I dag återkommer Gunnar Sandelin
Jag har under många år känt ett stigande obehag över hur våra folkvalda och medier relaterar till både SD och till invandringskritiska personer med svensk bakgrund. Även om sådana psykologiska samband är omöjliga att verifiera, tror jag att följetongen om svenskarnas påstådda rasism har fått förödande konsekvenser. Demoniseringen av svenskarna vädjar till de primitiva känslor av kränkthet hos såväl nyanlända som invandrare, som inte lyckats att anpassa sig till det svenska samhället.
Denna kusliga känsla stegrades när jag nyligen läste detaljerna från förundersökningen av mordet på den 19-årige svensken Tommie Lindh i Härnösand, där hans sudanesiske baneman högg ihjäl honom därför att han funnit en SD-keps på offrets bokhylla. Därmed fick denna rasande mördare skäl att låta en person som han ansåg vara en rasist, plikta med sitt liv. I samband med mordet våldtog han också en kvinna som var med vid den efterfest som pågick i Tommie Lindhs lägenhet.
I en tidigare artikel i Aftonbladet förnekar kolumnisten Oisin Cantwell att Tommie Lindh skulle försökt stoppa den pågående våldtäkten, som vissa alternativmedier påstått. För Cantwell är det därmed klarlagt att narrativet kapats av vad han betecknar med ord som ”ytterhögern”, ”konspirationssajter” och ”främlingsfientliga skräpsajter”, vilka till skillnad från Aftonbladet aldrig skulle ha någon ansvarig utgivare.
Hans text är symtomatisk för stora delar av media, därför att han dels fokuserar på en icke avgörande händelse i förloppet, nämligen att Tommie Lindh inte kunde avstyra våldtäkten eftersom den skedde efter att han hade knivhuggits. Däremot försökte han skydda kvinnan genom att gå in med henne i badrummet, vilket Cantwell förbiser. I Cantwells och Aftonbladets värld är det redan klarlagt att de alternativa medier och bloggar som försöker hjälteförklara Tommie Lindh är uttalat rasistiska. Med Cantwells ord är de bara ”kloaker som ägnar dagarna åt att försöka ge invandrare skulden för allt mellan himmel och jord.”
Det är ett besynnerligt fokus om man vill försöka förstå den tragiska händelsen. En rimlig reaktion borde väl ändå vara att försöka analysera det rasistiska våldsdådet och fördjupa problematiken kring hur hatet mot svenskarna ser ut.
Om Oisin Cantwell och hans kollegor (inte nödvändigtvis alla) för en gångs skull, istället för att ständigt göra utfall mot ”hatsajter” och ”extremhögern”, skulle rikta sökarljuset mot sig själva, kanske de skulle upptäcka sin egen skuld när det gäller de dagliga hot, trakasserier och våldsbrott som drabbar svenskar i vårt land, alltifrån mord till ”svennehoror” och ”förnedringsrån” – två nya ord för Akademins ordlista.
Vad kan det betyda att politiker och media under ett par årtionden regelmässigt har framställt svenskarna som ett folk som i grunden behöver ständigt pågående insatser för att botas från sin strukturella rasism? Detta trots att Sverige i undersökningar sedan länge har ansetts som ett av världens minst rasistiska och, åtminstone fram till asylkrisen 2015, mest invandringsliberala länder.
Man kan ju fråga sig vad det medför för de unga manliga, och många gånger illitterata migranter, som kommer hit från världens mest våldsamma, sargade och dysfunktionella länder, utan en fungerande stat. Hur landar det i dem att mötas av en officiell hållning av att det är urbefolkningen som måste förändra sig, medan de som migranter automatiskt befinner sig i en offerroll, så fort de kommit innanför gränserna?
Svenskar – och även etablerade invandrare – som på olika sätt ger uttryck för sin förfäran över vårt lands pågående sönderfall, förlänas ständigt allt ifrån misstänksamhet till ren brännmärkning, för att inte fullt ut bejaka massinvandring och mångkultur.
Jag och flera av mina vänner vet vad det genom åren har inneburit att av media bli kallade för xenofober, islamofober, främlingsfientliga, rasister, nazianstrukna, fascistoida, antisemitiska, konspirationsteoretiker, högerextrema och mörkermän. Sådant är, tillsammans med den ständiga misstron, ingenting annat en lågintensiv avhumanisering. Det har pågått lika länge som vi har haft en åsiktskorridor – och det är betydlig längre än sedan statsvetaren Henric Ekengren Oscarsson i december 2013 myntade själva begreppet.
I sin iver att genomföra det mångkulturella projektet, men utan att tillfråga väljarna om lov vad gäller den stora demografiska förändring som pågår, har våra politiska och mediala makthavare på ett raffinerat sätt ställt oss, som vågar säga emot, i skamvrån. Androm till varnagel. De har velat bana väg för sin humanitära stormakt – med allas lika värde som kuttersmycke – men i själva verket lagt grunden för ett alltmer totalitärt samhälle.
Jag undrar om dessa politiker och journalister någonsin själva har ställt sig frågan vad den ständiga propagandan om svenskarnas outsinliga behov av helrenovering skapar för motsättningar? Aningslöst kanske de inte tänker på att de talar till svenskarna, men att invandrarna också lyssnar. Detta fortsätter att ske i ett samhälle som allt mer slits sönder av konflikter mellan olika kulturer och människosyner. Det måste te sig absurt för de utomeuropeiska migranter som kommer hit, att redan från början bevittna hur myndigheter och media tar sitt eget folk i örat. Något sådant existerar knappast i deras egna klanbaserade samhällen, där lojalitet mot den egna ingruppen är A och O för överlevnad.
Det lägger heller ingen bra grund för respekt eller identifikation med det nya hemlandet. Istället bäddar det för mer segregation och våldsamma konflikter. Och naturligtvis: för ännu fler statliga projekt som ska tukta förmodligen världens mest följsamma folk: svenskarna.
Gunnar Sandelin
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 