För sitt arbete för tanke- och pressfrihet har Gunnar Sandelin nu fått det danska tryckfrihetssällskapets Sappho-pris och blir 20.000 kronor – förhoppningsvis danska – rikare. Sällskapet citerar George Orwell: ”Om friheten är viktig alls, då innebär det rätten att berätta för folk vad de inte vill höra”. Det passar väl in på Gunnar. Han berättar för oss alla något som etablissemanget inte vill höra.
Tidigare pristagare är en bred samling prominenta fria intellektuella, som har det gemensamt att de vågat ta strid mot etablissemanget. Några namn: den nyligen avlidne filosofen Sir Roger Scruton, publicisten Douglas Murray, konstnären Lars Vilks och den engelske aktivisten Tommy Robinson.
Gunnar och jag brukar skicka texter till varandra för kritik och kompletteringar. Vi är sällan artiga och beröm utdelas bara när det är särskilt befogat. När Gunnar för genomläsning skickade mig den självpresentation som tryckfrihetssällskapet begärt av honom hade jag ingen tanke på att ta med den på bloggen. Det är således inte för att hedra Gunnar – i varje fall inte enbart – som den publiceras här, trots att den riktar sig till en dansk publik. Den främsta anledningen är att den ger ytterligare ett bidrag till berättelsen om den samhällsupplösning som Sveriges politiska elit ägnar sig åt.
Karl-Olov Arnstberg
***
Under mitt yrkesliv har jag arbetat som socialarbetare, journalist vid SVT och med frågor som rör barns rättigheter. Sedan jag blev frilansjournalist på heltid på för tolv år sedan har jag försökt att upplysa den svenska allmänheten om vad som sker med vårt land. Det handlar om i vilket tillstånd vi ska lämna över det till nästa generation. Under min livstid har Sverige gått från att vara ett etniskt homogent och tryggt folkhem till en mångkulturell experimentverkstad.
Det viktigaste i mitt arbete har därför varit att ta fram fakta om den stora demografiska förändring som sker med Sverige och som media förtiger. Särskilt gäller detta under 2000-talet, då Sverige totalt sett har beviljat två miljoner uppehållstillstånd och befolkningen med utrikes bakgrund har ökat med 1,5 miljoner medan de som har svensk bakgrund har minskat. Jag brukar ofta göra jämförelser med övriga Norden, där Sverige över tid har beviljat cirka tre gånger så många uppehållstillstånd för asylsökande som övriga Norden tillsammans. Skulle vi ha legat på samma nivå som Norge, Danmark och Finland, så skulle Sverige vara ett helt annat land idag.
2008 skrev jag en debattartikel i Sveriges största morgontidning, Dagens Nyheter, om hur journalisterna mörklägger sanningen om invandringens konsekvenser. Därefter har jag inte kunnat få något arbete och knappast heller några frilansuppdrag. Istället har jag skrivit tre böcker tillsammans med etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg där vi har tagit fram fakta och bakomliggande orsaker om massinvandringen som media förtiger vad exempelvis gäller demografi, kriminalitet och kostnader. Vi drev också en blogg under flera år tillsammans, kallad ”Invandring och mörkläggning”. Bloggen finns kvar i hans regi och vi har fortfarande ett nära samarbete.
Eftersom jag nästan aldrig blir publicerad i traditionella media, har jag fortsatt att skriva på alternativa sajter som exempelvis Det Goda Samhället och även på den mer neutrala Kvartal, som har en bredare läsekrets. De fakta som jag presenterar kommer från svenska och nordiska myndigheter och jag vill påverka vanligt folk så att de med ökad kunskap bättre kan förstå vad som händer i deras vardag. Det är också viktigt att beskriva hur repressionen verkar i Sverige. Därför strävar jag hela tiden efter att hitta nya kategorier av läsare. Detta kombinerar jag med att ibland hålla föredrag för intresserade grupper.
Jag har velat visa att det är den svenska underklassen som får betala priset för att Sverige har västvärldens högsta invandring per capita från tredje värden, främst från Mellanöstern och Afrika. Detta orsakar helt andra konflikter i samhället jämfört med den tidigare invandringen från övriga Norden och Sydeuropa. Denna förvandling av samhället har kunnat ske för att min yrkeskår, journalisterna, inte har skött sitt arbete, utan bedrivit agendajournalistik och asylpropaganda. De har vägrat att granska den invandringspolitik som har lett fram till att Sverige idag alltmer blir ett farligare och fattigare land att leva i. Det har också inneburit att vi har gått från att vara ett samhälle som var öppet för olika åsikter till att bli ett semi-totalitärt land, där vi som är dissidenter fråntas våra möjligheter att försörja oss.
Jag skriver också för att de svenska intellektuella inte vill diskutera detta problem, utan istället ensidigt ansluter sig till en ständig polemik mot påstådd rasism och högerextremism. De vill inte se konsekvenserna av den kulturrevolution som pågår och där Sverige med sina ambitioner att vara ”en humanitär stormakt” är ledande i västvärlden när det gäller att i grunden stöpa om samhället. Jag vill medverka till att bryta detta destruktiva narrativ som vår samhällselit framför och som är orsaken till det självskadebeteende och sönderfall som Sverige befinner sig i.
Jag hoppas att jag kan medverka till att bryta denna tragiska samhällsutveckling och att fakta ska segra så att vi ska kunna få en öppen debatt om Sveriges ödesfråga i modern tid. Tyvärr är vi inte där. Istället ökar polariseringen i samhället. Men det har också medfört att det inte längre är lika lätt som tidigare att skrämma kritiska röster till tystnad genom att kalla dem för rasister. Trots det är alltför många personer fortfarande alltför rädda för att säga sin mening offentligt. Jag hoppas att jag kan hjälpa mina läsare att bli modigare om de bättre förstår vad som händer med vårt land. Där hoppas jag att Sverige ska kunna bli mer likt Danmark.
Gunnar Sandelin
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 