Så ljuger medierna

medierna
Hur det går till att skriva
För den som inte själv skriver professionellt eller har någon anledning att gå djupare in i ämnet, är journalistik något av en transportfråga. Jobbet består i att omvandla verklighet till text, att tillverka ett slags verbalt fotografi av verkligheten. Detta är den syn på journalistik och det journalistiska hantverket som också journalisterna själva gillar. Raka puckar, raka rör och inga krångligheter. Det finns ett antal uttryck som de anser beskriver den goda journalistiken, som ”tell it like it is”, ”publish and be damned”.

Nu är det inte alls så enkelt, varken med verkligheten eller med skrivandet. Verkligheten är ett flöde och hur detta flöde ser ut, beror på med vems ögon den betraktas. Den som ska skriva måste därför börja med att bestämma infallsvinkel, varefter det gäller att omvandla verkligheten till en berättelse med en början och ett slut, och däremellan ett händelseförlopp som logiskt hänger samman. Den journalistiska texten är med andra ord en skapelse, som förhoppningsvis men inte nödvändigtvis har verkligheten som utgångspunkt.

Också trovärdigheten är något som skapas. Den finns inte på något självklart sätt i relationen mellan verklighet och text, utan ligger i själva texten. Det är av den anledningen som begåvade skönlitterära författare lyckas bättre med att engagera sina läsare, än aldrig så kompetenta journalister. Av samma skäl har den skickligt sammanfogade lögnen högre trovärdighet än den hederligt framvaskade ”sanningen”. Den som vill skriva trovärdigt och kan koppla loss från verkligheten, har helt enkelt ett större register och fler instrument att spela på.

Jag, och många med mig, upprörs och skräms av de svenska mediernas allt intensivare propaganda i frågor som rör invandring och invandringspolitik. Vi dissidenter genomskådar vanligtvis journalistiken. Men i det är vi avvikare. En förkrossande majoritet av mediekonsumenterna utgår från att det i stort sett är sant, det som står i tidningarna, sägs i radio och visas i teve. I synnerhet blir det effekten när samtliga medier påstår samma sak, alltifrån morgonnyheterna på radion eller i teves morgonsoffa, över morgontidningarna och kvällstidningarna till teves nyhetsprogram på kvällen. Ivriga nyhetskonsumenter tar del av samma medienyhet flera gånger varje dag. Upprepningen är oerhört effektiv när det gäller att trumma in budskapet. Ändå, det kan bli för mycket. Så här skriver en bloggläsare om uppvaknandet:

För några år sedan såg jag er annons för ”Invandring och mörkläggning” i DN. Jag lade märke till den eftersom den skilde sig lite från mängden. Jag hade dock inte tänkt att köpa boken. Några dagar senare blev det en debatt om er annons. Jag tyckte att debatten var helskum och skaffade därför boken. Mycket bra bok. Lånade sedan ”Svenskar och Zigenare” på riksdagsbiblioteket. Mycket bra också! Jag kom då ihåg den sjuka debatten som följde på Jan Guillous program om polska zigenare i Malmö. Dessa båda böcker väckte mitt intresse för svensk politik och samhällsdebatt. Nu kan jag inte begripa hur jag kan ha gått igenom de senaste trettio åren utan att förstå hur manipulerad jag blev.

De två stora lögnerna
De två stora lögner, där medierna ägnar mycket energi åt att övertyga Sveriges medborgare, är att ”invandringen är nödvändig därför att svenskarna inte föder tillräckligt många barn” och att ”invandringen är lönsam”.

Om vi börjar med barnafödandet och svenskarnas åldrande, är mediernas rapportering så förenklad att den blir lögnaktig. Det är sant att barnafödandet i Sverige inte når upp till de 2,1 barn per kvinna, som anses behövas för att en befolkning ska reproducera sig. Emellertid är detta inte en siffra huggen i sten. Genom att allt fler kvinnor föder barn senare i livet, så är brytpunkten i själva verket 1,9 barn per kvinna. Det betyder att Sverige inte alls befinner sig i någon demografisk kris. Sverige har haft ett födelseöverskott under de senaste tio åren.

