I dag återkommer Rolf Oward
Dagens credo: Den som inte tycker som Greta, hatar henne. Så sägs det, inte minst i sociala medier. Nja, jag tror att det är ytterst få som hatar en överutnyttjad och nästan sönderexploaterad 16-åring med Aspberger. Man tycker bara synd om henne och undrar hur länge hon ska hålla innan det brakar ihop. Kritiken och kommentarerna gäller självfallet den vämjeliga cirkusen runt Greta. Men – att påstå att man hatar henne är givetvis ett sätt att skrämma kritikerna till tystnad (Hur kan du hata ett barn?); man vill täppa till truten på dem som har en annan uppfattning än de klimathotstroende.
Att undvika sakfrågan och gå till personangrepp är en klassisk metod hos dem som inte har fakta på sin sida – argumentum ad hominem (argument mot personen) brukar det kallas och är ett av de oftast använda härskartekniska verktygen. Den verktygslådan är värd att syna, inte bara för Greteriets och klimathotsindustrins skull, utan för att visa hur lömskt och effektivt PK-folket i allmänhet fungerar och agerar i debatter och diskussioner.
Syftet med all härskarteknik är att dölja eller helt få bort sakfrågan. Man flyttar fokus till bisaker eller sådant som är helt irrelevant. Diskussionen blir en fråga om Gott och Ont, Rätt och Fel – sakfrågan omvandlas till faktabefriade, moraliska ställningstaganden – något som gör det lätt att tysta debatten, för vem vill klassas som ond?
Vad finns det då i den härskartekniska verktygslådan? Ett populärt verktyg är relativiseringen. Den innebär att de som tycker att det är bedrövligt, skrämmande och hotfullt att det allt oftare sprängs, förstörs, bränns, rånas, våldtas, skjuts och mördas i Sverige inte har fattat att det var betydligt värre under andra världskriget eller i Stalins dödsläger. Alltså finns det inget att vara gnällig över. (Credo/världsbild: Sverige har aldrig varit tryggare.)
Ett annat är osynliggörandet. Om ett problem dyker upp som inte passar härskarteknikens folk kommer det att ignoreras. Problemet finns inte. Det är bara ett påhitt av De onda. Därför ska vi inte alls prata om det. Folk i gemen har dåligt minne, så struntar vi aktivt i att nämna problemet är det som om det inte existerar. Det bara försvinner.
Ett tredje verktyg är personangrepp. Avsändaren är alltid viktigare än innehållet/budskapet. Vem som säger något väger således tyngre än vad som sägs. Exempel: Om SD säger något är det alltid fel, om S (eller M, KD, V, L eller C), säger exakt samma sak är det rätt. I synnerhet gäller detta om det som framförs är kontroversiellt, men vanligen behöver det inte vara särskilt märkligt. Sanningen/verkligheten räcker. Den kan vara nog så obehaglig. Därför ska budbäraren av det otäcka häcklas, hånas och smutskastas. Kort sagt, när argumenten tryter – gå till hätska och aggressiva personangrepp!
Ett fjärde är att misstänkliggöra avsikten. Den härskartekniskt drivne säger att ”du går motståndarens ärenden” när du tycker att debatten ska handla om fakta i sakfrågan och inte sänkas till polariseringsträskets förenklade prat om Rätt och Fel, Gott och Ont. Om denna svart-vita förenkling inte biter, tas det klassiska rasistkortet fram för rejäl brännmärkning, brunsmetning, utstötning och avhyvling. (Credo/världsbild: Den som inte tycker som jag är rasist.)
Ett femte verktyg är att konstruera halmgubbar (från engelskans Straw man. Det innebär att härskarteknikern hittar på en bunt åsikter som man sedan låter motståndaren stå för. Sedan attackeras motståndaren för att ha dessa påhittade åsikter. Exempel: Gänget kring Greta kan hävda att den som kritiserar henne är fascist med tillhörande åsiktspaket. Sedan kan det (gänget) med full kraft hoppa på vederbörande och smutskasta, bespotta och demonisera denna hemska fascist.
Ett sjätte och närbesläktat verktyg kan vi kalla Guilt by association. Exempel: Om du läser en text om klimatet skriven av exempelvis Lennart Bengtsson, Peter Stilbs eller Elsa Widding är du direkt förtappad och har gått över till Den onda sidan. Något mer behöver inte sägas eller göras. Du har gjort ditt val. Du är ond. Här är logiken att det får ödesdigra och direkt avgörande konsekvenser om du lierar dig med fel personer. PK-samhällets åsiktspoliser och vakthundar noterar sådant direkt. Det kan räcka med att du får medhåll eller stöd från någon med fel åsikter för att du ska vara pestflaggad och således utgöra godkänt villebråd.
Ett aktuellt exempel på härskarteknik – personangrepp, mobbning och utfrysning – är behandlingen av den kanadensiska zoologen Susan Crockford. Lite bakgrund:
Hon doktorerade 2004 och har de senaste 15 åren varit knuten till University of Victoria i British Columbia (Uvic) som ”Adjunct professor”. Hon har rutinmässigt fått uppdrag från biologer och arkeologer både i och utanför Kanada och har bland annat hjälpt dem att identifiera benrester från fisk, fåglar och däggdjur.
Förra året var Susan Crockford medförfattare till en studie publicerad i den prestigefyllda tidskriften Science, något som inte många akademiker får vara med om under sin karriär. Hon är populär föreläsare och har också publicerat flera böcker om isbjörnar, och det är där som konflikten börjar. Enligt klimathotsindustrins credo minskar stadigt beståndet isbjörnar. Det motbevisar Crockford och visar att det aldrig varit så många som nu (under den tid som beståndsräkning förekommit). Men – att säga det är liktydigt med att svära i kyrkan. Hon är numera utrensad i det som närmast kan klassas som en häxprocess. Fråntagen sin akademiska position och därmed kopplingen till universitetet kan hon exempelvis inte längre söka forskningsfinansiering.
Crockford beskriver själv processen som: ”An academic hanging without a trial, conducted behind closed doors.” Hon tror att det som har hänt är den politiserade isbjörnsforskningens hämnd efter hennes ihållande kritik av hur den helt grundlöst varnat för att isbjörnarna minskar drastiskt i antal.
I ett pressmeddelande (numera borttaget!) från Uvic framgick det att universitetet inte kommer att förklara processen eller svara på pressens frågor.
Dock har Uvic-professorn G Cornelis van Kooten låtit meddela att han är skakad och säger att ett klimat av fruktan och rädsla (”a climate of fear”) nu råder vid universitetet.
Vill man veta hur det i verkligheten står till med isbjörnarna rekommenderas Susan Crockfords webbplats Polar Bear Science. Den webbplatsen har blivit den naturliga kunskapskällan för alla som letar efter isbjörnsfakta och som inte nöjer sig med alarmisternas och desinformatörernas felaktigheter och överdrifter.
Vi kan alltså notera hur Susan Crockford stöts ut och misstänkliggörs och man kan inte låta bli att undra om man – numera – måste göra avbön (av typen ”Isbjörnarna är snart utrotade” och ”Jag tror på koldioxidens farlighet”) på naturvetenskapliga institutioner, där vetenskapen av allt att döma sätts på undantag för politiskt motiverad alarmism.
Kort sagt, när argumenten tryter och fakta saknas för PK-samhällets försvarare gräver de raskt fram lämpliga verktyg i härskartekniklådan och eldar på. Huvudsaken är att sakfrågorna begravs så fort det går och att motståndarna tvingas bort eller skräms till tystnad.
Rolf Oward
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 