Den 3 februari i år dömdes 49-årige Andrzej Mitkevich i Norrköpings tingsrätt till tre års fängelse för grovt bedrägeri och försök till grovt bedrägeri. Samtidigt förklarades en villkorlig frigivning från ett tidigare fängelsestraff förverkad. Mitkevich´ medbrottsling den här gången, den 40-årige polske medborgaren Slawomir Marek Plaskiewicz, dömdes till fängelse i två år och sex månader samt utvisning, med förbud att återvända till Sverige under tio år, efter straffets avtjänande. Plaskiewicz kom till Sverige permanent vintern 2015, dessförinnan har han befunnit sig i Sverige till och från sedan år 2010. I Polen har han en flickvän och en dotter. I deras planer inför framtiden ingick att flickvännen och dottern skulle flytta till Sverige. Plaskiewicz anser att utvisningen är ett alltför hårt straff. Han menar att den brottslighet han gjort sig skyldig till inte påverkat samhällets grundläggande ”intresse av ordning”. Med andra ord, han ansåg att de brott han dömts för var småkrafs.
Domstolen tyckte annorlunda. Den ansåg att Plaskiewicz´ och Mitkevich´ upprepade grova bedrägeribrott mot utsatta åldringar i 85-90 årsåldern var ett verkligt och tillräckligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse. I domen kan man läsa:
Den brottslighet tingsrätten funnit styrkt att de båda tilltalade gjort sig skyldig till är såväl förslagen som hänsynslös. Den är förslagen på det sätt att de tilltalade via nätet fått ut listor på äldre personer och valt att ringa upp åldringar som företrädesvis är födda mellan 1925 och 1930 d.v.s. äldre personer mellan 85 och 90 år. Andrzej Mitkevich, som ringt upp samtalen, har utgett sig för att vara ett barnbarn och sålunda anspelat på anhörighetsaspekten, som i sig är känslig inte minst för äldre personer.
Förslagenheten har också visat sig i den systematik med vilken de båda tilltalade använt särskilda brottstelefoner med ständiga byten av värdebevis. Brottsligheten har varit hänsynslös på det sättet att den inte på något sätt tagit hänsyn till de äldre personernas fysiska eller psykiska status. Några målsäganden har berättat att de nyss förlorat sina respektive. Samtliga målsägande har inte getts någon som helst betänketid och samtliga målsägande har redan i sig på grund av sin höga ålder haft svårigheter att värja sig. Det är därför de utvalts som brottsoffer. Därtill har de tilltalade inte dragit sig för att låta målsägandena lämna ut guldsmycken utan hänsynstagande till affektionsvärde.
Andrzej Mitkevich påstod att han inte mindes alla telefonsamtal han ringt och han kunde därför varken erkänna eller förneka gärningarna. Slawomir Marek Plaskiewicz nekade till brott.
Eftersom gärningarna var väl dokumenterade så skulle man kunna tro att det för staten och skattebetalarna blev en enkel och billig affär. Men billig blev den inte. Mitkevich´ advokat Max Ahlgrens arvode landade på 569.494 kr. Plaskiewicz advokat fick 684.453 kr. Sju målsägandebiträden ersattes med sammanlagt 887.048 kr. Dessa jurister kostade alltså skattebetalarna 2.140.995 kr. Domstolen noterade att arvodena var betydande. Emellertid hade samtliga försvarare och målsägandebiträden tillvaratagit sina klienters intressen ”på bästa sätt”, varför fakturorna godkändes.
Googlar man på Andrzej Mitkevich så kan man under rubriken ”Det var zigenare som lurat ett hundratal åldringar” läsa ett inlägg på demokratibloggen från 2012. Också där redovisas en dom:
Åtalet omfattade 100 fall av grovt bedrägeri och 37 försök till grovt bedrägeri. Offren är mellan 81 och 100 år gamla och nästan uteslutande kvinnor. Totalt ska männen ha kommit över 950 000 kronor i kontanter och smycken till ett värde av 400 000 kronor. Bedrägerierna har skett i många svenska städer, totalt 32 orter, under hösten och vintern 2011/2012. Brotten anses vara grova eftersom de “utgjort ett led i ett systematiskt utnyttjande av äldre människors utsatta ställning”.
