Hej Karl-Olov,
Jag antar att du minns mig. Vi hade en hel del kontakt per mejl för något år sedan, då jag ofta kommenterade texterna på din/er blogg. Jag läser fortfarande era inlägg på bloggen, oftast med stor behållning, men har inte haft så mycket tid att kommentera. Nu tänkte jag dock ta mig tid att lämna ett par kommentarer. Det jag har att säga är inget direkt nytt, men jag anser – med tanke på vissa av de texter du/ni publicerat – att en del av mina tankegångar kring islam och invandring förtjänar att påpekas ännu en gång.
För det första, en kort kommentar kring den översatta artikeln av Christian Skaug, som du publicerade på er blogg 6 oktober: Jag (och många med mig) har sedan flera år tillbaks konstaterat att såväl den islamistiska terrorismen som många muslimska invandrares ovilja att integreras i europeiska samhällen inte bara kan förklaras med sociala/socioekonomiska faktorer som arbetslöshet, ”utanförskap” och (påstådd) diskriminering.
Det är alldeles uppenbart att kulturkonflikten mellan den muslimska världen och västvärlden i grund och botten handlar om förmodernitet kontra (västerländsk) modernitet. Mycket av det tankegods och de värderingar som ligger till grund för den moderna västerländska civilisationen står i direkt konflikt med den världssyn som dominerar inom den muslimska världen. Jag tänker då t.ex. på förnuftstro, rationalitet, religionsfrihet, frihet att kritisera och ifrågasätta religion/trosföreställningar, vetenskapligt tänkande (såväl inom naturvetenskaperna som inom samhällsvetenskap och humaniora), respekt för individens frihet (av vilken bl.a. följer kvinnans frigörelse, jämställdhet mellan könen samt respekt för sexuella minoriteters rättigheter), och respekt för demokrati, yttrandefrihet och åsiktsfrihet.
Det finns – i motsats till vad många inom PK-etablissemanget tycks tro – ingen naturlag som gör att alla människor per automatik förstår och respekterar den moderna västvärldens grundläggande värderingar, så fort de konfronteras med dem. Tvärtom ser många människor runt om i världen ”våra” värderingar som avskyvärda, samtidigt som de gärna vill ta del av vårt välstånd i form av t.ex. modern teknik eller högkvalitativ, skattefinansierad sjukvård. Det går av allt att döma alldeles utmärkt att vara salafist och samtidigt ha den senaste smart-telefonen samt förvänta sig vård av västerländska läkare om man skulle bli allvarligt sjuk.
För det andra, en kommentar till en lite äldre bloggtext som du publicerade den 22 september. I inledningen till texten (med rubriken ”Vi behöver inte ljuga”) skrev du:
En journalist jag känner tror inte att det pågående samhällshaveriet någonsin kommer att leda till att svenskarna bygger upp ett motstånd värt namnet. Ingen situation kan bli så vidrig och farlig att det svenska kollektivet säger att nu djävlars får det vara nog! Det finns ingen nedre vändpunkt, ingen nivå där missnöjet växer till ett aktivt och organiserat motstånd, utan svenskarna kommer att lydigt traska på, hela vägen fram till sin icke-existens. /…/ Jag frågar honom om inte Sverigedemokraterna kan ses som en motståndsrörelse. Han skakar på huvudet. Sverigedemokraterna må vara både emot massinvandringen och folkligt förankrade, men de har anpassat sig till sina politiska motståndares spelregler. Han jämför med någon som får åka med i bilens bagageutrymme och där, för att bromsa, pressar fötterna mot plåten så att tårna vitnar. Men så kan man inte bromsa en bil, då måste man sitta i förarsätet.”
Jag vill påpeka två saker vad gäller ovanstående resonemang. Min första, mindre allvarliga invändning gäller analysen av SD:s roll i svensk politik. Din journalistkompis har enligt min mening delvis rätt, men jag tror han drar alltför stora växlar på sin iakttagelse. Okej, visst har SD i viss utsträckning anpassat sig till etablissemanget, och de kommer sannolikt att anpassa sig ännu mer. Så småningom kommer SD att själva utgöra ett slags etablissemang, som helt eller delvis kommer att smälta samman med det etablissemang de nu säger sig stå utanför och vara i opposition mot.
