Jag är rasande över svenska politiker, såväl till höger som till vänster. De är samma förnuftsbefriade sektmedlemmar hela bunten. Ingenting kan de om invandring, ingenting om etnicitet, ingenting om kulturkrockar och segregationsprocesser, ingenting om hur de behåller medborgarnas förtroende, ingenting om hur man styr eller ens vidmakthåller ett bra samhälle. De tar råd från rena bedragare och dilettanter som Henrik Arnstad och Philipp Legrain, för att bara nämna ett par medlemmar av det pseudointellektuella hovpatrask som alltid är berett att klia makthavarna på ryggen. De är totalt odugliga! Värre än så: samhällsfarliga.
Vilka, politikerna eller rådgivarna?
Hela bunten!
Makthavare kunde frågat mig, som forskat och skrivit om invandring, svenskhet, romer, etniska minoriteter och samhällsplanering sedan 1970-talet. Inte nog med det, jag har också försett mig med hela den akademiska grannlåten: fil. kand, doktor, docent, professor. Men inte en endaste gång har jag blivit tillfrågad. Tvärtom, trots att jag tydligt markerat att jag inte sysslar med ideologi annat än möjligen som forskningsobjekt, så är jag rasiststämplad och totalförbjuden att beträda den offentliga scenen, annat än för att skändas. Ett idealiskt objekt för den svenska demokraturens hela jävla utsorteringskonkarong.
Inte så att det måste vara jag som ger makthavarna råd. Jag är varken särskilt makt- eller ärelysten. Men om de inte tyckte att jag passade, så kunde jag ha föreslagit riktiga tänkare och forskare, sådana som vet vad de talar om och har fötterna på jorden. Då hade Sverige klarat sig betydligt bättre.
Rasande? Visst är jag rasande! Mer än så, jag hatar, dubbel- och trippelhatar de okunniga, skygglappsförsedda och självgoda sekterister, som styr Sverige.
Medan jag ändå är igång, så kan jag lägga till att jag också hatar Sveriges lögnaktiga, moraliserande och hycklande journalistkår minst lika mycket. Ert folkförakt är vidrigt. Nedan är ett smakprov från DN-journalisten Po Tidholm. Han är förbittrad över att Sverigedemokraterna fick elva procent i Söderhamn i valet 2010. I en lördagskrönika i hälsingetidningen Ljusnan skriver han den 24 september om den pöbel (ja, han skriver så!) som röstat på Sverigedemokraterna:
Över en natt har de förvandlat Sverige till ytterligare ett land med ett högerextremt rasistparti och Söderhamn till en kommun som under veckan stämplats som en nerkörd bruksort med obildad befolkning. Fet chans att något företag vill etablera sig här eller att någon familj väljer att flytta hit de närmaste fyra åren. Kommunen kan omedelbart sluta med att lägga pengar på turism. Ingen jävel kommer att vilja flytta hit.
Po Tidholm, när du kallar väljarna för pöbel visar du hur ni journalister tänker. Med ert folkförakt, ert brunsmetande, ert nyspråk och era inkvisitoriska häxjakter har ni lyckats med bedriften att både strypa samhällsdebatten och hjärntvätta en majoritet av befolkningen. Värst är de licens- och skattefinansierade Sveriges Radio och Televisionen, vars uppdrag det är att vara allsidiga, men stora drakar som DN, Expressen och Aftonbladet ligger inte långt efter. Är det några som gjort sig förtjänta av hatet, så är det ni.
Det är för mycket att säga att jag också hatar medborgarna, dessa godtrogna, hyggliga och lättlurade svenskar, mitt eget folk. Men: jag är upprörd över fegheten, över tystnaden, över att det är så få dissidenter. Minst av allt vågar de högutbildade diskutera massinvandringen och dess konsekvenser. Förstår de inte att det svenska välfärdssamhället är på väg att begå självmord? Sådant har hänt förr och nu är det vår tur.
