I dag blir det en text av Gunnar Sandelin:
1989 gjorde jag ett program för SVT:s Norra Magasinet om invandrare och brottslighet. Där intervjuade jag Brå’s eviga språkrör Jerzy Sarnecki, som då tyckte att det var angeläget att kartlägga brottslingars ursprung. Allt annat såg han som ”strutspolitik”. Senare har han kovänt, och tillsammans med ledande politiker som ett mantra framhållit att det är socioekonomiska faktorer som förklarar invandrares kriminalitet.
Med ett sådant synsätt behövs inte någon mer forskning som prövar sambandet mellan nationalitet och brott. Senast i raden är justitieminister Morgan Johansson (i alla fall i skrivande stund) som flera gånger nobbat anslag till ny forskning med motiveringen att ”rensar man för socioekonomiska faktorer” så försvinner alla skillnader mellan olika grupper av brottsmisstänktas ursprung.
Jan Ahlberg, dåvarande chefen för ”Enheten för brottsutveckling” på Brottsförebyggande rådet (Brå), skrev 1996 myndighetens första rapport om ”Invandrare och invandrares barns brottslighet”, grundad på data från perioden 1985-89.
Innan Ahlberg avled 2005 påstod han att den då ännu inte publicerade andra och senaste rapporten från Brå i samma ämne, ”Brott bland svenskar och invandrare” i stort sett bekräftade den första. Ahlberg såg socioekonomiska faktorer som en otillräcklig förklaring till invandrarrelaterad brottslighet. Det vetenskapliga underlaget var för knapphändigt för att kunna styrka sådant, menade han.
Jan Ahlberg föreslog att utöver ursprung skulle tre demografiska variabler tas med i förklaringen – kön, ålder och bostadsort. Dessutom underströk han att socioekonomisk status genereras av individens brottslighet och inte tvärtom:
Det statistiska samband som råder mellan arbetslöshet och brottslighet kan sannolikt till stora delar sägas vara omvänt kausalt, dvs. man har svårare att få arbete om man lever som kriminell. (Sid 23).
Men inte nog med det. Ahlberg menade också att det som kallades för svenskars fördomar om invandrares brottslighet generellt sett faktiskt stämde, och konfirmerade majoritetsbefolkningens perspektiv när han skrev:
Generellt kan man säga att det finns en överensstämmelse mellan verkligheten baserad på registrerad brottslighet, och vad svenska medborgare tror om olika gruppers brottslighet. Genomsnittligt tror svenska medborgare alltså att samtliga grupper begår fler brott än svenskar, vilket överensstämmer med resultaten över registrerad brottslighet. Dessutom finns det, trots felbedömningar av vissa invandrargrupper, ett tydligt samband mellan vad man tror och den registrerade brottsligheten. (sid 67).
Här var det således inte minoriteters utanförskap i kombination med svensk rasism som var hörnpelare i förklaringsmodellen. I utredningen 1996 talade också Brå rent ut om vilka länder som de brottsmisstänkta kom ifrån. I den andra rapporten från 2005 hade man lagt om kursen och delade in härkomsten i regioner istället. Dessutom kunde man i samma region blanda länder varifrån invandrare kom, vilka hade hög respektive låg brottsaktivitet i Sverige. Exempelvis var ”Södra Centralasien” en sådan zon, där både Iran och Indien ingick.
Brå’s ändring av mätmetod förvirrade läsaren och omöjliggjorde också relevanta jämförelser bakåt i tiden. Ytterligare två myndigheter har gjort på ett liknande sätt. 2003 kom Migrationsverket och Statistiska centralbyrån (SCB) överens om att över en natt ändra definitionen på vad som var ”svensk bakgrund” i befolkningen. Tidigare hade myndigheterna räknat alla dem som hade en utrikes född förälder som personer med utländsk bakgrund, men nu gjorde man ett lappkast och gav dem en svensk bakgrund istället. Över en natt fick vi en halv miljon färre personer i riket med utländsk bakgrund.
Idag går inte den första Brå-rapporten, som kom ut som bok, att ladda ner från myndighetens hemsida. På Brå säger man att man inte haft resurser att scanna in den. Jag misstänker därför att det är en privatperson som har gjort det jobbet och lagt ut den på nätet för eftervärlden.
När den liberale riksdagsmannen Mauricio Rojas i samband med den andra Brå-rapporten (där Jan Ahlbergs medverkan spelades ner) i december 2005 på DN Debatt skrev att brottsligheten handlade om kulturarv, inte om svenskarnas rasism, tvingades han bort från offentligheten. Centerns näringsminister Maud Olofsson lade in sitt veto mot hans inträde i den borgerliga regeringen.
Den efterföljande smutskastningen med beskyllningar för rasism blev för mycket för Rojas, som lämnade landet, först för Spanien och numera Chile. Rojas hade träffat Ahlberg innan denne avled och konstaterade att båda rapporterna pekade på att socioekonomiska faktorer var en återvändsgränd: ”Det är till och med så att den största överrepresentationen finns bland förvärvsarbetande invandrare med tjänstemannayrken”.
Man kan fråga sig vad som hade hänt om Jan Ahlbergs syn på orsakerna till kriminalitet vunnit gehör från början? Istället fick vi Jerzy Sarneckis motstånd mot att gå emot påbjudna dogmer. Och vad hade hänt om den kunnige docenten i ekonomisk historia Mauricio Rojas hade blivit integrationsminister istället för partikollegan och floskelproducenten Erik Ullenhag?
Ullenhag vurmade i princip för fri invandring och idealiserade den misslyckade integrationen med att regelbundet upprepa att ”600.000 utrikes födda går till jobbet varje dag”, trots att det viktiga är andelen av en befolkning som arbetar och inte antalet. Han sade också att ”Vi ska minnas vad romerna betytt för Sverige och för Europa, när det gäller kultur och när det gäller att bygga vårt land.” trots att 80 procent av romer i Sverige lever på livslånga bidrag.
Ullenhag riktade udden mot svensk rasism i valrörelsen 2014 genom att framträda under parollen ”Ja till invandring. Nej till rasism.”. Till detta bör föras att två chefer för Migrationsverket, Dan Eliasson och Anders Danielsson, under tio år hade ett näst intill asylaktivistiskt ledarskap, något som förtjänar en egen utredning.
Mycket talar för att, om Ahlberg’s och Rojas’ perspektiv hade segrat, hade vi sluppit dimridåer, relativiseringar i ämnet och utopiskt önsketänkande, Vi hade sluppit undfallenhetspolitik med dialogpoliser mot ökad gängkriminalitet, plastarmband mot att inte tafsa och uppmaningar från polis till allmänhet att själva lösa brott etc.
Detta i kombination med fortsatta meningslösa, eviga och kostnadskrävande projekt mot rasism och för integration samtidigt som ett stort inflöde av utomeuropeiska, outbildade migranter, har fått pågå. Trots regeringens osanna förklaringar att vi skulle ha stramat åt migrationspolitiken och ligga på EU:s miniminivå. Detta avslöjas tydligt i Migrationsverkets senaste prognos, som indikerar närmare 400.000 beviljade uppehållstillstånd de närmaste åren (läs mer här).
I stället hade vi sedan länge kunnat ha förutsättningar för en verklighetsförankrad samhällsdebatt om nödvändiga åtgärder. Därmed hade också Sverige fått chansen att utvecklas i linje med våra nordiska grannländer. Men detta synsätt passade inte makthavarna.
Gunnar Sandelin
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 