Gärningsmännen kartlade systematiskt åldringarna och deras närmast anhöriga och ringde sedan upp kvinnorna där man utgivit sig för att vara barnbarn eller nära släktingar. Om exempelvis ett offer hade ett barnbarn som hette Mikael använde man det namnet genom att säga ”Hej mormor, det är Mikael”.
Männen har sedan bett om att få låna pengar till bilaffärer och liknande. En 98-årig kvinna lämnade ut 40 000 kronor och ett guldarmband som var värt cirka 10 000 kronor för att hennes “barnbarn” skulle kunna köpa en bil. En 84-årig kvinna lämnade ut 25 000 kronor, som även det skulle gå till ett bilköp. När hon senare ringde sitt “barnbarn” och frågade när hon skulle få tillbaka sina pengar, fick hon veta att hon hade blivit lurad.
För att undvika eller göra det svårare att bli spårade via mobiltelefonerna bytte männen kontantkorten väldigt ofta. Polisen lyckades dock komma dem på spåren genom att jämföra de orter där bedragarnas telefonnummer varit aktiva med telefontrafik från andra nummer. Till slut kunde de se att de misstänkta männen använde sina privata nummer på samma orter och tidpunkter som bedragarna var verksamma.
Den 13 mars tog det slut. Då greps männen i Örnsköldsvik, där en av dem hade 60 000 kronor på sig. Det är också den enda tillgången polisen kunnat knyta till männen. De tillgripna 950 000 kr i kontanter och alla smycken för 400 000 kr är borta.
Andrzej Mitkevich dömdes till fängelse i tre år och tio månader. Han frigavs villkorligt den 30 september 2014, med en återstående strafftid om 1 år, 3 månader och 10 dagar.
Tillbaka till den färska domen, där mönstret är detsamma. Andrzej Mitkevich ringde upp utvalda personer födda på 1920- och 30-talet och utgav sig för att vara ett barnbarn som var i akut behov av pengar och därför behövde få ett lån från sin äldre släkting. Han och hans polske medbrottsling bytte ofta telefoner och använde sig av ett nytt simkort för varje brott. Slawomir Plaskiewicz´ uppgift var att hämta de pengar och smycken som de lyckades lura av de gamla. Totalt lurade de ett femtiotal äldre på sammanlagt mer än 400.000 kronor.
I de medier som tagit upp rättsfallet (inte många) kallas de för barnbarnsligan. Det låter ju lite gulligt. Begreppet liga är också vilseledande, eftersom det inte handlar om någon liga utan om en reguljär försörjning, som nästan helt kan knytas till en bestämd etnisk minoritet. Om en av alla målsägarna kan man läsa:
Hennes make dog den 2 januari och det här telefonsamtalet kom den 11 januari 2016. Hon ville skynda på samtalet för att linjen skulle vara ledig mellan henne och sjukhuset eftersom hon skulle på sjukhusbesök. Hon gissade till slut att det var barnbarnet Samir som ringde. Han sade att han behövde pengar och att han var i Eskilstuna och tittade på en bil tillsammans med en kompis. Han kom inte åt pengar och ville därför låna av mormor. Han frågade om hon hade pengar hemma eller kanske på kort. Han sade att hans vän kunde hämta pengarna. Hon hämtade pengarna på banken och tog sin bil dit trots att det var kallt och vintrigt. Telefonen ringde när hon kom tillbaka hem och det var personen som ringde igen. Kompisen kom direkt efter och kom in i hallen kanske en meter in på dörrmattan. Dörren ut var stängd. Kompisen var välklädd i vinterkylan och hade röda fina skor, en varm och skön jacka samt en luva på huvudet. Kompisen pratade i telefon hela tiden. Denne tog kuvertet nonchalant och stoppade det i sin innerficka. Sedan stack kompisen. Hon ringde därefter till Samir på en gång men denne lät nyvaken. Det dröjde några dagar då Samir ringde tillbaka och undrade vad hon ville. Samir sade att hon blivit lurad eftersom han inte bett henne om några pengar. Det kändes inte bra att hon blivit lurad och efter det har det blivit trassel i hennes huvud. Hon kan numera inte koncentrera sig på att läsa en tidning eller följa serier i TV, som hon brukade förr. Hon har tidigare tyckt om folk men det har hon svårare för nu. Första tiden efteråt tordes hon inte svara i telefon. Hon beskrev kompisen som arab eftersom denne var så fin till klädseln. Hon tyckte det var roligt att hennes barnbarn umgicks med folk som var så fint klädda.