Det bör också sägas att unga människors intresse för att skaffa barn är starkt kopplat till de villkor som politikerna erbjuder. Likaväl som att argumentera för invandring kunde man tänka sig att politiker och journalister gick samman i en kampanj för att öka barnafödandet. Se till exempel på trettiotalets låga barnafödande, makarna Myrdals bok ”Kris i befolkningsfrågan” och de åtgärder som vidtogs. Förändringen blev dramatisk och resulterade i krigsårens stora barnkullar.

Det kan tilläggas att invandring inte löser frågan om Sveriges åldrande befolkning. Sysselsättningsgraden är så låg bland invandrare, även de unga, att de inte utgör någon tillgång utan en börda för den skattebetalande befolkningen. Som nationalekonomen Tino Sanandaji konstaterar blir det inte lättare att betala framtidens pensioner genom att importera arbetslöshet. Fler människor blir en extra börda för mottagarlandet, om dessa nykomlingar landar i en hög arbetslöshet, höga ohälso- och sjuktal samt en hög nivå av kriminalitet.

Men inte heller om befolkningens åldrande var en realitet av den dignitet som medierna påstår, är det något självklart argument för invandring. Japan med sin åldrande befolkning ser inget skäl till invandring. Av 500 sökande år 2014 beviljades endast elva personer asyl.

Den andra stora lögnen handlar om lönsamheten. Med de senaste månadernas migrantinvasion och åtföljande kostnader, så har den blivit omöjlig att upprätthålla. Det hindrar inte att den länge varit seglivad. Två framträdande namn är historikern Dick Harrisson och ekonomen Philippe Legrain. Båda har bemötts på bloggen, varför jag inte upprepar resonemangen.

Media vill gärna presentera rapporter från tankesmedjor och institut som pekar på att invandringen är lönsam. Ett av de mer flagranta exemplen är den utredning som Arbetsmarknads- och trafiknämnden i Sandviken beställde av revisionsbyrån PWC och som offentliggjordes i maj 2014. Den visade att Sandviken tjänar över 500 miljoner årligen på de utrikes födda som bor i kommunen. I genomsnitt blir det drygt 145.000 kr per person och år.

I Dagens Nyheter presenterades den stort och helt okritiskt. Journalisten Ossi Carp på DN frågade Leif Jansson på revisionsbyrån PWC om Sandviken var ett specialfall och fick svaret att Sverige inte skulle klara sig ekonomiskt utan invandringen. Ett av de ”bevis” som lyftes fram var att det gick dåligt för Finland. Förmodligen berodde det på att de hade för liten invandring.

Det var många som kunde räkna bättre än PWC och protesterade mot rapporten. Bland dem fanns nationalekonomen Tino Sanandaji, som på sin blogg konstaterade att revisionsbyrån endast tagit med kommunernas kostnader. Det betydde att de kostnader som betalades av stat och landsting, ungefär 70 procent, inte fanns med. Dessutom räknades de statliga bidrag, som följde med placeringen av dem som beviljats permanent uppehållstillstånd, som en vinst. Det blev inte bättre när det stod klart att Sandviken-rapporten framför allt räknat fram invandrarnas egna inkomster, inte de som kommit kommunen till del. Räkneexemplet framstår som ett närmast desperat försök att övertyga svenska folket om invandringens lönsamhet.

Det som kanske var mest upprörande var att DN vägrade att införa en rättelse, med motiveringen att det inte var de som hade gjort eller beställt undersökningen. Således var de inte ansvariga.

Det går att skriva mer om de lögner som medierna serverar men jag lämnar ämnet här och koncentrerar mig på hur själva ljugandet går till. Om nedanstående nio punkter finns i ditt bakhuvud när du tar del av nyhetsflödet, så kommer det att bli svårare att lura dig.

