Varför diskuterar vi inte den stora demografiska förändringen?

Nyligen kom årets siffror från Statistiska Central­byrån med uppgifterna om befolkningssammansättningen för 2016, baserade på vår folkbokföring. Diagrammet ovan speglar förändringarna sedan millennieskiftet mellan invånare med svensk och utrikes bakgrund. Befolkningen med utländsk bakgrund har ökat med 1 137 002 personer medan den svenskättade delen av befolkningen minskat med 21 167 personer. (Personer med en utrikes och en svenskfödd förälder har delats 50/50 i statistiken).

Skillnaderna fortsätter att skena iväg. Mellan 2015 och 2016 har utrikes födda ökat med 108 233 personer och inrikes födda med två utrikes födda föräldrar med 25 049 personer. Inrikes födda med en utrikes född och en inrikes född förälder har ökat med 14 972 personer. Barn till dem som har båda föräldrarna födda i Sverige har minskat med 4 118 personer.

Den här sifferexercisen är till för att visa vårt lands dramatiska demografiska förändring. Men den är inte någonting som diskuteras öppet, vare sig inom politiken eller inom media. Istället propagerar de oftast för mångkultur och fortsatt stor invandring. Därför finns det starka skäl att tro att svenska folket inte känner till omfattningen av den pågående befolkningsförändringen och således inte har fått säga vad de tycker om att deras land förändras så dramatiskt i grunden. Denna utveckling kommer heller inte att klinga av den närmaste tiden, trots att strömmen av asylsökande minskat kraftigt sedan ”rekordåret” 2015 och lagstiftningen för asyl- och anhöriginvandring stramats åt. Bilden kompliceras också av att behandlingen av ansökningarna av uppehållstillstånd släpar efter. Förra året beviljade Sverige 150 000 uppehållstillstånd, varav hälften till asylsökande, en siffra utan tidigare motstycke. Sverige gav tre gånger så många personer asyl som hela övriga Norden tillsammans!

Drygt 90 000 personer utan uppehållstillstånd befann sig den 1 mars i Migrationsverkets mottagningssystem. De närmaste fyra åren (t.o.m. 2020) väntas drygt 270 000 anhöriginvandrare söka om att få stanna. Till det kommer någonstans i spannet 25 000-70 000 asylsökande årligen fram till 2021, enligt Migrationsverkets senaste flexibla prognos. En viktig fråga för den framtida demografin är beviljandegraden, där Sverige legat betydligt högre än sina grannländer. Förra året ökade de positiva asylbesluten från 38 procent till över 70 procent och nu ligger de runt hälften av ärendena. En avgörande fråga är också hur många som till följd av skärpt asyllagstiftning får tillfälliga uppehållstillstånd. En liten fingervisning kan man få från årets tre första månader, där hälften av asylbesluten var tillfälliga.

Befolkningsökningen i vårt land består till stor del av outbildade människor, mestadels unga män, från tredje världens mest våldsamma och dysfunktionella länder där islam dominerar. Det är inte en rasistisk/islamofobisk utsaga utan något som grundar sig på fakta. Från 2014 och fram till nu är 68 procent av alla asylsökande av manligt kön. Länder i topp de senaste åren är: Syrien, Afghanistan, Irak, Somalia, statslös (Syrien/Palestina), Eritrea och Iran.

Arbetsförmedlingen har de senaste åren rapporterat att minst hälften av de arbetssökande som sökt asyl och som fått stanna har ingen eller bara en kortare skolgång. Uppskattningsvis har endast runt tio procent av de nyanlända minst tre års eftergymnasial utbildning. EU-kommissionens förste vice ordförande Frans Timmermans har dessutom konstaterat att en majoritet av de utomeuropeiska asylsökande som kommer till Europa inte är flyktingar utan välfärdsmigranter.

Det finns inte någon anledning att tro att den demografiska förändringen, där andelen personer med utrikes bakgrund ökar medan andelen som har svensk bakgrund minskar, skulle upphöra eller gå åt andra hållet. SCB redovisar folkbokförda personer, ofta med retroaktiv verkan. Från asylansökan till beviljat uppehållstillstånd och sedan till fast bostadsadress kan det ta lång tid.

Varför är det tabubelagt att diskutera konsekvenserna av den stora förändringen från att vara ett folk till att bli en befolkning? Nu förs diskussionen nästan enbart på nätet, där inlägg exempelvis på Facebook, Flashback eller olika invandringskritiska sajter av skiftande kvalitet talar om ett pågående ”befolkningsbyte” och att Sverige kommer att sjunka som en sten. Där sägs också tämligen frekvent saker som att Sverige förr eller senare kommer att bli ett land i tredje världen med sharialagar. Vore det inte bättre om vi istället fick en öppen diskussion i våra etablerade medier där vi utan moraliska pekpinnar och brännmärkningar kunde få allsidig och korrekt information istället för den agendajournalistik som dominerar i dag? Har vi inte en plikt att förvalta vad tidigare generationer byggt upp? Har vi rätt att i grunden förvandla ett land bara på några decennier? Ödesfrågan är: Vilket Sverige vill vi ha?

Källor: SCB:s befolkningsregister, statistik från Migrationsverkets och övriga nordiska länders dito samt Migrationsverkets Verksamhets- och utgiftsprognos, februari 2017.

Gunnar Sandelin

Texten är ursprungligen publicerad i Nya Tider, vecka 15, 2017

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.