler in i minsta detalj (du ska exempelvis köpa en slips av polyester/bomull eftersom Profeten sade att silke/siden bara är till för kvinnor). Att islam inte skiljer mellan det världsliga och det andliga och att kvinnorna är mindre värda än männen är avgörande förklaringar. Hege Storhaug skriver:
Det intressanta är att FN redan för över tio år sedan konstaterade att arabvärlden lider av tre fundamentala brister: Brist på yttrandefrihet, brist på kunskap, brist på kvinnors frigörelse och därmed ett veritabelt slöseri med halva befolkningens resurser. Auktoritärt föräldraskap hämmar nyfikenhet och vetgirighet, sägs det. Samhället främjar kollektivt tänkande och inbjuder till passivitet och lågt engagemang. Det pågår en religiös/politisk nedbrytning av individens självförtroende och självständighet.
Demografer har varnat
Storhaug tar också upp att många som kommer inte alls flyr för sina liv, som vår statsminister påstod innan han tvingades göra helt om. De är istället till stor del välfärdsmigranter. Det har också danska Röda Korset tillstått. Att de söker sig till Europas frihet och välstånd, betyder inte att de vill lämna islam. Många av dessa muslimska invandrare förkastar det som väst står för och för istället med sig sin egen dysfunktionella bakgrund. I en tid där demografin i Västeuropas förorter har genomgått dramatiska förändringar och där unga alltmer radikaliseras, kommer islam troligtvis inom tjugo år att vara den dominerande praktiserade religionen. Detta scenario levererade demografer i England och Wales, redan innan migrantströmmarna i slutet av 2015. Det är ingen fråga som diskuteras på Sveriges offentliga scen. Våra politiker och media är för fega för att öppet avhandla massinvandringens negativa konsekvenser.
Den danska professorn i demografi Poul Christian Matthiesen citeras i boken som en whistleblower som sedan 1999 larmat om den pågående utvecklingen. Dagens befolkningsflöde över Medelhavet och in i Europa via Turkiet och Balkan är enligt hans prognoser bara ”en krusning på ytan” i förhållande till vilka volymer som kan komma. Men främst bekymrar han sig om hur våra sammanhållande normer ska kunna överleva, eftersom strömmen från Afrika och Mellanöstern kan leda till ”en våldsam press på europeiska värderingar som demokrati, yttrandefrihet och jämställdhet”.
Klansamhället och västvärldens självförakt
När stammentalitet tillåts ersätta nationsbyggande handlar det i grunden om att vår civilisation har slutat tro på sin egen existens och istället slagit in på självdestruktionens väg. Västvärlden straffar ständigt sig själv för sitt förflutna (inbillat eller verkligt), men är paradoxalt nog den mest blomstrande och självreflekterande kultur som någonsin har existerat. Visst har den västerländska civilisationen haft slavar men det var samma värld som avskaffade slaveriet, medan slavhandeln långt därefter fortsatte att frodas i arabvärlden och Afrika.
Att hitta samförståndslösningar och kunna se egna tillkortakommanden är något som 1700-talets europeiska upplysningstid förde med sig. Ett rättssystem som respekterar individens rätt byggdes upp. I stam- och klankulturen är individen olösligt förenad med kollektivet, en del av en organisk kropp. Därför härskar bara kränkthet och hämnd, vad gäller oförrätter. Vilja att kompromissa är ett tecken på svaghet eller underkastelse. Att kunna relatera till en gemensam statsbildning som tillåts skipa rättvisa och ha våldsmonopol är också ett okänt fenomen, se det pågående ”snuthatet” i våra svenska förorter. Polisledningen i Stockholm gav för tio år sedan ett helt självkastrerande svar till unga våldsverkare och orosstiftare i förorten genom att på några polisbilar måla det föraktande turkiska slangordet för polis: ”Aina”.
Den tredje jihaden
Frågan som boken ställer är om Europa, som vi känner det, verkligen kommer att duka under för vad som kallas för den tredje jihaden? Denna gång äger den dels rum innanför våra gränser, i form av en ideologisk strid om vår yttrandefrihet, dels späs den på med fortsatt massinvandring från länder som domineras av Medina-muslimer. Anhängare till Islamska Staten tar sig in i ”flyktingströmmarna”.
I den första jihaden år 711 tog sig araber och berber över Gibraltar och lade främst under sig stora delar av nuvarande Spanien, som de härskade över under nästan åttahundra år. Den andra erövringen kom från öster, efter att de muslimska ottomanerna år 1453 intagit kristenhetens största och viktigaste stad, Konstantinopel (Istanbul). Europa öppnades för det Ottomanska riket. Efter 200 år blev de muslimska arméernas frammarsch år 1683 stoppade vid Wiens portar.
En av västvärldens största experter på islam, den i skrivande stund snart 100-årige Mellanösternprofessorn Bernard Lewis har sagt att han tror att Europa är förlorat och att USA måste vakna upp för att inte gå samma öde till mötes. Redan år 2004 förutspådde han att Europa kommer att bli en förlängning av den västliga arabvärlden och Nordafrika. Hege Storhaug ser tre alternativ: motstånd, ett inbördeskrigsliknande tillstånd eller att försöka nå samförstånd med de islamistiska krafterna och sammanfattar:
Vi står nu mitt i en ny kamp mellan civilisationer, den mest dramatiska sedan 1930-talet. Utgången av den kampen kan vi få svar på redan om två till fem år. Det är mitt budskap i den här boken.
”Landsplågan islam” kommer i juni i svensk översättning och kan förhandsbeställas här. Den har sålts i närmare 50.000 exemplar i Norge.
Gunnar Sandelin
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 