1. Urvalet
Vilket material ska tas upp i medierna och vad ska inte beredas utrymme? Allmänt gäller att allt material som talar för invandringen bör tas upp medan material som talar mot invandringen bör hanteras snålt. Svenskars rasism är också ett välkommet material, medan svenskars protester mot invandringen inte bör beredas något utrymme, därför att detta anses spä på främlingsfientligheten i landet. Så här skriver t.ex. en bloggläsare:

Igår var det en ”folkets demonstration” på Sergels torg, uppskattningsvis 1 000 människor var där. Står det något om det i någon av de vanliga papperstidningars internetsajter? Nix, inte vad jag har sett. Men DN nämner en liten nazistdemonstration i Lund, av alla ställen. Och så den i Malmö för det romska tiggarlägret.

Medierna redogör för stora och problematiska samhällsfrågor, men det är viktigt att dessa inte kopplas samman med invandringen. Tar journalisterna upp PISA-mätningar och sjunkande skolresultat så ska dessa inte kopplas till invandringen. Skriver de om långa vårdköer, samma sak. Skenande socialkostnader, förortsvåld? Detsamma. Segregationen beror på svenskarnas ovilja att ”släppa in” invandrarna i samhället, inte på att invandrare själva väljer att segregera sig. Invandrare vill givetvis integreras. Får de bara chansen så. Allt material som hanterar invandrare som problematiska bör sållas bort.

2. Utrymmet.
Det budskap som förmedlas och blåses upp är att invandrare, även exempelvis muslimer från Somalia eller någon annan dysfunktionell stat, är precis som alla andra, också vi svenskar. Favoritmaterial är sådant som visar kreativa invandrare i en eller annan ”invandrarverksamhet” i Tensta, Rosengård, Bergsjön eller någon annan ökänd förort. Genom att ta del av vad media redovisar så förstår vi att alla är solidariska och tacksamma mot det svenska välfärdssamhället och att alla vill jobba, om de bara bereds en möjlighet. För säkerhets skull får vi också veta att invandringen är berikande. Den vitaliserar det annars så bedövande tråkiga Sverige. Gärna visas detta med reportage som skildrar färgstarka och kreativa ”nysvenskar”. Däremot kan Sura Sune i Sunne, som inte alls gillar det som händer med Sverige, sitta där i sin stuga och gnissla tänder. Något mediautrymme ska han absolut inte ha.

3. Språkbruket
Det är viktigt att mediakonsumenterna får klart för sig att invandringen är legitim och en chans för svenskarna att dra sitt strå till stacken, för att Sverige, Europa och världen ska bli lite bättre. Därför är det noga med ordvalen. Trots att Sverige, i jämförelse med andra europeiska länder, länge haft en avvikande hög invandring, så var och är begreppet ”massinvandring” otillåtet. Trots att det inte alls är sant, så är samtliga som söker asyl ”flyktingar”, åtminstone i medierna. De skriver om en ”flyktingkris”, medan det mer relevanta begreppet ”migrantinvasion” är totalförbjudet, de skriver om ”ensamkommande flyktingbarn” och bryr sig inte om att beteckningen ibland hamnar tillsammans med bildmaterial som talar ett annat språk.

Alla former av revirmarkeringar och missnöjesyttringar som svenskar visar upp, med avseende på invandringen – förbluffande få med tanke på vad som faktiskt sker – stämplas som rasism. En journalist får naturligtvis inte skriva ordet neger, det är rasism. Däremot får han ägna sig åt så kallad vitpixling, exempelvis retuschering av en bild på en mörkhyad person så att han eller hon framstår som vit vid publiceringen. Den som intresserar sig för judisk maktkoncentration är givetvis nazist. Den som hyser berättigad oro över att islam växer så snabbt i Sverige, sparkas ned från den offentliga scenen som islamofob. Det får man absolut inte vara om man är journalist. Människor som vistas illegalt i landet kallas för ”papperslösa migranter” eller kanske ”papperslösa flyktingar”. Med andra ord, media förfogar över en stor samling mer eller mindre vilseledande begrepp, som inte bara håller fast journalistiken och journalisterna i ett järngrepp utan också tuktar och vilseleder mediekonsumenterna.