Slawomir Plaskiewicz påstod att han aldrig förstod att det som de gjorde var kriminellt. Han trodde att det var betalning för mattaffärer. De personer som lämnade över pengar till honom var alltid glada och nöjda, hur kunde det då vara ett brott? Han använde alltid en speciell telefon när han pratade med Andrzej Mitkevich om att hämta pengar. Anledningen var att han ville ha sin vanliga privata telefon ledig så att andra personer skulle ha möjlighet att komma fram till honom. Den telefon som han använde vid samtalen med Andrzej Mitkevich hade han köpt han av en tiggare vid Systembolaget för 100 kr. Vid varje resa han gjorde för att hämta pengar trodde han att det var sista gången, varför han tog ur simkortet. Sedan skulle han åka en gång till och då han hade kastat det gamla simkortet fick han köpa ett nytt. Han förklarade att av de pengar, cirka 70.000 kr som fanns i hans lägenhet, kom 54.000 kr från den bilhandel som han sysslar med samt resterande del från en vinst på en lägenhetsaffär i Polen.
Första gången jag stötte på romer som ägnade sig åt åldringsrån var på 1980-talet, alltså för mer än trettio år sedan. Ingenting tydde på att det för dem var ett nytt sätt att tjäna pengar på. Inte heller var det begränsat till Sverige, utan praktiserades runt om i Europa. När jag på nittiotalet gjorde fältarbete i Tensta fick jag lite mer kött på benen. Då bodde där 96 polska zigenare, de flesta i kärnfamilj med ett eller två barn. Bostadsstandarden var hög. Alla hade moderna lägenheter med påkostade möblemang. Ingenting signalerade att de polska romerna hade det knapert på något sätt.
Det här var den grupp som var mest provocerande för det tiotal socialarbetare som på heltid arbetade med Tenstas och Rinkebys romer som klienter. Anledningarna var flera. En var att många bland de polska romerna hade specialiserat sig på åldringsrån, en annan att socialarbetarna ansåg att deras barn for illa. Så här berättade en av de socialarbetare som jag hade kontakt med och som hade stor erfarenhet (Observera hur hon skiljer mellan olika grupper i slutet av intervjuutdraget):
Vi säger åt dom att dom måste sluta, att dom förstör en generation av zigenare till genom att sno och åka i fängelse. Allt rasar ju omkring dom. Men dom tycker att dom måste, dom har inget alternativ, för vem vill leva enbart på socialbidrag i hela sitt liv? Man kan undra varför de inte börjar svartjobba, som andra. Varför de måste hålla på så här. Och att lura gamla tanter på deras besparingar, det är djävligt otrevligt. Kallt! De här tjejerna de kan vara jättetrevliga, inkännande och allt sådant där i sin egen krets. Men det är som om det har inget samband. Dessa gamlingar, dom skänker dom inte en tanke. Dessa turnéer, det funkar som ett jobb helt enkelt. Och männen kör dem i bilarna. Ingen tycks fatta konsekvenserna.
