Räkenskapens dag

I ett mail får jag ett förslag om att tillsammans med ett antal andra debattörer i dag den 25 augusti publicera ett upprop där medborgarna får den retoriska frågan om de är nöjda med det samhälle som de röstat fram. Eller mer precist: Tycker de att de gjorde rätt när de röstade fram de politiker som iscensatt en medborgarfientlig politik. Framför allt handlar det om massinvandringens konsekvenser. Det är en diger lista de ställt samman:

Polisen som inte hinner med. Ringer du och behöver hjälp, så kommer de inte.
Invandrares brottslighet har blivit ett ekonomiskt slukhål.
Barn rånas och förnedras.
Många överfallsvåldtäkter.
Knökfulla fängelser.
Låga pensioner, invandrarna är prioriterade.
Grov brottslighet och ett tandlöst rättsväsen.
Långa vårdköer.
Ett gigantiskt utanförskap i förorterna.
Usla skolor i utanförskapsområdena.

Uppräkningen stannar inte där utan de fortsätter med andra stora samhällsfrågor, som gör att man inte bara kan ifrågasätta politikernas kompetens, utan också varför medborgarna röstar fram dem:

Äldrevården, som är underbemannad och underfinansierad.
Elenergin, som inte kommer att räcka när elbilarna slår igenom och kärnkraften ersätts med vindkraft.
De svenska basnäringarna skog, gruvor, stål motarbetas på alla sätt.
Det svenska jordbruket – världens mest miljöanpassade – förföljs med orimliga regler och pålagor som gör att varje dag läggs gårdar ner.
Svensk matproduktion räcker inte till att försörja befolkningen.
Den svenska infrastrukturen underhålls inte tillräckligt och byggs inte ut i takt med befolkningstillväxten.

Listan avslutas med frågan: Är du nöjd nu, du väljare? Eller tänker du bättra på eländeslistan ännu mer?

Det här är ett tabuerat område. På politikerna är det tillåtet att skälla hur mycket och hur grovt (nästan) som helst, men när det gäller väljarna så ses de vanligen inte som ansvariga. Skälet till att de röstare fel är att de blir lurade, inte bara av politikerna utan av hela etablissemanget, med den vänsterliberala agendajournalistiken som det mest effektiva verktyget.

Så är det givetvis, men i det här uppropet ses väljarna som ansvariga. Och de är givetvis korkade, när de ställer till det så här illa för sig själva. Det är ju inte politikerna och heller inte de journalister och opinionsbildare, som pysslar om sina surdegar på Södermalm, som drabbas. Det är ju de själva! De kan rimligen inte undgå att se konsekvenserna, i synnerhet inte denna sommar när skurkarna med stor iver ägnar sig åt att skjuta ihjäl varandra. I förbifarten har de ihjäl också andra – flera barn och åtminstone en polis. Är detta verkligen ”smällar man får ta”?

OK, väljarna blir lurade. Men det är också sant att väljarna ter sig som idioter, som inte byter till makthavare som bättre förstår att tillvarata deras intressen. Emellertid, som förklaring räcker det inte. ”Idiotin” måste i sig förklaras och jag tror att det främst handlar om att väljarna har andra prioriteringar. Tänk så mycket det finns som är roligare än att hålla på och käbbla om politik: Sport, bilar, erotik, selfies, grillparties, alla teveserier, droger … ja …

Men prioriteringen behöver också förklaras och här är nog pudelns kärna: Medborgarna uppfattar sig inte som ansvariga för politiken – det är ju politikernas spelplan och kompetensområde.

Gustave Le Bon heter en fransk 1800-talstänkare som är mest känd för boken Massans psykologi. 1912 gavs den ut i svensk översättning. Han gör där en uppdelning i homogena och heterogena kollektiv. Adeln var ett homogent kollektiv, likaså de förindustriella bönderna. Man kan också säga att det, före massinvandringen, etniskt enhetliga Sverige var ett homogent kollektiv. Detta till skillnad från det mångkulturella Sverige vi lever i idag, som är ett heterogent kollektiv. Gustave Le Bon visade att heterogena kollektiv riskerade att bli lätta byten för demagoger och rena bedragare. I dag är Gustave Le Bon i stort sett bortglömd och Massans psykologi får man söka efter antikvariskt. Anledningen till att jag tar upp honom här är att jag stötte på ett så fantastiskt bra citat av honom:

Massorna har aldrig törstat efter sanningen. De vänder sig bort från allt som inte är i deras smak. Hellre väljer de en förförisk lögn än en besvärande sanning. Den som kan förse dem med illusioner får förtroendet att leda dem. Den som hotar deras illusioner blir alltid deras offer.

Vi skulle behöva en särskild ”väljarutbildning”. De ”idiotiska” medborgarna behöver lära sig att ta politiskt ansvar och utbildas i grundläggande politiska frågor, så att de inte röstar emot sina egna intressen. Kanske ett väljarkörkort är lösningen? Har man inte ett sådant får man inte rösta.

I sin barndom var demokratin selektiv. I det Grekland som uppfann demokratin fick bara fria män rösta – inte kvinnor, inte slavar och naturligtvis inte ”utlänningar”. 1800-talets demokratier släppte heller inte fram alla medborgare till valurnorna. Sist var det kvinnorna som fick rösträtt och allra sist fick de den i Schweiz, det enda landet i Europa som satt direktdemokratin i system. Schweiz är också det land där medborgarna förstår att politik ska vara ett medborgaransvar och därför inte överlåter politiken till politikerna. Medan det i Sverige dräller av proffspolitiker — numera är ju också myndighetsväsendet politiserat – så är politik mestadels ett begränsat uppdrag i Schweiz.

Så Schweiz sitter inne med lösningen på det största av demokratins problem? Jag vill tro det men tyvärr, när medborgarna en gång förlorat den till politikerna – eller mer precist: till de politiska partierna – så går det inte att ta tillbaka den. Sveriges politiska partier är i dag sekter och medborgarnas väl ligger långt ner på deras prioriteringslista. Och, som sagt, väljarna är idioter. Med andra ord, loppet är kört.

Eller vänta … är det verkligen det? Sverige har fortfarande allmänna val som fungerar. Och något som vi kan vara säkra på är att verkligheten till slut alltid vinner. Så kanske vi är där nu – som rubriken till den här texten säger: Räkenskapens dag.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version