4. Fokuseringen
En standardteknik bland journalister är att bryta ner stora skeenden till enskilda människoöden. Man visar exempelvis ogärna bilder på de människomassor som tar sig över Europas gränser och därmed sätter Schengenavtalet ur spel. Bilder på unga aggressiva och desperata män som med alla medel vill ”komma in” i Europa är inte något attraktivt mediematerial, därför att det skrämmer ju folk. I stället lyfter man fram utvalda människor, allra helst familjer. Ser mannen vänlig och ”modern” ut och kan han på engelska redogöra för hur svårt familjen har det, så är det förstklassigt mediematerial.

Ska journalisterna lyfta fram så kallade ensamkommande flyktingbarn, så visar de inte upp det typiska, det vill säga unga män, utan de yngsta man kan hitta – och gärna flickor, vilket det inte precis är gott om bland de asylsökande. Journalisterna fokuserar också själva flykten, den är dramatiskt och förstklassigt material. Övergripande gäller att de människor som kallas för flyktingar och som bereds utrymme i media, är offer för ett grymt öde. De har lidit tillräckligt och förtjänar att få en fristad i Sverige. Rapporteringen sker i ett ständigt pågående presens. Frågor om vad Sverige blir för land på grund av invandringen bereds inte utrymme – om man inte kan visa att den som söker asyl är exempelvis läkare och därför gör Sverige lite bättre. Då kan man passa på att drämma till Socialstyrelsen därför att de agerar alltför stelbent. Det är fritt fram för kritik av svenska myndigheter, dock aldrig för att de är för generösa i sina bedömningar.

5. Känslovädjan
Teve är här det överlägset effektivaste mediet och nyhetsjournalisterna där har efterhand blivit allt skickligare i att spela på tittarnas känslor. Katastroferna och räddningsinsatserna på Medelhavet har under sommaren och hösten fått mycket stort utrymme. Ett dött litet barn på en medelhavsstrand är fint som snus!

Det var den andra september och på Värmdöbussen grät jag tyst över bilden i mitt Twitterflöde, där en treårig kropp spolats upp som drivved på en turkisk strand. /…/ Expressen följde upp sin starka förstasidespublicering av bilden med en klumpig redogörelse för Stefan Löfvens reaktion och närbilder på Margot Wallströms tårar. Dagens Nyheter trappade upp engagemanget genom att samla hundra kändisar, från Avicii till Hédi Fried, i ett upprop för medmänsklighet. Public service storsatsade på rapportering om flyktingsituationen och Omni, nyhetsappen med mottot “Alla nyheter. Alla perspektiv” vigde hela sitt veckobrev åt flyktingkrisen, som om inget annat skett i världen. Alla sprang på samma boll.

Det som aldrig sägs är att dessa dramatiska händelser och tragedier utlöses av den europeiska migrationspolitik, som sprider sina löften om en bättre framtid. Här spelar Sveriges migrationspolitik en framträdande roll och journalisterna borde binda ansvariga politiker vid skampålen. Det sker emellertid inte.

Ett annat favorittema har romernas – förlåt, EU-migranternas – misär varit. Europeiska medborgare som har rätt att stanna högst i tre månader har bott i flera år i Sverige och åker utan bekymmer fram och tillbaka över gränsen. Påtalar journalister detta lagbrott? Nej, givetvis inte. Romerna är ju de svagaste, de mest utsatta, av Europas alla invånare.