Det finns ett system, där kvinnorna har som yrke att åka på turné och råna gamlingar. Det är ju deras jobb. De är professionella tjuvar. Men dom som ändå åker fast sitter ju i fängelse regelbundet. Och så är ungarna regelbundet övergivna. Ungarna får ju mat och husrum hos släkten, men det är inget speciellt bra system. Dessutom, nästan varenda yngre manlig zigenare på den polska sidan är narkoman. Karlarna flyter omkring lite hur som helst och gör sina affärer medan kvinnorna är ute och stjäl och sitter i fängelse. Så att egentligen har dom inga föräldrar dom här barnen, utan de har lite olika vårdare, vilket leder till svåra separationsskador med symtom som psykosociala sjukdomar, nervösa besvär och, särskilt för männen, till missbruk.
Pojkarna måste väldigt snabbt bli små karlar. Redan i åtta-nioårsåldern så är dom ju män. Man får inte ta i dom, man får inte klappa dom på huvudet. Dom är hårda, små machokarlar, så där. Tänk att aldrig få gråta, aldrig få vara ledsen, aldrig få behöva någon, alltid klara sig själv. Det är klart att man sen börjar knarka. Och det är heroin dom tar. Det handlar inte om trevligt umgänge utan bort bara. Bort. Jag tycker det stämmer så bra, det där. Sådan är inte missbruksbilden i de andra grupperna. Hos finnarna är det alkoholen som är viktigast t.ex. De super så som karlar gör i brännvinsbältet. Och så blir de alkoholiserade vad det lider. Dom är så jättemycket karl och super därför mycket. De finska romerna har ju också mönster som gör de vuxna vilsna och ångestdrivna. De skjutsas runt som barn, eftersom det är vanligt med många skilsmässor och eftersom barnen följer mannen till den nya kvinnan, kan barnen byta vårdnadshavare upp till fem sex gånger innan de är vuxna. Medan det hos de spanskromska är ganska lite missbruk. Där är det karlarna som ska jobba och kvinnorna ska vara hemma. Vara fina och vackra och sköta hemmet. Där finns det alltid en mamma. Jag har mycket lättare för att acceptera den här spansk/franska varianten, där karln svartjobbar med att sälja grejor. Dom sitter inte i fängelse.
– Aldrig?
– Nej. Dom köper billigt och säljer dyrt men de begår inga direkta lagbrott mer än skattebrott. Om dom inte har socialbidrag, barnbidrag, bidragsförskott och allt det där, då kan dom inte försörja hela familjen. Så långt räcker det inte. Men dom kan alltså dra in tillräckligt för att han ska kunna ha en bil, för att frun ska kunna ha en päls och för att de ska kunna skaffa lite finare möbler. Så långt räcker det. Tillsammans fixar dom det så att det blir ganska bra. Men det drabbar ingen särskild, som det gör med de polska kvinnorna. Visst, de bedrar samhället, men det är något slags abstraktion.
Alla polska romer ägnade sig givetvis inte åt åldringsrån, men det går inte att trixa bort korten genom att exempelvis påstå att kriminalitet inte hänger samman med etnicitet, lika lite som det går att skylla på socioekonomiska faktorer, alltså att romerna är så fattiga och illa behandlade att man inte ska förvåna sig över att sådana här brott förekommer. Politikernas förhållningssätt brukar vara att ser man till att romerna får utbildning och arbete så att de kan försörja sig, så kommer den här typen av kriminalitet att försvinna.
