Sverige har fått ett nytt förlag med målsättningen att bryta kulturvänsterns hegemoni, Runeskrifts Förlag. Den första boken är utgiven, pseudonymen Dick Taytors Diktat. Politiskt inkorrekta alternativpresskrön(ik)or. Jag gillar både Dick Taytor och hans finurliga sätt att skriva. Nedan ett smakprov.
Karl-Olov Arnstberg
***
Efter generalstrejken i Östtyskland sommaren 1953, då 50.000 demonstranter i Berlin brutalt stoppades av sovjetisk militär, med hundratals döda som följd, skrev Bertolt Brecht den satiriska dikten Die Lösung, där han föreslog att ett olydigt folk, som har förverkat de styrandes förtroende, borde kunna bytas ut. Dikten avslutas således med strofen: ”Vore det då inte enklare att regeringen upplöste folket och valde sig ett nytt”.
Detta med tanke på SCB:s senaste siffror som visar att nästan 40 procent av ungdomarna i Sverige idag har utländsk bakgrund, med städer som Malmö och Södertälje i topp med cirka 65 procent. I utanförskapsområdena är siffran förmodligen betydligt högre, och kanske även i landet som helhet då man i statistiken bara räknar första och andra generationens invandrare, inte den tredje.
Sveriges olydiga folk, alltså de som sympatiserar med Sverigedemokraterna, ska således straffas och påföljden är ännu mera invandring, framför allt från misogyna demokratiföraktande klankulturer, som med hjälp av ekonomiska bidrag kan mutas till att rösta på de ”rätta” partierna.
Ska då även den majoritet av svenska folket som är mot massinvandring, men som inte röstar på SD, också de straffas? Ja, tydligen, för enligt den svenska skuld- och skamkulturen står vi idag i evig tacksamhetsskuld till alla världens fattiga, som vi plundrat och sugit ut genom slaveri och kolonialism och på så sätt skaffat oss vårt välstånd och vår orättvisa rikedom.
Enligt de senaste opinionsundersökningarna sätter nu de svenskar som är för massinvandring och folkutbyte sitt hopp till Centerpartiet, som verkar vara på väg mot fornstora dagars opinionssiffror. Annie Lööf hade ju för några år sen en ”lösning” på hela världens flyktingkris, då hon med glatt mod tyckte att Sverige lätt kunde ta emot 30 miljoner flyktingar, eller ”nybyggare”, som hon uttryckte det. Kanske inte på en gång men utspritt på ett tiotal år borde väl detta kunna genomföras, tyckte blåögda Annie.
Man kunde ju tro att en numera nybliven mamma av rent biologiska skäl borde skaffa sig en lite mer verklighetsförankrad, jordnära världsbild, i stil med en annan tidigare så politiskt korrekt person, komikern och programledaren Petra Mede, som efter det att hon fått barn medger att hon idag tänker mer biologiskt konservativt på exempelvis barnuppfostran och föräldraskap. Men inte vår kära Annie ”get your gun” inte. Hon ser nu en möjlighet att slå två flugor i en smäll: Dels att sno väljare från Miljöpartiet genom att profilera sig som varande ännu mer för fri invandring och dels genom att haka på den av Anna Kindberg Batra övergivna, av Reinfeldt stipulerade politiken, att avskaffa välfärdssamhället.
Om valet står mellan invandring och välfärd måste man, med tanke på värdegrunden och den heliga principen om alla människors lika värde prioritera den internationella människan före den nationella välfärden. Den viktigaste målsättningen för centern är att vara för allt det som SD är emot, allt för att locka SD-hatande väljare över till sin sida. Säger SD att påtvingad mångkultur är förödande säger centern att det är berikande. Säger SD att nationalstaten är en förutsättning för välfärd säger centern att öppna gränser är framtidens melodi. ”Allt det som ni (SD) gör kan vi (C) göra bättre” för att parafrasera Ms Oakley, som hon sjunger i Irving Berlins musikal Annie get your gun.
Den ”Duktiga flickan” Birgitta Ohlsson tyckte för 16 år sen att det var dags att avskaffa Sverige och för den delen alla andra nationalstater på samma gång. Därefter borde man införa en global världsfederation som på fredlig väg kan lösa alla mellanfolkliga konflikter och verkar för en globalt rättvis omfördelningspolitik. Mer makt till färre är tydligen hennes ”lösning” på framtidens demokratifrågor. Senare har hon även varit en ivrig förespråkare för islam i Sverige, med krav på fler moskébyggen, så att alla kan ta del av den religiösa mångfalden, gärna även ackompanjerad med flera böneutropare.