Däremot tycker de om att grilla politiker som inte vet vad de ska hitta på. Det finns nämligen inga bra lösningar, om man inte accepterar att svenska skattebetalare ska försörja dessa illegala invandrare. Politiker får den farliga frågan hur de tar sitt ansvar. Ingen politiker skulle ens drömma om att våga svara att svenska politiker inte har något ansvar för rumänska romer, som på eget bevåg begett sig till Sverige för att tigga.

6. Besvärjelser
Detta är en mycket egenartad form av lögn. När media om och om igen upprepar utvalda fraser, så antas den svenska viljan att acceptera och på olika sätt stödja massinvandringen infinna sig. Det vanligaste tanketomma påståendet när detta skrivs är ”Sextio miljoner människor är på flykt och Sverige måste ta sitt ansvar”. Sambandet mellan de människor som befinner sig på flykt och det svenska ansvarstagandet är höljt i dunkel. Eller kanske är det så att det förväntas alla mediakonsumenter förstå? En annan besvärjelse, än mer gåtfull därför att den är rätt ut i det blå, är att ”vi får inte göra skillnad mellan vi och dom”. Så här kommenterar en bloggläsare:

Om jag ska bli lite personlig kan jag berätta att i vårt hem så har jag varit den som under en ganska lång tid varit starkt kritisk mot den förda politiken, medan maken (också han akademiker) resonerat så som flertalet akademiker gjort och gör. Men under det senare året har också han fått nog av fraser som ”berikande och spännande”, ”Sverige är ett rikt land”, ”akta sig för strukturell rasism”, ”alla människors lika värde” (som numera inte hörs lika ofta längre, men en utsaga vi haft långa diskussioner kring och som jag menar har blivit kontextbundet för svensk invandringspolitik). Här skulle kunna nämnas en del andra fraser och begrepp som mest påminner om kvasireligiöst svammel, men du förstår säkert vad jag menar.

7. Dreven
Ett drev riktas mot en person, är en massaktion och det är bråttom. Det behöver inte handla om någon spontan aktion utan det kan vara en noggrant förberedd attack, av det slag som exempelvis den invandringskritiska pseudonymen Julia Caesar nyligen blev utsatt för. I en bloggkommentar på ”Det goda samhället” kan man läsa:

… vuxen-mobbarna utan skam i kroppen som kan skriva kilometerlångt om hur man skall stoppa mobbningen i skolan och lägga ut salvelsefulla, tårdrypande artiklar om vem som helst (fast med falska uppgifter); de som gjort själva lögnen till sin ”affärsidé”.

Eftersom jag själv, i samband med att jag på 1990-talet gav ut forskningsrapporten ”Svenskar och zigenare”, blev utsatt för ett drev och korad till ”Sveriges mest utskällde professor”, vet jag av erfarenhet att så gott som ingen av de journalister som attackerade mig hade läst eller ens hållit i den bok som utlöste drevet. Det fanns det nämligen ingen tid för. När drevet går så är det bråttom och då gäller det att hänga på. Att det i den situationen produceras lögner är begripligt men inte acceptabelt – i synnerhet inte när drevet tar formen av ett karaktärsmord.

8. Omdömesgillheten
Om vi får tro media så härjar hatet och rasismen fritt på nätet. De som skriver där är inte objektiva, inte omdömesgilla. De håller inte tillbaka ”olämplig” kunskap. Denna generalisering är en form av lögn. På nätet finns allt, det bästa och det sämsta. Nätet utgör också ett slags komplement till reguljära media i den meningen att där behandlas det som inte får sägas på den offentliga scenen. På nätet korrigeras och punkteras medias lögner. Men mer än så. Nätets brist censur blir den mylla där de kunnigaste och bästa skribenterna växer fram. På grund av medias självpåtagna tvångströja, så erbjuder de bästa av nätets skribenter en såväl mer insiktsfull som kunnig bild av invandringen och invandringspolitiken än reguljära media. Den som vill veta hur Sverige omvandlas på grund av invandringen får bäst veta det genom nättidningar och bloggar.