Det fungerar precis tvärtom. När politikerna öser in pengar i gruppen restaurerar romerna sina egna livsformer och försörjningsnischer. I början av femtiotalet genomfördes en så kallad zigenarutredning, som visade att romerna var på väg att assimileras. Våren 1955 fanns det 560 ”helromer”, 5 ”trekvartsromer”, 152 ”halvromer”, 19 ”kvartsromer” och 4 ”åttondelsromer” i Sverige. Det var alltså en rätt liten grupp, där närmare en fjärdedel var av blandad härkomst. De romer som via äktenskap lämnat den romska livsformen hade inte räknats med. Tio av nitton familjer, som av andra pekats ut som romer, levde ”helt eller halvt svenskt” och deklarerade att de brutit kontakten med andra romer. Majoriteten av dem förefaller ha levt under små omständigheter i enkla bostäder och med lågavlönade arbeten. Mera siffror: 1954 var 99 av 440 romer arbetslösa. 56 romer levde på socialbidrag. I början av 1960-talet var 262 av 501 romer arbetslösa. Under samma period hade antalet romer som levde på bidrag stigit till 279.
När jag 1996 gjorde mitt fältarbete i Rinkeby och Tensta var samtliga romer som jag fick kännedom om bidragsberoende. Några blandäktenskap eller ”halvromer” stötte jag inte på. Det löpte en mur mellan svenskarna och romerna och det fanns nästan inga möjligheter att ta sig över den muren. Socialt var svenskar och romer helt avskurna från varandra. Den romska kulturen och identiteten hade blivit alltför stark för att tillåta smitningar. Även om metaforen är elak, så var det relevant att se den romska gemenskapen som ett fängelse. Romerna byggde på fängelsemuren från insidan och socialtjänsten från utsidan. Deras insatser gjorde att romerna inte behövde relatera socialt med några andra än romer.
I dag har vi kanske 50.000 romer i Sverige. Enligt en statlig utredning från år 2010 är 80 procent arbetslösa. Förre folkpartiledaren Maria Leissner, som lät göra utredningen, visade på att deras livstidsförsörjning kunde beräknas till 560 miljarder. Jämför det med Sveriges totala statsbudget för år 2017, som löper på 972,4 miljarder.
Hur vill då regeringen lösa det som en gång i tiden kallades för ”zigenarfrågan” men som numera kallas för ”romsk inkludering”, ”insatser för romsk kultur”, ”insatser för att förbättra romers hälso- och livssituation”, ”förändra orsakerna till utanförskap och fattigdom för romer” etc.? Naturligtvis genom ökade insatser. Den som vill se hur skattebetalarnas pengar, med romernas integration som argument, rullar in till välfärdsindustrin, föreslås ta del av det senaste regleringsbrevet från Ekonomistyrningsverket.
Bara för så kallad brobyggarverksamhet avsätts närmare fyra miljoner:
Anslagsposten får användas för utgifter avseende brobyggarverksamhet inom ramen för strategin för romsk inkludering. Av medlen ska:
- 1 600 000 kronor användas i enlighet med regeringens beslut den 21 april 2016 (Ku2016/00995/DISK), varav 1 550 000 kronor får användas av Statens skolverk och 50 000 kronor av Socialstyrelsen.
- 2 244 000 kronor användas för bidrag till Haninge kommun, Stockholms kommun, Sundsvalls kommun, Upplands Väsby kommun, Västerås kommun och Örebro kommun för utbildning av brobyggare i enlighet med regeringens beslut den 20 juni 2016 (Ku2016/01030/DISK).
Vad är då brobyggarverksamhet? Svaret är att det handlar om att finansiera icke-romer i rollen som ”samhällsvägledare” för romer. Anslaget bara rullar på, trots att romerna själva för fem år sedan konstaterade att det saknades romsk delaktighet och att projekten bara var tillfälliga: ”Varje gång de gör sådana här projekt så är de tillfälliga. Även om man hittar bra lösningar så implementerar man aldrig dem. Det fattas.” Statskontoret var i sin utvärdering av samma åsikt, vilket betyder att ser vi till integrationseffekten så hade regeringen lika gärna kunnat kasta pengarna i sjön.