Men, med detta sagt, är det ändå i nuläget en förhållandevis stark motståndshandling att stödja SD. Partiet betraktas fortfarande som paria av praktiskt taget hela det politiska, kulturella och massmediala etablissemanget. De är dessutom det enda riksdagspartiet som driver en tydligt invandrings- och islamkritisk linje, och utan SD som ”pådrivare” hade sannolikt varken moderaterna eller kristdemokraterna aviserat den tuffare hållning i migrationspolitiska frågor som börjat märkas under det senaste året.
Min andra invändning mot din journalistkompis resonemang är allvarligare. Den gäller hans förutsägelse att etniska svenskar aldrig kommer att göra något nämnvärt motstånd mot massinvandringen och islamiseringen, utan aningslöst tåga mot sin undergång. Jag tror absolut inte att detta är sant. Alla folkgrupper reagerar om de upplever att deras samhälle, kultur och levnadssätt är under hot, och de reagerar än starkare om hoten dessutom konkretiseras och gäller ekonomisk och fysisk trygghet (t.ex. i form av omfattande nedskärningar i välfärden och risk att utsättas för brott). När människor ställs inför sådana hot tar de strid eller flyr. Det handlar om en överlevnadsinstinkt och en vilja att skydda den egna gruppen, som sannolikt är allmänmänsklig. Svenskar är i detta avseende knappast annorlunda än andra etniska grupper.
Jag tror att din journalistkompis missat två saker i sin analys: Det ena han missat är att det pågår en mängd rörelser ”under ytan” i det svenska samhället. Allt fler svenskar resonerar i det fördolda kring hur man på sikt ska kunna klara sig i ett allt hårdare Sverige, med skyhög kriminalitet, polis och rättsväsende i fritt fall, kraftigt urholkad social trygghet, och ständigt växande etniska motsättningar.
En del svenskar funderar på att emigrera. Andra för resonemang som för tankarna till amerikanska ”survivalist”-grupper, det vill säga att man överväger möjligheterna att flytta långt ut på landet, bli självförsörjande med t.ex. mat, och ha vapen så att man kan försvara sig i ett tänkt framtida inbördeskrigsliknande tillstånd.
Debattören Johan Westerholm tog nyligen upp denna tendens i en av sina texter på bloggen Ledarsidorna (”Nordiska Motståndsrörelsen under radarn”, publicerad 2017-10-02). Westerholm skrev bland annat:
Varje vecka kommer det mellan fem och tio mail eller telefonsamtal från Ledarsidorna.se läsare. Från olika avsändare. Alla pekar de på ett stort missnöje med såväl debattklimat som förd politik. Läsare som rapporterar om låg polisnärvaro ute i landet och hur de själva tvingas till att patrullera med pumphagelgevär i knät i bilen nattetid. Läsare som skaffar såväl licens för jaktvapen som att de engagerar sig i pistolskytteklubbar och olika former av grannsamverkan. Andra samtal handlar om enkel rådgivning. Vilket land de nu skall flytta till eller i vilket land barnen skall få sin utbildning. För tre år sedan handlade samtalen om vilka skolor som kan ge barnen den bästa framtiden, nu ökar samtalen om vilket land som kan ge en familj framtidshopp. Gemensamt för alla dessa personer är att de inte tidigare, i någon form, givit sig tillkänna i samhällsdebatten. De är rädda för medias makt. De är alla rädda för vad effekten skulle bli om de gav sig tillkänna och att Expo, Inte Rasist Men… eller Researchgruppen skulle publicera deras namn och lösryckta, inte alltid helt balanserade eller välformulerade citat. Att bli uthängda i olika granskningar om de uttrycker sig på sätt som kan missförstås och som följd av detta, förutom att bli socialt isolerade av släkt och vänner, även förlora sina jobb och uppdrag. Dessa mail och samtal visar på en pågående rörelse som inte är synlig annat för de med tränade ögon och öron.
Den tendens Johan Westerholm beskriver kan också ses i stor omfattning på diskussionsforum som Flashback, där skribenterna kan vara anonyma. I skrivande stund innehåller t.ex. en diskussionstråd på Flashback med rubriken ”Jag är trött på invandrare och vill flytta från Sverige” drygt 3300 inlägg.
Det säger dock sig självt att flertalet svenskar som har denna typ av funderingar inte vågar stå för det öppet. Om man inte ens vågar säga att man röstar på SD, hur ska man då våga säga att man överväger att emigrera på grund av massinvandringen, eller att man börjat träna skytte för att kunna försvara sig i ett eventuellt framtida inbördeskrig mot invandrade muslimer?