Eftersom media går kräftgång och nätjournalistiken expanderar, drar medias journalister en knivskarp gräns mot sina konkurrenter. Nätets mest framstående skribenter får aldrig släppas fram i reguljära media och medias journalister är inte tillåtna att citera det som skrivs där. Viss litteratur, som Gunnars och mina ”Invandring och mörkläggning I-II” får absolut inte recenseras på ett hederligt sätt i reguljära media.

Det är till och med värre än så, banbullan fungerar också åt andra hållet på så sätt att journalister som gillas på nätet för att de gör ett bra jobb, riskerar att få kritik på sina arbetsplatser och av andra journalister. Det måste vara något fel på deras journalistik, om den applåderas på ”fel” nätsajter. Så ser den mediala omdömesgillheten ut. För att precisera: när media underlåter att presentera den bästa kunskapen och de vassaste analyserna så ägnar de sig åt en form av lögn. Att censurera är att ljuga.

Den ”sanningen” får aldrig komma fram i pressen, radio eller tv. Där debatteras ”åsiktskorridoren” men de korrekta termerna censur och självcensur får inte nämnas. Där hävdas att reguljära medier är de enda riktiga nyhetskällorna, därför att de tar ansvar för det urval nyheter som de förmedlar till konsumenterna. På så sätt hjälper de till med att vidmakthålla det goda samhället. Se er omkring. Är dagens Sverige ett gott samhälle? Fungerar ansvarstagandet?

9. Maktens granskare
Visst ägnar sig media åt att granska makten. Journalisterna är väl medvetna om att såväl politiker som myndighetschefer fruktar dem. Att få besök av ”Uppdrag granskning” kan te sig farligare än när Skatteverket dyker upp för att göra en revision. Dessa granskningar är emellertid inte förutsättningslösa utan kan närmast betecknas som ”smällar” som makthavarna kan ta. Oftast handlar de om korruption eller att myndigheten gör ett undermåligt jobb. Det är väldigt sällan som media ställer politiker och myndigheter till svars när det gäller stora och tunga frågor. Grillar media Arbetsförmedlingens chef när han säger att Sverige behöver en nettoinvandring på 64.000 personer per år?
Svaret är nej. Får Riksbankschefen något mothugg när han säger att asylströmmen är bra för Sveriges BNP? Återigen, svaret är nej. Sverige ligger i täten inom såväl EU som bland världens nationer när det gäller antalet våldtäkter.
Ställer journalisterna besvärande frågor till polisen? Nej så är det inte.

Media brister också i att göra kopplingar, som visar på hur politiker och myndigheter missbrukar sitt förtroende. När det visar sig att under de senaste fem åren har fem gånger så många skottskadats och fyra gånger så många skjutit till döds i de svenska städerna, jämfört med i grannländernas huvudstäder tillsammans, så gör inte medierna den uppenbara kopplingen till kriminella invandrarkretsar. När flyktingförläggningar och planerade asylboenden utsätts för bränder i Sverige, så fördöms de av såväl politiker som en enig journalistkår. Ingen säger att så här går det, när politiker missköter sitt uppdrag att svara för en kontrollerad invandring. I många svenska städer känner sig invånarna som om deras samhällen, av rikspolitiker och under journalisternas applåder, fylls med människor som det inte finns kapacitet att ta emot. Det gäller boende, det gäller skolor, socialtjänst, vårdköer, ja allt. Det är dessa övergrepp som utlöser asylbränderna men den förklaringen är förbjuden i media. Istället solidariserar sig journalisterna med makthavarna i ett fördömande. Att politikerna inte har något som helst intresse av den här typen av folkliga uppror och motaktioner är begripligt. Men varför är det så självklart för journalister att dölja sanningen och istället voja sig tillsammans med politikerna?