Denna radikalfeminist som satte karriären före sitt eget barn, då hon tackade ja till jobbet som EU-minister och började jobba tre veckor efter dotterns födelse, tycker att det är omodernt med amning och lät sin hemmaman ta hand om bebisen medan hon var ute och ”förbättrade” världen. Detta var för några år sen, men troligen hade hon väl senare heller inget emot att lämna sitt spädbarn på dagis, något som de flesta mödrar i Sverige idag verkar göra, trots att det enligt biologisk forskning är direkt skadligt och skapar otrygghet hos barnet. En otrygghet som idag kan observeras bland heltidsdagisgenerationens barn som nu är i skolåldern och som i många fall lider av psykisk ohälsa.
I sin nya bok Duktiga flickors revansch, som både fått ris och ros, vill Birgitta Ohlsson dock ge upprättelse åt denna grupp flickor, som hon själv tillhörde. De som alltid gjorde sina läxor, var allmänt skötsamma och hade bra betyg. De som verkar ha mest problem med dessa högpresterande tjejer är ju givetvis vänstermänniskor, som tycker att det luktar elitism lång väg och att det är osolidariskt mot mindre begåvade elever att visa framfötterna. Alla ska vara lika duktiga så att ingen känner sig diskriminerad eller ointelligent. Ingen satsning på spetskompetens ska förekomma i svenska skolor, menar vänstern. Detta trots att det är den kompetens som efterfrågas i dagens konkurrensutsatta globala ekonomi.
Annie Lööf är redan även hon en duktig flicka och tycker alla tjejer ska få chansen att bli lika duktiga som hon, framförallt de som kommer från länder där kvinnor ses som andra klassens människor och helst ska hållas inlåsta och draperade från topp till tå. Allt för att hederskulturen ska bevaras. Denna djupt inrotade kultur kommer dock som genom ett trollslag att försvinna så fort dessa invandrare beträder svensk mark, ty det är så vår ”framgångsrika” integrationspolitik alltid har fungerat, nämligen genom tron på magiska under. Lika enkelt tycker Annie att det är med språket. I Sverige pratar vi svenska och människor som kommer hit och arbetar och betalar skatt pratar också svenska. Ja, eller hur? Denna naiva godtrogenhet påminner mig om en passus i Mobergs utvandrarepos, när frikyrkopredikanten Danjel på frågan om svårigheten att lära sig engelska svarar att: ”Så fort vi sätter vår fot på det amerikanska fastlandet kommer Gud att se till att vi kan det amerikanska språket”. Som sagt var, allt ordnar sig genom övernaturliga under.
Det är kanske så man måste förstå den närmast patologiska vurmen för massinvandring och påtvingad mångkultur, som en slags religiös masspsykos. De hårdast drabbade verkar vara kvinnor och feminiserade män, de som låter känslohjärnan helt ta över tankeprocessen och således erhåller immunitet mot allt logiskt tänkande. Tron på att aggressiva testosteronfyllda unga män från MENA-regionerna, så fort de kommer till Sverige och välkomnas av dessa naiva feminister, direkt ska förvandlas till små fromma lamm, påminner om den mängd av beundrarbrev som grova brottslingar får på våra fängelser. Kvinnors medfödda empati slår slint och resulterar i en tro på att bara jag (den frälsta kvinnan), genom min oändliga godhet, kan omvandla denna djupt störda och våldsamma man till den snälle pojke han innerst inne är.
Män som kommer från kulturer där könen separeras, där tack vare polygami många män aldrig får möjligheten att leva ut sin sexualitet på grund av brist på kvinnor, där hederskulturen uppmuntrar ett aggressivt beteende och en skev kvinnosyn, där barnuppfostran i form av våld och aga är vanligt förekommande och där en helig skrift från sexhundratalet är den moraliska kompassen – det är dessa, mestadels unga män som tydligen är ”lösningen” på västs demografiproblem. De ska ersätta de fortplantningsodugliga svenska männen och se till att befolkningspyramiden får rätt form igen.
När Valerie Solanas ”Scum-manifestet” sattes upp på Turteatern 2011 uttryckte sig huvudrollsinnehavaren Andrea Edwards på följande sett angående de självföraktande män som efter föreställningen stannade kvar i salongen: ”De satt i ring och ville diskutera. Gulliga män, men absolut inte sådana som man skulle vilja ligga med”. Och där har vi problemet, när den svenske mannen helt har avkönats är han inte längre intressant för de kvinnor som genomdrivit denna metamorfos, där maskuliniteten mer eller mindre har utplånats.