Det andra din journalistbekant missat är att dagens Sverige är ett starkt segregerat land, där stora delar av befolkningen fortfarande inte konfronteras med massinvandringens konsekvenser annat än (i bästa fall) via media. Min egen hemstad, Helsingborg, utgör ett mycket tydligt exempel på detta.
Helsingborg har under flera decennier varit en invandrartät stad, och de senaste årens skyhöga asylinvandring har gjort situationen allt värre. Stadsdelen Söder, som utgör södra delen av innerstaden, är numera ett renodlat invandrarområde. Så gott som samtliga svenska affärsidkare har lämnat området, och praktiskt taget alla butiker har skyltar på arabiska och namn som ”Iraq foods” eller ”Afghanska livs”.
Även i övriga delar av centrala Helsingborg är slöjklädda kvinnor med barnvagnar och stora barnaskaror ett återkommande inslag i gatubilden. På många caféer är en majoritet av gästerna unga män från Mellanöstern, som tycks kunna ägna hela dagarna åt att fika och leka med sina exklusiva mobiltelefoner.
Vad gäller grov brottslighet har Helsingborg lyckligtvis inte nått samma nivå som t.ex. Malmö, men det är tydligt att staden är på väg att utvecklas i samma riktning som andra invandrartäta svenska städer. De senaste åren har ett flertal skottdåd skett på öppen gata, både på Söder och i de angränsande stadsdelarna Högaborg och Eneborg. Även andra invandrartäta problemområden som t.ex. Drottninghög, Dalhem, Planteringen och Närlunda har drabbats av skottlossningar, sprängdåd och anlagda bilbränder.
Helsingborg har historiskt sett, ända sedan tidigt 1900-tal, varit en i hög grad segregerad stad. Överklass och övre medelklass har av tradition bott i norra delen av staden, t.ex. i stadsdelarna Tågaborg och Norr, medan arbetarklass och lägre medelklass bott i de södra delarna. Denna uppdelning lever kvar än idag, och har ytterligare förstärkts av invandringen, de höga bostadspriserna och de ökade klyftorna i samhället. Följaktligen är det idag möjligt att nästan helt köpa sig fri från oönskad mångkultur, om man har råd med en bostad på t.ex. Tågaborg/Norr eller i de angränsande villakvarteren på norra Stattena/Ringstorp.
Och vill man vara absolut säker på att slippa höra arabiska och se kvinnor i spökplumpen-mundering kan man söka sig till stadens utkanter, t.ex. till förhållandevis nybyggda Maria Park i norr, eller till exklusiva Råå i söder. I de områdena torde det vara större risk för jordbävning än för att grannen skulle visa sig heta Muhammed.
Om man har tillräckligt god ekonomi för att ha råd med bostad i något av ovan nämnda områden kan man alltså hålla sig på behörigt avstånd från massinvandringens sociala konsekvenser. Om man dessutom arbetar i ett yrke där man inte konfronteras med invandringsrelaterade problem (alternativt är pensionär med god ekonomi), är någorlunda frisk och inte behöver hjälp från den allmänna sjukvården, och inte har barn i dagis-/skolålder – ja, då kan man, även i en stad som Helsingborg, nästan helt blunda för massinvandringens effekter på det svenska samhället, om man så önskar.
Personerna jag beskriver nedan är fiktiva. Jag har hämtat drag från personer i min bekantskapskrets och satt samman dem i nya kombinationer, så att individerna inte är direkt igenkännbara. Även om de personer jag beskriver nedan inte finns, så skulle de alltså mycket väl kunna finnas, eftersom varje enskild upplysning är autentisk.
Fredrik, 54, och hans fru Emelie, 52, bor sedan mitten av 1990-talet i villa i Domsten, ett gammalt fiskeläge i norra utkanten av Helsingborgs kommun, vid kusten mellan Helsingborg och Höganäs. Domsten har c:a 600 invånare. Det finns knappast några lägenheter att hyra i det lilla samhället, utan för att bo där måste man ha råd att köpa villa. Fredrik är dataingenjör och har en chefsposition på ett framgångsrikt företag inom mjukvarubranschen. Emelie är ekonom. Även hon har en chefsbefattning. Hon ansvarar för marknadsavdelningen på ett företag som säljer kosmetikprodukter.
Fredrik och Emelie är starkt engagerade i sina yrkeskarriärer och gör ingen hemlighet av att de har det mycket gott ställt ekonomiskt. De har en vuxen son, 24-årige Alexander. Alexander studerar datateknik, som sin far, men tycks i motsats till fadern sikta på en akademisk karriär inom sitt ämne. Han studerar sedan ett drygt år tillbaks i USA, och räknar med att vara klar med sin civilingenjörsexamen i slutet av 2018.