Nu tillbaka till åldringsrånen. För ett par år sedan telefonintervjuade jag den avgående chefen för den så kallade Circa-gruppen i Vårgårda. Det är en grupp som då hade elva anställda och som var specialiserad på åldringsbrott. Han ansåg att de borde vara dubbelt så många som utredda dessa ”seriebrott”. Han ville inte gärna tala om att det var romer som begick dem (det var politiskt olämpligt), men att vi båda visste hur det låg till, underlättade samtalet. Jag frågade honom om han någon gång haft kontakt med någon av de politiker som mest ivrigt förde romernas talan: Maria Leissner, Thomas Hammarberg och Erik Ullenhag? Nej, de hade aldrig kontaktat honom. Inte heller hade Niklas Orrenius hört av sig, den DN-journalist som 2013 slog larm om ett polisregister över romer och drog igång ett av de senaste årens större mediedrev. Den typen av politiker och journalister aktar sig för att kontakta Circa-gruppen, eftersom det skulle hota deras ideologiskt grundade verklighetsuppfattning. För dem är romerna alltid offer, något annat synsätt vill de absolut inte få kännedom om.
Det kan tilläggas att jag är en av en handfull svenska forskare som vet något om hur romer tänker och agerar. Händer det någonsin att myndigheter och opinionsbildare tar hjälp av mig, eller ens visar att de läst sådant som jag skrivit och som skulle kunna vara dem till god hjälp? Det svar som är giltigt för det senaste kvartsseklet är: aldrig! Vid ett par tillfällen har rättsväsendet anlitat mig, det är allt. Det som makthavande svenska politiker har gjort sedan 1960-talets början, är att ösa skattepengar över en etnisk minoritet som absolut inte vill integreras och som har näst intill monopol på åldringsbrott. De underlåter att skydda en av samhällets mest utsatta grupper, det vill säga äldre hjälpsamma människor. Polis och rättsväsende gör vad de kan, men det är politikerna som är lagstiftare och straffen är låga. Likaså är skadestånden näst intill försumbara. I den dom som refereras ovan sattes de till 7.000 kronor var till målsägarna. Domstolen markerade särskilt att den var generös, som alls dömde ut något skadestånd. Narkotikabrottslingar får dubbla eller tredubbla straff. Kvinnor som våldtagits får ofta skadestånd på hundratusentals kronor.
Politikerna vill inte gärna tala om romer, det är minerat område. Journalister och andra opinionsbildare aktar sig också. Förutom att de undviker frågor där de kan anklagas för rasism, är de rädda för konsekvenserna, att romerna ska bli utsatta för diskriminering och förföljelse. Med tanke på att det här handlar om åldringsrån som näringsfång, är det ett omdömeslöst förhållningssätt. Min kritik riktar sig emellertid inte primärt mot romerna. Det kunde också varit en annan etnisk grupp. För någon månad sedan fick jag kännedom om en somalier som begått ett klassiskt åldringsrån. Vem är jag att moraliskt uppfostra mina medmänniskor? Däremot ställer jag i egenskap av svensk medborgare och skattebetalare krav på dem som har anförtrotts makten.
Huvudfelet ligger hos staten som inte skyddar sina mest utsatta invånare, de som genom långa arbetsliv lagt grunden för dagens svenska välstånd. Jag menar att hela helvetet borde trilla ner i skallen på dessa åldringsrånande romer. Dödligt förbannade politiker, opinionsbildare, poliser och vanliga medborgare borde se till att det blev direkt farligt och framför allt olönsamt att ägna sig åt denna form av kriminalitet. Och dra åt bidragskranen, därför att det skulle resultera i inre sanktioner bland romerna. Den som begick åldringsrån skulle få andra romer emot sig, därför att också dessa blev drabbade.
Nu är det dags för slutknorren i denna bloggtext. Även om jag aldrig skrev det i inledningen, så utgår den från något som ganska ofta sägs om Sverigedemokraterna, nämligen att de inte är regeringsdugliga. Eftersom de ännu inte fått chansen att regera, så vet vi inte. Man kan ju alltid hoppas att kritikerna har fel. Det är värre för Riksdagens övriga sju partier. Där vet vi att de inte är regeringsdugliga. Det är skillnad på tro och vetande.
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 