Detta åskådliggörs även tydligt i den nya icke-animerade versionen av Disneys Skönheten och odjuret, där Belle inte kan älska den i odjurets kropp fängslade prinsen förrän han ger sin manlighet till föga för hennes fåfänga. Endast då kan hon älska honom, varpå förtrollningen bryts och han förvandlas till en androgyn vacker yngling. Vid åsynen av denna könlösa varelse verkar dock skönheten Belle ångra sig och missnöjd över prinsens avsaknad av maskulinitet ber hon honom att åtminstone låta skägget växa, varpå han svarar med att ryta till.
Varför har västerländska kvinnor i alla tider varit fascinerade av den litteratur man föraktfullt brukar kalla för ”tantsnusk”? Från Jane Austen via Harlequin-romantik till dagens Fifty shades of grey, där starka dominanta mystiska män förför unga försvarslösa kvinnor. Där uttråkade kvinnor låter sig bortrövas av orientaliska shejker till häst eller går med på S&M-lekar med maktfulla rika män. Är det möjligen så att ingen kommer undan biologin och evolutionens nedärvda instinkter? Kvinnor har ju av rent krassa överlevnadsskäl genom historien alltid kapitulerat och underkastat sig de erövrande männen, då deras egna män varit oförmögna att försvara sina kvinnor.
Den något provocerande titeln på denna krönika för ju osökt tankarna till nazisternas konferens i Wannsee 1942, då man diskuterade hur den ”slutgiltiga lösningen” av judefrågan rent praktiskt skulle genomföras. Så cyniskt grymma tror jag inte Europas makthavande politiker är, att de medvetet planerar ett ”folkmord” på sina egna medborgare genom okontrollerad massinvandring, utan det är nog snarare så att de i sin iver att framstå som toleranta och goda inte tänker längre än näsan räcker. Rädslan för den felaktiga formen på befolkningspyramiden borde väl istället i rimlighetens namn resultera i en uppmuntran till den egna befolkningen att producera fler barn, snarare än till att importera kvinnor som själva vill eller tvingas, av sin män skaffa många barn.
Den konspiratoriskt lagde kanske tänker att politiker i sin strävan efter makt inte på något sätt tar hänsyn till folkviljan, utan enbart är intresserade av den beroendeframkallande maktberusningen. I demokratier som Sverige är politikerna dock fortfarande beroende av röster och i de grumliga vatten där röstfiskeriet bedrivs, tar man till alla möjliga och omöjliga knep och fångstmetoder för att locka till sig väljare. Invandrare och ensamstående mammor som bägge vill ha en generös bidragspolitik röstar oftast ”rött” så därför vill socialisterna se att dessa, redan rätt så stora grupper, växer genom att exempelvis låta dessa mammor ”gifta” sig med staten istället för med barnens fäder, samt att importera mer bidragsberoende röstboskap från hopplöst efterblivna kulturer.
Den ”blå” Alliansens politik, som under åtta år dikterades av Reinfeldts illa dolda agenda att rasera välfärdssamhället genom okontrollerad invandring, var kanske ändå en mer realistisk politik, då det i längden inte går att med lånade pengar upprätthålla bidragssamhället. Dock gick inte omställningen tillräckligt fort för den otålige herr Reinfeldt, som efter sin avgång numera propagerar för en mer tålmodig inställning till den förändring eller slutgiltiga lösning han ville åstadkomma, genom att ideligen upprepa sitt nya mantra: ”Invandringen lönar sig i längden”.
Vad feminister, kommunister och miljöpartister, som för en tynade tillvaro – åtminstone vad det gäller väljarstöd – vill, är lite svårare att komma underfund med. Kanske bidar de sin tid i väntan på det folkutbyte som har varit denna texts tema och som om trenden fortgår kommer att resultera i att svenskarna blir en minoritet i sitt eget land inom en ganska snar framtid. Man sätter troligen allt sitt hopp till den heliga eller oheliga alliansen av två totalitära ideologier, nämligen islamismen och kommunismen, som då enväldigt ska härska och för all framtid krossa det förhatliga kapitalistiska västerländska samhället. Vad som dock krävs av framför allt feministerna för att åstadkomma denna revolution är – som islam förespråkar – total underkastelse.
Kvinnokampen har i så fall gått cirkeln runt, från kristendomens hucklebeklädda artonhundratals- förtryck till islamiskt klädseltvång i form av hijab eller niqab. Bra jobbat, feminister! Ultrafeministerna kanske önskar och tror att Gudrun Schyman ska bli den första kvinnliga imamen med reell makt att stifta lagar, som exempelvis förbjuder manlig humor med skämt om kvinnliga kroppsdelar, i stil med islams förbud att skämta om Muhammed. Tänk om denna maktfullkomliga kommunist äntligen kan leva upp till sitt förnamn och förena Gud(run) med Allah för att på så sätt förpassa Sverige tillbaks till medeltiden. Då kan vi verkligen snacka om en slutgiltig lösning.
Dick Taytor
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 