Sedan Alexander för några år sedan lämnade boet har Fredrik och Emelie gott om tid att ägna sig åt sina två stora gemensamma passioner; segling och dykning. Under sommarhalvåret är de ute med sin segelbåt så ofta vädret tillåter, och på vintrarna gör de i allmänhet minst en resa till något exotiskt dykparadis. Nästa tur är inbokad i januari 2018. Då ska paret tillbringa två veckor på Bahamas, som de inte besökt tidigare.
Mattias, 47, och hans sambo Petra, 50, bor i bostadsrätt med sundutsikt på exklusiva Tågaborg, i norra delen av Helsingborg. De har inga barn. Mattias arbetar med medieproduktion på ett företag med säte i Lund. Petra har ett prestigefyllt chefsjobb inom kultursektorn.
Eftersom de är barnlösa och har goda inkomster kan Mattias och Petra ägna nästan all sin lediga tid åt sina huvudsakliga intressen, som är resor och kulturupplevelser. På semestern blir det i allmänhet en längre äventyrsresa till någon exotisk plats. Senast gjorde de en tre veckor lång rundresa i Vietnam och Kambodja. Dessutom brukar de kosta på sig kortare weekend -tripper till t.ex. London, Paris eller Berlin några gånger per år. Då går de på konserter och utställningar, samt njuter av lyxiga middagar på exklusiva restauranger.
De två par jag beskrivit ovan lever liv som innebär att de nästan helt och hållet slipper konfronteras med det mångkulturella Sverige och de sociala konsekvenserna av de senaste decenniernas massinvandring. De möter varken invandrare i sina arbeten, i sina bostadsområden eller i de aktiviteter de ägnar sig åt på fritiden. De kör i sina egna bilar till sina respektive arbetsplatser. Vardagsärenden, som t.ex. att handla hem mat, gör de i allmänhet i något av de större köpcentrum som finns i Helsingborgs utkanter, och även i sådana sammanhang åker de förstås i egen bil.
De har inte barn i dagis-/skolålder, och kommer därmed inte i kontakt med invandringsrelaterade samhällsproblem via barnen. De har inget behov av hjälp från den allmänna sjukvården eller annan skattefinansierad vård/omsorg, och ser därmed inte alla de nedskärningar och försämringar som i stor utsträckning beror på invandringen. Deras respektive föräldrar är (såvitt jag vet) antingen bortgångna eller ännu så pass friska att de klarar sig i egna boenden utan hjälp från äldreomsorgen.
Fredrik, Emelie, Mattias och Petra lyckas alltså nästan helt undvika alla sociala sammanhang där de skulle riskera att komma i kontakt med det mångkulturella Sverige och de negativa sociala konsekvenserna av de senaste decenniernas okontrollerade massinvandring (t.ex. omfattande försämringar i vård, omsorg och social service).
Det finns sannolikt hundratusentals människor i Sverige som lever ungefär som Fredrik, Emelie, Mattias och Petra. Förutsättningarna är följande:
Någorlunda välutbildad, stabilt fotfäste på arbetsmarknaden och relativt välbetalt jobb ( helst inom privat sektor), boende i ”bra” (= invandrarfritt) område, god fysisk och psykisk hälsa (så att man inte är beroende av allmän sjukvård eller annan skattefinansierad hjälp), samt inga barn i dagis-/skolåldern (så att man inte riskerar att komma i kontakt med invandringsrelaterade problem via barnen).
Människor som lever på detta sätt kan i lugn och ro fortsätta strunta i samhällsutvecklingen alternativt skaffa sig godhetspoäng genom att prata om ”öppna hjärtan” och uppröras över ”de hemska rasisterna i SD”. Men vad tror du kommer att ske när även dessa människor på konkreta sätt börjar drabbas av invandringsrelaterade problem, t.ex. när även deras bostadsområden börjar drabbas av gruppvåldtäkter och ”gängskjutningar”?
Nej, svenskarna kommer inte att aningslöst gå mot sin undergång utan att göra motstånd. Men än så länge finns en stor medel- och överklass som har det så pass gott ställt att de i stor utsträckning kan köpa sig fria från de invandringsrelaterade problemen och låtsas som om problemen inte finns.