Att media lierar sig med politiken betyder också att det är fritt fram i media för politiker att framföra sina alltmer sekteristiska och verklighetsförnekande budskap. Samtidigt som det är helt stängt på den offentliga scenen för den som för fram välgrundad och allvarlig kritik mot invandringspolitiken, får vilka andra- och tredjerangstänkare som helst bland politikerna utrymme på morgontidningarnas debattsidor, bara de levererar ”rätt” budskap. I dag skriver exempelvis Elin Ylvasdotter, förbundsordförande för Socialdemokratiska studentförbundet, på Brännpunkt i Svenska Dagbladet under rubriken ”Flyktingar ingen belastning”:

Vinsterna med migration är stora och många. Det är ett välkänt faktum. Att skissa ett motsatsförhållande mellan invandring och välfärd är feltänkt. Invandringen är och har historiskt varit lönsam för Sverige. Det innebär på kort sikt en kostnad, men på längre sikt en vinst. /…/ Det är ledsamt att se hur debatten kommit att handla om belastning och kostnader. Flyktingmottagandet handlar i grunden om solidaritet och jämlikhet. Oavsett vad det kostar så ska Sverige hjälpa människor på flykt, det är vår plikt. Men det är också en stor möjlighet för Sveriges framtida samhällsbygge. Görs mottagandet på rätt sätt är detta en enorm potential för Sverige.

Och vilket är ”rätt sätt”, får man fråga det? Den här unga kvinnan bör väl mest rättvisande betecknas som politiskt vilseförd och godtroget enfaldig. Eller kanske hon arbetar på sin politiska karriär och är fullt medveten om att hon serverar en politiskt och medialt attraktiv lögn? I båda fallen är det lika illa, men det är uppenbart ingenting som bekymrar Svenska Dagbladets brännpunktsredaktör.

Avslutning
Den stora frågan är givetvis varför journalisterna ljuger. Varför vill de lura Sveriges medborgare? Ett första svar är att en majoritet av journalisterna också de är manipulerade, en indoktrinering som startar redan på journalisthögskolorna. De flesta är övertygade om att de med sin selektiva och åsiktsimpregnerade journalistik bidrar till att vidmakthålla ett gott samhälle. Men givetvis finns det också journalister – alltfler – som är på det klara med vad som pågår. Bara det att skulle de gå mot strömmen, skulle de stöta på svårigheter. Om de exempelvis hamnar i onåd bland politikerna, får de inte längre intervjua rätt personer och en synnerligen begränsad tillgång till maktens korridorer. Inga journalistiska godbitar, inga inbjudningar till utvalda sällskap, inga samtal mellan skål och vägg. De skulle också hamna på kollisionskurs med de egna mediehusen och redaktionerna. Detta leder inte bara till att de förlorar jobbet utan också till svårigheter med att hitta ett nytt. Det var det som drabbade den mycket kompetenta och självständiga ledarjournalisten Marika Formgren. Nu har hon lämnat journalistiken och utbildar sig till ingenjör. Hennes egen förklaring:

Att få vara frispråkig (i bemärkelsen tänka och uttrycka mig fritt), och att människor omkring mig är frispråkiga, är en nödvändighet för mig. Jag vill förstå hur jag själv och andra tänker och resonerar, och jag vill komma till pudelns kärna. Men det går inte om man hela tiden ska anpassa sig till informella regler för vad som anses politiskt korrekt. När det dessutom räcker med att fel person länkar eller uttrycker sig uppskattande om någon av ens texter för att man själv ska placeras i giftskåpet, är tankefriheten kastrerad och debattklimatet så syrefattigt att hjärndöden hotar.

Det är därför jag valde att sluta som ledarskribent. Jag hade kunnat fortsätta, men jag hade inte fått tänka och uttrycka mig fritt, och därför valde jag att säga upp mig.

En bloggläsare får sista ordet. Under rubriken ”Bojkotta Bonniers” skriver han:

Ett land vars propaganda och tystnad utesluter informerade medborgare och offentlig diskussion är ingen demokrati oavsett vad det än må kalla sig. Svenska journalister är nästan undantagslöst antingen arbetslösa eller prostituerade.

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version