Jag är inte ensam om att se det som håller på att hända. Det finns en anledning till att de utmobbade, odemokratiskt hanterade och skändade sverigedemokraterna numera är en folkrörelse och, om det var val idag, förmodligen skulle visa sig vara Sveriges största parti. Men det är inte på grund av egen förträfflighet. Jag betvivlar starkt att de är regeringsdugliga. Anledningen till deras framgångar är att den formidabla idiotin hos de övriga av riksdagspartierna inte längre går att dölja.
Det är fler än jag som är upprörda över hur landet styrs. De är förtvivlade, de känner vanmakt, de plågas och de hatar. Hatet är vanmaktens språk. De vill inte för allt smör i Småland ha det Sverige som växer fram. De ser ett farligt samhälle, ett fattigt samhälle, ett framtida Sverige som politiskt behärskas av kravfyllda medborgare med noll ansvarskänsla för landet. De skräms av och skäms för att lämna över detta framväxande skitsamhälle till nästa generation.
Och hur reagerar politiker, journalister och opinionsbildare när deras fraseologi kraschlandar i verkligheten? Trots att de styrt om politiken lite och medierna redovisar något mer av den extrema politikens förödande konsekvenser, så aldrig i helvete att någon ansvarig ber om ursäkt, vittnar om hur fel de hade. Så gör man inte i Sverige. Här kallar man kollapsen för en utmaning och yrar om att den humanitära stormakten Sverige måste ta ansvar för ”flyktingarna”, alla dessa syrier som bland andra vår statsminister påstår flyr för sina liv. Enligt EU:s statistikorgan Eurostat kom 29 procent från Syrien, av de som förra året sökte asyl i EU-länderna. Hittills i år har 24 procent av de beviljade uppehållstillstånden i Sverige gått till syrier. Massinvandringsåret 2015 var det i stort sett likadant. Hur många av dem utgav sig för att vara syrier, därför att det förbättrade deras möjligheter att beviljas asyl? Hur många av dem tror ni kom från flyktingläger i Turkiet, eller kanske från Jordanien eller Libanon. Hur många direkt från Syrien? Hur många är det som flyr för sina liv?
Sådana frågor ställer ni aldrig. Ni föredrar att mörklägga, att inte veta och att kackla upp er i godhetsfalsett. Ansvaret för Sverige och den egna befolkningen kommer så gott som alltid i andra hand. Istället kallar ni massinvandringen för ett ansvarstagande. Och vad har ni att säga om att det går 125 tonårspojkar på 100 flickor, efter vågen av ”ensamkommande”, något som lett till våldtäkter och ofredande på badhus (och inte bara där)? Är det underligt att ni blir hatade?
Nu tror jag inte det hat ni känner för oss är av en lägre dignitet. Det är oss ni har utnämnt till främlingsfientliga, islamofober och rasister. ”Vi måste stoppa rasismen” säger ni och vill ha tyst och städat på nätet. Ni släpper inte fram oss i den offentliga debatten, hur rätt vi än har. Ni tvingar på oss era verklighetsfrämmande värdegrunder och protesterar vi, så kan vi förlora jobbet, vilket inte precis är någon småsak i ett genomorganiserat land som Sverige. Det är ett öde som aldrig drabbar er på grund av all skit ni kastar på oss. Ni föraktar och hatar oss, men inte som ett svar på att vi föraktar och hatar er. Ni var nämligen först. Ni genomförde den politik och det stasivälde, som utlöst föraktet.
Ni hoppas få tyst på oss. Det betyder inte att ni vill att vi ska föra ett anständigt samtal utan bara att vi ska hålla käften. Det är därför ni utreder förbud och om det är möjligt att åtala dem som ni kallar för näthatare.
Nu ska jag tala om något för er som ni inte vill förstå. Hatet grundar sig inte på någon rasism utan på ert vanstyre. I takt med att välfärdssverige rasar samman kommer den folkliga vreden att växa. Och växa. Det är en process som ännu bara befinner sig i sin inledningsfas. När verkligheten visar medborgarna vad ni gjort med landet, då kommer ni att längta tillbaka till ”det gamla hederliga Sverige”. Det land där det visserligen fanns ett något besvärande näthat, men där ni ändå hade kontrollen.
Det finns ett begrepp som allt oftare syns i ”näthatet”: landsförräderi. Smaka på det.
Eller, se det som en utmaning.
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 