Jag kan utveckla ovanstående resonemang med en iakttagelse från mitt Facebook-flöde. Jag har c:irka 200 Facebook-kontakter. Så gott som samtliga är svenskar som jag träffat och haft kontakt med i verkliga livet. Det krävs ingen djupare analytisk förmåga för att konstatera att mina Facebook-kontakter, baserat på deras aktivitet på Facebook, kan indelas i tre kategorier:
- De som aldrig skriver, delar eller ”lajkar” något som har med invandringsrelaterade samhällsfrågor att göra.
- De som skriver, delar och lajkar politiskt korrekta budskap, t.ex. protester mot utvisningar av illegala invandrare, diverse påhopp på SD, snyftartiklar om asylsökande familjer som fått avslag osv.
- De som skriver, delar och lajkar texter med (i någon mån) invandrings- och islamkritiskt innehåll. Det brukar i allmänhet vara fråga om debatt- och ledarartiklar av t.ex. Ivar Arpi, Per Gudmundson, Ann Heberlein, Johan Westerholm, Merit Wager, Katerina Janouch osv. Skarpare invandringskritiska texter av det slag som man kan hitta på t.ex. Snaphanen, Samhällsnytt/Avpixlat eller document.no verkar ingen av mina Facebook-kontakter våga stå för att de läser.
En överväldigande majoritet av mina Facebook-kontakter (c:a 80 – 85%) befinner sig i kategori 1. De är uppenbarligen måna om att dölja sina politiska åsikter, eftersom många av dem för övrigt är mycket aktiva på Facebook.
C:a 10 – 15% av mina Facebook-kontakter tillhör kategori 2. De koketterar med politiskt korrekta åsikter och är noga med att lajka och dela alla åsiktsyttringar som visar att de är ”antirasister”. I denna grupp ingår flera personer som är politiskt aktiva i något av sjuklöverpartierna och/eller fackligt aktiva. Dessa människor befinner sig alltså i positioner där de offentligt förväntas försvara massinvandring, mångkultur och islamisering.
En ytterst liten grupp, 3 – 4 personer, tillhör kategori 3, dvs. att de öppet skriver, delar och lajkar texter som i någon utsträckning är invandrings- och islamkritiska. I denna lilla grupp ingår:
A. En kvinna som är förtidspensionerad, tycks leva ett ganska isolerat liv, och troligen inte anser sig ha så mycket att riskera socialt.
B. En man som efter ett långt och framgångsrikt yrkesliv snart ska pensioneras, och därmed (förmodar jag) anser sig ha råd att strunta i om någon skulle peka ut honom som ”främlingsfientlig”.
C. En medelålders man som själv har invandrarbakgrund och därmed har ett slags frikort. Det ska ju oftast mycket till för att politiskt korrekta svenskar ska våga anklaga personer med invandrarbakgrund för ”rasism”.
Men vad ska jag tro om den stora grupp som aldrig skriver, delar eller lajkar något som har med invandrings-/islamrelaterade samhällsfrågor att göra? Majoriteten av mina Facebook-kontakter ( i absoluta tal c:a 160 – 170 personer) tillhör denna kategori. Många av dem är mycket aktiva på Facebook. Många av dem är också välutbildade, har bra jobb och god ekonomi. Har de verkligen inga åsikter om invandringen och dess samhälleliga effekter?
Jo, självklart har de allra flesta av dem åsikter. Men en del av dem tillhör den grupp som jag ovan illustrerat med de fiktiva personerna Fredrik, Emelie, Mattias och Petra, dvs. välsituerade svenskar, som i stor utsträckning köpt sig fria från invandringens sociala effekter, och därmed kan tillåta sig att förminska eller helt blunda för invandringsrelaterade samhällsproblem.
Andra av mina ”tysta” Facebook-kontakter – sannolikt en stor majoritet – är troligen sådana som inte vill riskera konflikt, irritation och ev. stigmatisering genom att diskutera känsliga politiska frågor offentligt. Men vad kan jag veta om vad dessa människor egentligen tycker? Jag gissar att det i denna grupp finns åtskilliga som i det tysta hyser invandringskritiska åsikter.
Sammanfattningsvis: Nej, jag har mycket svårt att se att etniska svenskar aldrig kommer att göra något nämnvärt motstånd mot massinvandring och islamisering. Det jag ser är istället två tendenser: För det första en förhållandevis stor övre medelklass och överklass som ännu i stor utsträckning kan köpa sig fria från invandringens negativa sociala effekter. Och för det andra en tyst majoritet som inte öppet visar sina åsikter, men inom vilken det tycks försiggå omfattande aktiviteter under ytan.
Humanist
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 